Några av er som hänger med från tiden när vi alla hade spaces på MSN, kommer kanske ihåg den här sången som jag skrev sommaren 2005 och eftersom jag räknat ut att jag i år har skrivit sånger i 30 år så har jag för mitt kommande album "Old Dogs and New Tricks" valt att återvända till några av mina gamla svenska sånger som jag är särskilt nöjd med och givit dem engelsk text och spelat in dem på nytt. Denna sång hette "Från samma tak" och fick också ge namnet till det album jag gav ut hösten 2005 och i många år tyckte jag själv att detta nog var min allra bästa sång. Jag tycker själv att den fortfarande är ganska bra, och den handlar om att även om vi må vara långt ifrån de vi älskar så är vi ändå på samma planet.
lördag, juni 10, 2017
måndag, juni 05, 2017
https://www.instagram.com/beji74/
NÄR HJÄRNAN GÅR MOT HÄNDERNAS VILJA
söndag, juni 04, 2017
ÄNNU ETT BEVIS PÅ ATT VÄRLDEN ÄR OND
Nog är det typiskt att när man är som mest orakad och minst presentabel och känner minst för att språka med någon som helst människa eller annan varelse och går ned till den lokala affären och har en hel del onyttigheter i varukorgen .... klart att man springer på en elev från ens skola, och från klass två som garanterat vet vem jag är fastän jag inte hade en aning vem det var om han inte stolt presenterat sig.
söndag, maj 07, 2017
lördag, april 08, 2017
SKA MAN VARA FÖRVÅNAD?
På eftermiddagen hade jag unnat mig att bli ompysslad och rådbråkad av någon som vet hur man gör sådant på ett skickligt och professionellt sätt och när jag gick in i lokalen där jag skulle spendera mina närmaste timmar så visste jag föga att i samma minut så startade en feg knäppgök en fruktansvärd bilresa längs Drottninggatan som jag knappast behöver gå in på närmare - så många andra har redan skrivit och pratat om den .... tyvärr också fotograferat betydligt mer än vad de borde göra.
Hur som helst så visste jag ingenting om vad som försiggick och lika lite visste jag när jag styrkt till kropp och själ gav mig iväg mot tunnelbanestationen och bromsade in och såg fånig ut när den var igenbommad av polisen. Då, först då, sträckte jag mig efter min mobiltelefon och såg att jag fått flera meddelanden både via messenger och sms om jag var okej. Samtidigt såg jag nyhetsflashar om ett terrorattentat på Drottninggatan. Min första reaktion var nog ganska prosaisk: Jaha, nu blir det svårt att ta sig hem. Men man har ju varit med om att tunnelbanan stått stilla tidigare, så innan jag började fundera ut vad jag skulle göra så svarade jag de sms och meddelanden jag fått och kunde försäkra de oroliga om att jag inte varit inblandad eller drabbad av det som hänt i centrala Stockholm. Jag skickade även sms till modern om att om hon skulle slå på nyheterna skulle veta att jag var okej.
Jag befann mig i Hägerstensåsen och tog en buss till Liljeholmen, samma Liljeholmen där jag fastnat ett antal gånger när tunnelbanan stått stilla. Jag insåg att det kunde ta ett tag innan jag skulle kunna ta mig hem, så jag kilade in på en affär och köpte lite vatten och något att stoppa i munnen om hunger skulle uppstå. Sedan kilade jag bort mot en busshållplats där jag visste att det brukade gå en buss vars slutmål är Bredäng. Jag var inte ensam där. En stor folkmassa hade samlats och väntade in de glesa bussarna, där de flesta åkte i riktningar som jag inte hade någon glädje av - ironiskt nog gick flest bussar tillbaka till Hägerstensåsen. Det kändes lite egendomligt att se ett lämmeltåg av stockholmare komma vandrandes över Liljeholmsbron på sin förmodat långa vandring mot sina hem. Alla var dock samlade och det var inga som bråkade, förutom några cyklister som gruffade över att det stod folk i cykelbanan intill busshållplatsen, men vad fan trodde de? Att alla skulle snällt stå utanför cyklisternas fredade område en sådan här dag? Nej, naturligtvis inte, men några av cyklisterna hade i alla fall vett nog att kliva av sina velocipeder och promenera förbi. Jag blev också imponerad över de två vid busshållplatsen stående utkommenderade poliserna som gjorde sitt bästa för att hjälpa de stockholmare som sökte sätt att ta sig hem. Alla var överhuvudtaget väldigt lugna och ganska tystlåtna. Det var bara när en buss som skulle gå mot Skärholmen och Norsborg som några började uppföra sig synnerligen ociviliserat och försökte tränga sig in i bussen med betydligt mer våld och betydligt mindre värdighet än nöden krävde. De rörde sig om tämligen unga herrar, varav någon enstaka var en före detta elev till undertecknad. Då röt jag till att de skulle "Ta det LUGNT!" och några sekunder senare tyckte poliserna att det var en uppmaning värd att upprepa.
En minst sagt knökfull buss med destination Skärholmen och Norsborg (det var den andra i ordningen som skulle köra den sträckan, då den första blev knökfull på två sekunder) rullade iväg och när den kom fram till Skärholmen hoppade jag av och valde att promenera den sista biten hem - en lagom promenad på ca 35 minuter.
När jag äntligen kom hem anmälde jag mig på Fejjan att jag var okej och jag började också ta del av nyhetsrapporteringen så jag fick veta lite mer om vad som egentligen hade hänt.
Fruktansvärt, visst, ingen tvekan om det, men absolut inte förvånande. Carl Bildt (som jag annars ogärna citerar) fick frågan efter 11 september 2011 och World Trade Center-händelserna om det skulle leda till krig, och då svarade han kvickt något i stil med: "Vi är redan i krig, mot terrorismen". Visst är det så och det kriget fortsätter naturligtvis och som alltid kommer terrorismen att förlora.
söndag, april 02, 2017
lördag, april 01, 2017
tisdag, mars 14, 2017
"BORN TO BE ALIVE"
söndag, februari 26, 2017
måndag, februari 13, 2017
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)