Ja usch vad länge sedan det var jag skrev något här - men jag har inte haft lust eller tid. Nu är iallafall hösten här och man kan likt Tjadden Hällströms figur Ludolf (som inte kunde säga R ... det blev alltid L) "spalka kling i löven". För idag föll löven från träden och gissa om många ungar hade roligt på rasterna.
Vad händer annars? Tja, snart ska vi FÖRHOPPNINGSVIS flytta från den lilla trean i Husby till en större fyra i Bredäng. Det är bara bostadsbolagen som ska ge tummen upp först ... och det tar ju en jäkla tid.
Annars gör vi alla vårt yttersta för att hålla svininfluensan på avstånd. Själv har jag drabbats av vanlig förkylning med ovanligt svår och efterhängsen hosta. Till slut ledsnade jag och uppsökte läkare och utredning pågår. Det ser dock ut som jag drabbats av någon form av astma - eventuellt förkylningsastma. Sista ordet är dock inte sagt - och sista undersökningen är inte gjord.
Mannen som gav namnet till världens bästa elgitarr, som uppfann modern inspelningsteknik och som lirat bättre elgitarr än någon annan under de senaste 70 åren, Les Paul har lämnat oss för att lira med det stora bandet upp i skyn. Hans gamla spelkamrater och hans fru Mary Ford har väntat länge - för Les ville vara hos oss så länge som möjligt. Men idag gick han bort - 94 år ung och vital in i det sista. Ännu en idol borta.
Igår var vi en långsväng till Ikea i Barkarby och shoppade loss en hel del. Det blev såväl badrumsgarderob, badrumsbyrå, köksbord, köksstolar och soffbord och idag var det den stora ihopskruvardagen. Jag gillar att skruva ihop möbler, då det får mig att känna mig som en riktig hantverkare ... den där typen med blåställ och valkiga nävar. Därför är det bra att Ikea finns och kan erbjuda oss lättihopsatta möbler till helt okej priser ... lättihopsatta ja. Det var väl lite si och så med den biten till och från, och ibland så ville det jävlas men till slut efter en lång dag så var allt ihopsatt och det blev dessutom vad det skulle bli. Köksbordet blev t ex INTE en garderob.
Så nu sitter jag med lite ont i högerhandsingen då jag inte nyttjat sådana latmansverktyg som elektrisk skruvdragare utan hederlig gammal skruvmejsel ... vilket inte beror på att jag ser ner på elektriska hjälpmedel utan snarare på att jag inte hade något sådant i min verktygslåda. Det är väl dock träningsvärk som lär gå över, även om det nu känns som om jag spelat gitarr utan avbrott i fyra dygn - men samtidigt blandas smärtan ut med lite stolthet över vad jag hunnit med under dagen.
... och jodå, jag är fullt medveten om att bloggrubriken skulle bli MYCKET mer spännande om jag skrivit den på engelska! De oskyldiga stackare som även om de förstår engelska inte förstår vad jag menar med det får leva vidare i sin rörande ovisshet.
Då avtalet med bolaget som försåg oss med en hel massa tv-kanaler gick ut bestämde vi att vi i fortsättningen skulle klara oss på det "fria" utbudet, och då tänkte jag för mig själv: "Undrar hur länge det kommer att räcka?" Det visade sig inte vara mer än fyra veckor innan tal om skaffande av digitallådda till TV:n började. Ett begränsat erbjudande med tio fasta kanaler och åtta valfria verkar mest lockande, och i sann demokratisk anda har varje medlem i hushållet fått välja två kanaler var. Efter en smula funderande blev mina val "BBC Entertainment" och "ESPN America" vilket jag tycker bäst sammanfattar mitt ofta tämligen halvhjärtade tv-intresse. Brittisk underhållning och amerikansk idrott ligger mig varmast om hjärtat ... att sedan en annan familjemedlem vill ha "Nickelodeon" kan man ju sucka tungt åt, men ändå acceptera - av demokratiska skäl.
Det har varit en hel del möbelflyttande och åkandes till Ikea på sistone, då tid och energi plötsligt finns till att göra hemmet trevligare. Inte mig emot. Jag gillar att skruva ihop möbler och hyllor då det får mig att känna mig mer praktisk och "manlig" än vad jag i själva verket är.
Jag har hela sommaren jagat en banjolele, men har nu fått ge upp - åtminstone för den här sommaren, då jag helt enkelt inte kan hitta någon affär som verkar alltför villig att köpa in dylika instrument. Det finns visserligen vissa affärer som säljer via nätet, men musikinstrument vill jag inte köpa över nätet, eftersom jag då inte i förväg kan prova instrumentet och känna mig för om det är ett bra köp eller inte. Däremot har jag också haft planer på att ersätta min ifjol inköpta nybörjarbanjo med en gitarrbanjo. En gitarrbanjo har banjokropp och gitarrhals och gitarrsträngar, stäms som en gitarr och spelas av gitarrister när de vill få lite banjosound. När jag åkte runt mellan affärerna hittade jag en prisvärd gitarrbanjo i Gottfrid Johanssons musikaffär som finns i gallerian vid Hötorget. Någon hade fäst en kartongbit vid gitarrbanjon där det stod "Cheatin' Neil Young" och när jag frågade om detta svarade försäljaren att Neil Young brukade spela gitarrbanjo ibland - istället för vanlig banjo - gitarrist som han är. Då konstaterade jag att det brukar Lasse Åberg också göra. Det är alltså lite av fuskbanjo, och jag vet att de ortodoxa banjoälskarna ser ned på gitarrbanjor som något orent och förkastligt. Men det korset får man väl bära. Jag gillar den och tycker att det är roligt att spela på den - vilket jag inte tyckte om min "riktiga" banjo.
Efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med min kära mor i min nuvarande hemstad Stockholm, vilket innefattade besök på Skansen, Nordiska Museet, Gamla Stan och till och med en dag i Uppsala, hade jag några lugna dagar (vilka i sin tur bl a innefattade bangolf mot kära sambon) innan jag åkte upp till Luleå. Det var en väldigt lugn resa utan förseningar innan jag nådde min före detta hemstad Luleå. Efter att ha emottagits av min mor och avnjutit rökt regnbåge med potatis, creme fraiche och stenbitsrom åkte jag en sväng till Skellefteå där jag träffade fem gamla gymnasiekamrater. Vi hade en skön kväll i Stjelet innan jag återvände till Luleå dagen därefter.Jag har ränt runt lite i Luleå och gjort en del ärenden och en del fynd och idag har jag besökt min gamle vän Roger. Så var det sammanfattat.
Häromdagen tittade jag i Kjell & CO:s katalog (Luleå har ju äntligen blivit med Kjell&CO-butik – vilket fanimej var på tiden) och såg en sk negativskanner. Detta har jag länge velat ha då, nästan alla bilder från min barndom försvunnit i en flytt – samtidigt som de flesta negativen finns kvar. Så nu köpte jag skannern, installerade den och kopplade den till datorn och plötsligt hade jag tillgång till en massa gamla bilder från min barndom. Trots att en del bilder blev lite rispiga, vilket beror på att negativen under årens lopp fått en del repor, så var det en glädje att se delar av sin barndom igen. När jag idag tittar på dem slår det mig vilken glad unge jag var. Nästan alltid ser jag glad ut på bilderna … jag har visserligen för mig att det beror på att jag tyckte att blixtkuberna som hörde till min mammas Instamatic-kamera var roliga – men ändå. Jag hade för mig att jag var ganska grinig, men det verkar som om jag ändå var en glad unge. En annan sak som slår mig är att jag hade tjejer i alla möjliga åldrar runt mig hela tiden. Det vimlar av bilder där min mammas kamrater håller mig eller på något sätt poserar med mig. Dessutom finns det många bilder av mig lekandes med flickor något äldre och något yngre än mig, vilket är ett tecken på att jag inte på något sätt var rädd för tjejbaciller – vilket jag skall hedras för.
Dessutom är det roligt att se bilder där jag är med min morfar. Jag har tidigare skrivit här om mitt förhållande till min morfar och när jag nu suttit och skannat gamla bilder så har jag till min glädje hittat bilder där jag tycker att det förhållandet illustreras på ett mycket fint sätt.
Nu börjar den där jäkla värmen komma ... tur att man har sin gitarr och en kopp kaffe.
Som vanligt konstaterar jag att jag inte direkt bloggar ihjäl mig nuförtiden ... men det måste ju få finnas andra saker att göra här i livet. Jag har nu semester sedan nästan en vecka tillbaka och befinner mig fortfarande i varva-ned-stadiet. Det är inte så mycket nytt att berätta, förutom att jag tagit mig lite tid att jobba med lite ny musik men hittills har det inte givit annat resultat än att jag har två ... eventuellt tre nya låtar färdiga.
Till helgen kommer min kära mor ned till Stockholm och skall vara en vecka hos oss. Vi ska turista och göra Stockholm osäkert och det ser jag verkligen fram emot. Det har gått bra för henne på sistone vilket naturligtvis gläder mig och hon har sagt att hon verkligen ser fram emot en vecka i storstaden.
Den 15 juni fyllde min blogg fyra år. Tro inte att jag hade glömt det, men jag var själv inte i någon bloggarform den dagen så därför struntade jag i att notera det här. Grattis i efterskott, blåbloggen lille.
Annars var det inte så mycket nytt att förtälja ... förutom att man aldrig riktigt förstår hur bra det är att ha en tvättmaskin förrän den är trasig ... eller så var det något om att sakna kon först när båset är tomt.
Nog är det skönt att det åter är fredag ... och lika trött som vanligt är man. Det är egentligen inte riktigt klokt att man alltid är så himla trött när man kommer hem från jobbet på fredagen. Det är ju knappast för att fredagen skulle vara särskilt lång och jobbig. Kanske är det för att man vet att man nu har två nya lediga dagar och kan slappa ... eller ... det har ju inte varit särskilt mycket slappande de senaste två-tre helgerna utan mest ett evigt rättande av texter och författande av diverse prov att plåga skolungar med. Så blir det även denna helg ... och förmodligen också nästa, men det är ändå OK. Jag kan sitta hemma i lugn och ro, så bekvämt som det bara är möjligt och med en stor balja kaffe ... och göra det i min egen takt. Jag vet ju att om några veckor så är det över för den här gången och så kommer belöningen för slitet - sommarlovet.
Jag upplevde för övrigt något positivt på jobbet häromdagen som gjorde att jag fick nya portioner energi som förhoppningsvis kommer att räcka fram till åtminstone skolavslutningen. Ibland får man höra saker som man själv redan tror (eller till och med vet) men som man inte är säker på att andra uppfattar - och när man får det bekräftat så känns det bra ... åtminstone så länge det handlar om positiva saker. Det ger styrka. Att jag i samband med detta även fick veta min nya lön var en trevlig bonus - jag har nog gjort något bra under de tre senaste åren.
Sommarens tur till Luleå är inplanerad och till och med bekostad - det blir samma typ av lyxresa som förra gången - får man smak för lyx så får man. Vad som är ännu roligare är att modern med största sannolikhet kommer att besöka mig i början av juli. Då ska vi leka Stockholms-turister - eller jag får väl snarare vara guide. Skam vore väl annars så mycket Stockholmiana som jag tryckt i mig vid det här laget.
... och så bör det väl till slut uppmärksammas att denna gamla blåa blogg i och med detta inlägg fått sitt tvåhundrade inlägg sedan starten. Inte illa pinkat av en trähäst!
Jag tar en liten paus i mitt osedvanligt trista arbete med att sammanställa material inför de årliga utvecklingssamtalen - och inser att det vore på sin plats att skriva något i den alltför negligerade blåa bloggen. Det var ju ett tag sedan ... så att säga. Så vad är nytt? Tja, glasögonen på min nästipp är nya. Jag har inte bytt glasögon sedan 1998 så det var verkligen på tiden. Jag beställde två för en och det par jag oftast bär är en modell som är väldigt "inne" nu. Tjocka svarta plastbågar vilka gör att jag ser ut som en inte alltför reaktionär kulturredaktör för Svenska Dagbladet anno 1970. Men å andra sidan, det skadade ju inte att få ett nytt utseende, och jag trivs ganska bra i mina nya brillor. Det andra paret påminner mer om mina gamla, fast skalmarna är lite mer fjädrande, vilket gör att modellen känns en aning sportig.
Nåja, nåja, nåja. Annars händer det väl inte alltför mycket. Jag har ägnat mitt sköna påsklov åt att ge mig ut på utflykter i mitt kära vårliga Stockholm. Jag har hittat intressanta stadsvandringar på nätet som jag sedan genomfört i praktiken. Jag har passat på att besöka museum jag länge velat besöka. Jag har med andra ord tagit hand om såväl min själ som min kropp. Jag har åtminstone inte direkt misskött mig. Alltid något.
Glad påsk ... så här på annandagen. Jag har tidigare under veckan försökt förklara vad som menas med alla dessa "annandagar" för en colombiansk skypevän i USA, och ju mer man förklarar desto bisarrare blir det ... "First we got Easter, and then we got ANOTHER Easter...". Men man är ju ledig ... även om det till stor del handlar om att göra hemarbete idag. Måndagar brukar nämligen till stor del vara min planeringsdag numro ett. Annandag eller inte annandag.
Jag skrev år 2000 en sång som handlade om min dåvarande hemstad Luleå och med åren har det slagit mig att texten blir bara sannare och sannare för varje år. Luleå är en underbar stad, men om man vill ha en framtid är det bäst att söka sig därifrån. Det lönar sig inte att älska Luleå då Luleå inte vill älska tillbaka. När jag var i Luleå fick jag idén att göra ett bildspel med bilder från Luleå med omnejd och att denna sång som jag spelade in 2001 skulle passa bra som tillhörande musikillustration.
så här lyder texten:
ANOTHER GREY REMOVAL VAN PREPARES TO LEAVE THE TOWN
THE MAN PUTS ON HIS RAINCOAT, KICKS THE TIRES WITH A FROWN
IT’S TIME TO LEAVE THE HOME TOWN – HIS HOME FOR ALL THESE YEARS
HE BITES HIS LIPS AND BLOWS HIS NOSE, BUT STILL CAN’T FIGHT THE TEARS
THERE’S NO WORK, THERE’S NO FUTURE, THERE’S NO OTHER WAY TO GO
HE HASN’T GOT A CHOICE, THAT’S WHY HE’S FEELING LOW
THERE WILL BE MANY HOURS DRIVING UNTIL HE FINALLY WILL ARRIVE
HIS DEAR HOME TOWN IS DYING, BUT HE, HE MUST SURVIVE
HOME SWEET HOME, I DON’T CARE HOW SWEET YOU ARE
SOME DAY YOU MUST SHOW THAT YOU REALLY CARE
WHY SHOULD WE CARE FOR YOU IF YOU DON’T CARE FOR US
CONSIDERATION IS SOMETHING THAT YOU SHARE
I THINK THAT IDEA IS PRETTY FAIR
HE’S LOOKING ON HIS WRIST WATCH, IT’S TIME TO TODDLE ON
HIS FRIENDS HAVE LEFT SOME YEARS AGO, HIS ENEMIES TOO ARE GONE
THE NEW PLACE IN THE NEW TOWN WILL PROBABLY BE ALL RIGHT
BUT THE HOME IS STILL THE HOME, AND THE MEMORIES ARE BRIGHT
IT’S SAD TO SEE A TOWN DIE, ESPECIALLY BY ITS OWN HAND
IT’S SAD TO SEE THE DIAMOND STARS REDUCED TO SHABBY SAND
BUT THE STRONG SURVIVE AND THE WEAK WILL DIE, THAT’S THE SCENERY TODAY
SO HE ENTERED THE VAN, CLOSED THE DOOR, AND THEN HE DROVE AWAY
HOME SWEET HOME, I DON’T CARE HOW SWEET YOU ARE
SOME DAY YOU MUST SHOW THAT YOU REALLY CARE
WHY SHOULD WE CARE FOR YOU IF YOU DON’T CARE FOR US
Efter en rekordskön tågresa till Luleå är jag nu där och har prövat på att avnjuta Luleå när det är som snöigast och blåsigast. När jag vaknade i morse och tittade ut genom fönstret föll snön ... eller inte riktigt föll ... snöflingorna färdades snarare i vågrät riktning - blåsigt med andra ord. Jag passade på att möta min farmor och hjälpa henne på Sunderbyns sjukhus. Detta sjukhus är onekligen ett av de mest välplanerade och modernaste sjukhus jag har sett. Då har jag trots allt kunnat jämföra med t ex Karolinska sjukhuset, vilket var rent kaosartad i sin organisation och service. Efter att ha skiljts åt tog jag bussen mot centrala Luleå och höll på att blåsa bort när jag skulle besöka modern i den ekologiska mataffären där hon jobbar. Det fortsatte sedan blåsa och snöa när jag sneddade genom stadsparken på väg till bussen - och då tog jag fotot ovan, med domkyrkan från 1893 till höger och en massa snöflingor i förgrunden.
... var ungefär vad jag tänkte igår när det såg ut som om jag höll på att ta kål på en av mina elever.
Eftersom det var sista dagen före sportlovet (som börjat idag - om några timmar sitter jag på ett tåg på väg till Luleå) och det som skulle vara färdiggjort var färdiggjort tänkte jag göra sista dagen lite lättsam för mina elever ... dock utan att ge avkall på mina pedagogiska plikter ... ähum. När jag skulle ha svensklektion med den karismatiska klass 9, lät jag dem genomföra ett allitterationsrally. För den som inte vet vad allitterationer är så kan jag förklara att det är när flera ord efter varandra har samma begynnelsebokstav, typ "Volvos värde varar" ... för att nu ta ett i dessa dagar sällsynt illa funnet exempel. Hur som helst, mina elever delade in sig i lag och fick under några minuter skriva så långa allitterationer som möjligt till de bokstäver som jag gav dem. Naturligtvis använde jag mig av de vanligaste bokstäverna som S, R, A osv, även om jag vid ett tillfälle sa Q bara för att se hur de reagerade. Som ni förstår ställer jag inget krav på att allitterationsmeningarna skall vara logiska. Däremot ville jag att de skulle vara grammatiskt och språkligt korrekta. En av flickorna i klassen blev så full i skratt när hon såg vad hennes lag åstadkom för allitterationer, att hon inte kunde sluta skratta. Hon skrattade och skrattade och blev rödare och rödare i ansiktet. När hon började få en lätt violett ton i ansiktet började jag bli lite orolig och tänkte för mig själv: "Hur förklarar man för elevens föräldrar att eleven har skrattat ihjäl sig?". Som sagt var, skolan kan vara en livsfarlig miljö ...
