Nu är det miljoner år sedan jag
skrev en recension av en skiva men då det idag trillade ned ett kuvert
innehållandes ett exemplar av Povel Ramel-sällskapets tidning Sverker och dessutom
en CD som heter ”Smått & gott & gammalt & nytt” genom brevinkastet
så kanske det är på tiden att man skriver ett par rader.
Povel Ramel-beundrare har jag
varit så länge jag kan minnas, Sammel-ramlare, f’låt Ramel-samlare i 30 år
(framför allt skivor i materialen vinyl och shellack), och (mestadels passiv) medlem
i Povel Ramel-sällskapet har jag varit sedan 2010. Jag är medlem nummer 504,
vilket ständigt får mig att associera till den opålitliga dieseldrivna Peugeot
504:n som min familj försökte göra bilutflykter med. Det slutade oftast med att
batteriet laddats ur och att vi fick hitta på något annat istället. But I
digress ….
CD:n som jag idag lyssnat på och
här funderar kring har skickats ut till sällskapets medlemmar och är sålunda
inte tillgänglig i handeln. Det är den femte CD:n som sällskapet givit ut och
innehåller material från tre olika till största delen tidigare outgivna
60-talsinspelningar. Första avsnittet har titeln ”Povel och Gunwer i
Philipsstudion 1964”, en inspelning inför en enligt konvolutskribenten Jan
Bruér liten inbjuden publik, som dock lyckas låta som en ganska så fulltalig
publik när man hör applåderna. Gunwer är naturligtvis Gunwer Bergkvist, och ackompanjerar
gör pianisten Göte Wilhelmsson (som vid den här tiden var inspelningschef på
Philips) och medföljande trumslagare och basist (förmodligen Ulf Söderholm och
Sture Nordin). Man kan väl kalla inspelningen ett företagsjobb, dock inte ett
reklamjobb vilket man skulle kunna tro då Povel Ramel prisar Philips senaste
nymodighet kassettbandspelaren. Bruér påpekar att Ramel var en av de första som
skaffade en sådan, och det stämmer säkerligen, då fotot på CD-omslaget där
Povel Ramel håller upp just en sådan bandspelare vittnar om att det är den
första modellen han håller upp. Han var ju även ett antal år tidigare en av de
första som införskaffade en magnefon, som man kunde göra magnetiska
inspelningar på ståltråd med, så nog gillade baron Ramel de senaste tekniska
hjälpmedlen.
Hur som helst presenteras såväl
nya som äldre nummer inför Philips-publiken, ”Hej på dej naturen”, ”Till havsbandet”
och ”En glad blues” måste vara väldigt tidiga publika framföranden, då två av
sångerna (den första och den sista) skulle ha sina egentliga premiärer i revyn ”Ta
av dej skorna” på senvåren 1965. Den mellersta visan blev väl framför allt uppmärksammad
när Birgitta Andersson sjöng den i TV-programmet ”M. Ljung, Valhallavägen 117,
2 tr ö g”, även detta var året efter Philips-konserten. Det som gör
Philips-konserten lite extra intressant är Povels duett med sig själv (inspelad
på just den omtalade bandspelaren) när han sjunger ”Hej på dej naturen”, samt
att han innan han kommer igång med sången käbblar lite med sig själv, en fyndig
idé som Tomas von Brömssen skulle återanvända i sin revy 26 år senare.
Inspelningen är gjord av
ljudteknikfantomen Gert Palmcrantz vilket som alltid brukar innebära att det
blir bra ljudkvalitet, även om det är uppenbart att inspelningen inte gjordes
för kommersiell utgivning, då Göte Wilhelmssons trio ibland låter lite väl
långt borta och då Gunwer Bergkvists diskantrika röst ibland får VU-mätarna att
se rött.
Nästa inslag är en
instrumentalinspelning av ett bland Ramelgalningar så ofta omtalat men så
sällan hört stycke, nämligen potpurriet ur ”Änkehertigen av Onanienburg”, denna
operettparodi som Povel Ramel komponerade på 1940-talet då han arbetade som
restaurangmusiker med bristande notkunnighet och än mer bristande lust att
spela de av restaurangpubliken så ofta önskade operettmelodierna. Inspelningen
på CD:n är även den från 1960-talet även om närmare datum inte anges och man
slås återigen av den unge Povel Ramels förmåga att skriva stilsäkra pastischer –
att den förmågan fanns så tidigt i karriären.
Det tredje inslaget är en rad
visor sjungna av Povel Ramel och ackompanjerade på gitarr av den gamla
flugighetsvännen Martin Kåge. Jag skrev i början av denna recension att skivan
innehöll inspelningar som är till största delen tidigare outgivna, och
undantaget är den avslutande visan ”Grevinnan och sotarn” som fanns med på en
av LP-skivorna i serien ”Ramels Radiorariteter” som Knäppupp och Sveriges Radio
gav ut på 1980-talet. Där och då hörde jag den visan och jag minns att jag
tänkte att det borde finnas fler inspelningar i samma stil, och sagt och hört.
Ramel och Kåge bjuder på en brokig blandning visor, såväl gamla Ramelvisor från
deras ungdomstid som framtida nummer från Sven Olsons Trio-eran. Min oäkta
hälft skred in i vardagsrummet under lyssnandet och hon uttalade sig odelat
positivt om den smäktande ”Adios”, vilket var ett av de mer oväntade numren på
skivan. Inspelningskvaliteten från Ramel-Kåge-inspelningen är utmärkt och man
slås även av gitarristen Martin Kåges tekniska skicklighet.
Sammanfattningsvis kanske den musikaliskt
hittills intressantaste och inspelningstekniskt bästa utgåvan av udda Ramelinspelningar
som Povel Ramel-sällskapet har presenterat så här långt. Jag är dock säker på att
det kommer mera i framtiden, och glada skall vi väl vara för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar