33 år idag!

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.