MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.

Ännu en tisdag gången ...

Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.

Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.

Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG

Ridå!

11 september + 2 bl a

Jag har alltid haft en särskild relation till datumet 11 september (jo jag vet att det inte längre är det datumet men jag har inte haft tid att blogga om det före NU - därav "+2" i titeln ... bråka inte med mig! Det säger jag bara!) vilket förmodligen jag inte är ensammen om. Allende störtades 1973, några flygplan vände upp och ned på USA (och resten av världen) 2001 och vår utrikesminister Anna Lindh dog efter att ha knivhuggits på NK dagen före 2003. Inte nog med det: tyske fotbollsspelaren Franz Beckenbauer föddes, liksom engelske komikern Johnny Vegas och amerikanske röstartisten Pinto Colvig som lånade ut rösten till Långben i mången Disneyfilm. Många har även lämnat oss denna dag, förutom nyss nämnde Anna Lindh kan man också nämna formel 1 föraren Ronnie Pettersson, och musikerna Peter Tosh och Joe Zawinul.

Men för mig har alltid 11 september varit dagen då jag flyttade in till den trevliga enrumslägenhet på Hertsön (Abborrgränd) där jag sedan bodde i sju och ett halvt år innan jag lämnade Luleå för att bli Fjollträskare. Samma dag 1998 var också dagen då den näpna kattfröken Lillan slutade sina dagar. Då jag förstod att hon inte skulle orka med en flytt (hon var väldigt känslig för förändringar och var hela femton år gammal) åkte jag med henne till djursjukhuset i Gammelstad så hon fick en insomningsspruta och ett stillsamt slut.

Så var det med den saken. Årets 11 september blev tämligen fridsam - efter lite undervisande och en del sk kontorsarbete och planering åkte jag hem - tog dock en omväg eftersom jag följde med några kollegor en bit på vägen mot sina hem innan jag klev av i Helenelund och krånglade mig hem.

Idag har jag också haft en ganska lugn dag. Jag åkte in till stan för att inhandla nya gitarrsträngar till min kära gamla Washburn D10M (en gitarrmodell som många gitarrvänner brukar gilla) och tog senare en runda till Solna. Där var det tämligen livligt då AIK råkade spela en tämligen tidig match mot IFK Göteborg. Polisen ville väl förmoligen inte ägna en massa energi åt att jaga huliganer under lördagskvällen - så därför fick de göra det mitt på ljusa dagen istället. Det ekade från Råsunda på långt håll ... men matchen blev visst ett antiklimax. Det krävdes inte så mycket tjuvlyssnande för att förstå att matchen slutat 0-0 ... ungefär som på gamla goda tiden då jag cyklade till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela 0-0 match efter match.

Efter att ha bytt strängar och värmt upp dem spelade jag in några av mina gamla låtar på min blogg-tv-sida och samtidigt har klippen lagts in på Youtube. Tyvärr blir ljudet inte särskilt bra (för att uttrycka sig milt) när jag spelar in musik med inbyggda mikrofonen i min webbkamera. Kanske man borde försöka koppla in en bättre mikrofon till nästa gång. Men det är väl ändå någon form av dokumentation.

Nå ... nog om detta.

RYKTET OM MIN DÖD ...

... är inte bara överdrivet. Det har förmodligen inte spridits ännu. Vilket är bra. Eftersom jag lever. Knappt ... ... ... nja, mer än så faktiskt. Mitt musikprojekt är egentligen färdigt ... men jag är inte riktigt nöjd med två av låtarna som jag gärna skulle vilja byta ut ... så det fattas alltså två sånger. De får väl tillkomma när de känner för det ... och när jag har tid för sådana saker. Jag har ju återvänt till jobbet och påbörjat mitt tredje läsår på skolan där jag arbetar. Vid det här laget känner jag mig som en veteran och har lagt bort den där valpiga oron och nervositeten som präglade åtminstone mitt första år. Jag har, som man brukar säga: blivit varm i kläderna. Jag är medveten om att allt kan ändras om över en natt, men just nu funkar arbetet rätt bra (peppar, peppar, ta i trä) och för en gångs skull jobbar jag INTE övertid (peppar, peppar, ta ännu mer i trä) och jag hoppas att det får fortsätta på det sättet, då det känns som man äntligen har möjlighet att lägga ned lite extra energi på att göra jobbet riktigt bra ... alltså "bra" ur Björnsynvinkel - inte andras.

Jag har ägnat rätt mycken tid åt att pyssla med det ena och det andra, men jag märker ändå att det är jobbet som är den sammanhängande röda tråden för mig. Annars är det både det ena och det andra ... små och stora projekt som ligger och pockar på ... även om det är osäkert i vilken riktning de kommer att leda mig. Men jag bekymrar mig inte så mycket om det ... det får bli som det blir.

Sådärja. Nu behöver man inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat min blogg på länge ... till och med arbetskamraterna (finns några bloggare där bland dem också för övrigt) har påpekat att tamigattan börjar vara dags för något livstecken från blåbloggen. Som jag påpekade i början av detta inlägg. Jag lever ... fortfarande ... och de senaste dagarna har jag börjat hänga här. En utveckling (eller vad fan man nu ska kalla det) av bloggandet kanske? Jag har ännu inte hunnit lägga in någon filmsnutt, men hoppas få tid och ro och göra det också inom kort.

Smakprov från kommande "albumet" ...

Inom kort kommer jag här att presentera min senaste samling sånger och jag har kallat samlingen "Himlen är bra mycket blåare". Det är den första samlingen sånger sedan december då jag gav ut "Mot mina principer" vilket var något av ett elektroniskt experiment vilket väl blev lite sisådär - inget jag brukar framhäva direkt när jag pratar om min egen musik. "Från samma tak" som jag gav ut hösten 2005 värderar jag personligen fortfarande mycket högt och jag trodde länge att det skulle bli mitt allra "bästa" verk. Nå det må vara hur det vill med den saken. Sångerna i "Himlen är bra mycket blåare" började ta form redan våren -07 och jag påbörjade även inspelningarna vid den tiden. Dock är det ju så att när man är lärare som jobbar fulltid och ibland även mer än fulltid så finns det sällan utrymme för att pyssla med sådana här tidskrävande saker. Dessutom har jag ju den egenheten att jag vill vara ensam till 110% för att kunna koncentrera mig till fullo - och det är ju (lyckligtvis) ganska sällan jag är det nuförtiden. Därför tar det längre tid att skriva och spela in nuförtiden.

Sången som jag nu lägger ut i bloggen (en sk ny "singel" om man så vill) är en ballad som heter "Från en gammal ek". Jag påbörjade den förra sommaren, men lade den åt sidan fram till för några veckor sedan då jag gjorde den färdig och spelade in den färdigt. Bästa sättet att lyssna är att högerklicka på länken och spara filen på egen dator innan du lyssnar. Klicka här.

Håll till godo. Jag återkommer med mer information om min nya "baby".

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Tillbaka i Luleå ... 4

Jag har många gånger flinat åt ovan avbildade klotter som finns utanför ytterdörren i det bostadshus där min mor bor. "Varning för svennefiering" - jo, jo. Eftersom jag bott i Stockholmsförorten Husby i över två år nu så kan jag bara svara: "Du vet inte vad du pratar om, lille vän". I och för sig finns det kanske fog för varningen då det de facto finns svenskar i området - riktigt många till och med.

Under gårdagen åkte vi till Råneå och besökte mormor och under resan dit så märkte jag att jag började bli dålig i halsen. Det kliade och retade och näsan började rinna. På kvällen hade jag blivit förkyld. Tack för kaffet. Det var ju inte direkt efterlängtat. Inte för att det spelar någon större roll då jag har semester, men jag hade hoppats hitta någon trevligare souvenir att ta med hem till Stockholm än en förkylning. Men man får ju sällan välja sådana saker.

Trots förkylningen så orkade jag vara social när kusinerna Malin och Lina tittade över. Malin hade med sig hundarna Ferdinand och Troja, samt sin gubbe Micke. Det var trevligt på alla möjliga sätt, men jag känner att orken börjar tryta efter ganska lätta övningar. Har burit ut sopor och skall fortsätta med att bära in saker i förrådet, men får ta pauser lite då och då för att orka ordentligt. I morgon kväll bär det av hemåt igen - undrar om Stockholm står kvar?

Tillbaka i Luleå ... 3

Så kommer ännu en rapport från eder utrikeskorrespondent i Luleå.

Hela gårdagen ägnades i sällskap med gamle vännen Roger. Vi hade snackat ihop oss om ett nytt inspelningsprojekt och genomförde detta under mycken nöjsamhet - och kunde glömma vardagens bekymmer under sju-åtta timmar. I morse kändes det lite tungt i kolan till och börja med och det myckna regnandet gjorde att man inte kände för att göra några längre utflykter. Istället har jag pysslat bland mina kvarstående prylar - valt vad som gott kan slängas och vad som åtminstone tills vidare kan få finnas kvar - en vacker dag skall jag väl få med mig något av det. Har tömt och plockat isär en bokhylla och överhuvudtaget varit nyttig idag - och är säkerligen inte färdig ännu. Det finns fortfarande en del att gå igenom. Inga tokspännande upplevelser idag också och jag känner att jag klarar mig ganska bra utan det. Livet är nog fascinerande som det är.

Tillbaka i Luleå ... 2

Ja så kom sommarvädret till Luleå samtidigt som den årligen återkommande marknaden startade i centrala Luleå. Jag har för mig att jag befann mig i Luleå när det var marknad i fjol också och kan konstatera att utbudet i stort sätt var samma denna gång som de tidigare gångerna, Foppa-tofflor, handväskor, dvd-filmer, kola, plånböcker, Luleå Hockey-souvenirer samt en ivrig från Kalix kommen rörtångsförsäljare. Egentligen var det med tämligen avmätt intresse jag gick mellan stånden. Det som var roligt var att se på människorna. Det var verkligen smockfullt med folk som trängdes längs de trånga ståndförsedda gågatorna. Jag erkänner att det inte var alltför många bekanta ansikten, men strunt samma.

Mitt egentliga ärende i stan var att jag skulle träffa min kusin Lina utanför den stolta gamla rivningshotade Fritz Olsson-byggnaden. Modern gjorde mig sällskap och när vi alla var samlade gingo vi till mitt gamla favoritställe i Luleå, nämligen Take Away Café - Storgatan, ganska nära Loet. Det har sedan det öppnades i början på 00-talet varit en oas av 50-talsnostalgi kombinerat med gott fika. Lokala storheter som Gunnar Wiklund, Siljabloo Nilson och Martin Ljung tittar ned från väggarna i form av inramade grammofonskivor och foton. I bakgrunden spelas populärmusik från sent 50-/tidigt 60-tal och även den utvalda inredningen känns rätt. Jag hade faktiskt inte varit där sedan hösten 2005 då jag drog med mig min nyfunna kärlek till mitt favoritställe. På tiden att blev ett återbesök med andra ord. Kan någon möjligen tipsa mig om ett liknande lokus i Stockholm? Jag känner att jag skulle behöva ett sådant tips, om inte annat för min själsfrids skull.

Fikade lite lätt och slappade innan jag följde min kusin till hennes körskola då hon råkat försova sig och skulle försöka beveka körskollärarna om en ny tid inom kort. Det gick väl sådär. Vi promenerade sedan lite lätt i centrala Luleå och beundrade bl a stadsparken som gav ett riktigt prunkande intryck - trots närvaron av ölande lokalhjon innan vi så skiljdes åt för den här gången. Jag tog bussen ut till shoppingstaden Storheden för att ta mig en titt där. Det obekväma med Luleå - särskilt Luleå i sommarskrud - är de gnidiga busstiderna vilket gör att man ständigt får räkna med att vänta på bussarna om man inte har en sjuhelsikes timing. Dessutom gjorde det varma vädret att jag inte orkade strosa så mycket jag egentligen önskade. Tog mig så småningom hem utan att ha shoppat nämnvärt och var ganska så trött. Såpass trött var jag att jag nobbade följa med modern som skulle med kompis och titta på en timring långt upp i Hottahejti - visst - osocialt av mig, men ibland orkar man bara inte.

Har nu piggnat till lite sent omsider och passar på att nyttja orken åt att klottra ned dessa alls icke varande visdomsord.

Tillbaka i Luleå ...

Så skriver jag för första gången sedan mars 2006 en bloggpost i min fd hemstad Luleå. Besöker under en dryg vecka Luleå och träffar lite släkt och vänner och katter. Än så länge har det mest handlat om att tillbringa tid med modern och katterna - har mest tagit det lugnt så här långt. Men nästa vecka verkar bli ganska fulltecknad - inte för att det är särskilt betungande då det enbart handlar om roliga saker jag ska göra. Under morgondagen hoppas jag få ha ett rendez-vouz med min kusin och så får vi se - jag kanske tittar lite på Lule marknad som pågår nästa vecka. Vädret har varit lite bättre än förra sommaren då det regnade hela veckan jag var här, men inte har det varit något shortsväder. Tvärtom har man gått omkring och varit småfrusen. Nå, aldrig är man nöjd. Särskilt inte med vädret. Nå, tog häromdagen en sväng till skivsamlarens mecka i Luleå, nämligen Café Musica och återvände tillbaka till modern tämligen tillfredsställd - och den lätta huvudvärken berodde mest på den lite dova väderleken.

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...