P. D. Q. Bach (1807-1742)

Om någon besökt min webbkamerasida denna kväll och sett mig sitta och fnittra och le vid datorn så beror det inte på att jag hittat någon sällsynt roande sida på det förlovade nätet, utan på att jag lyssnat på dubbel-LP:n "The Wurst of P. D. Q. Bach with Professor Peter Schickele" som jag köpte härom veckan. Jag har länge hört talats om men aldrig tidigare hört denne musikprofessor och musikparodiker och hans skötebarn, Johann Sebastians okände son P. D. Q. Bach - Bachfamiljens svarta får. Släkten Bach (som var stor) försökte förneka att PDQ var son till Johann Sebastian genom att på PDQ:s gravsten påstå att han föddes 1807 (och därmed inte kunde vara som till JS som dog 1750) och dog 1742 - i själva verket var det tvärtom. Anledningen till att han var så illa omtyckt bland Bacharna var det enkla faktum att PDQ var en usel kompositör som stal idéer och plagierade andras musik hejvilt utan någon som helst skamkänsla - allt i från tidiga madrigaler till rapmusik (jag älskar anakronismer!). Han kallades för 'en kvissla i musikens ansikte' och 'den värsta musiker som någonsin trampat ett par orgelpedaler'.

Tänk en sådan tur att professor Peter Schickele gjort det till sin uppgift att väcka intresset för P. D. Q. (förkortningen lär stå för 'Pretty Damn Quick') Bach och hans musik ... nä, naturligtvis är PDQ en fiktiv figur som Schickele själv hittat på - vilket han naturligtvis ivrigt förnekar - liksom ryktet att det i själva verket är Christopher Marlowe som skrivit PDQ Bachs musik. Schickele har nu presenterat nya musikfynd från PDQ Bachs musikkammare i över 40 år och jag kommer definitivt att utforska såväl Schickeles som PDQ Bachs musik även i framtiden. Dels är jag en musikälskare, men jag är även en humorälskare och de som lyckas förena dessa två saker har min största respekt.

Skivan som jag nu lyssnar på (för övrigt en fyrkanalsutgåva) innehåller den bisarra "Concerto for Horn and Hardart", "New horizons in music appreciation - Beethoven's fifth symphony" (komplett med idrottskommentatorer som ivrigt och kunnigt kommenterar det välkända stycket), "Unbegun Symphony" (en lekfull orgie i plagiarism), madrigalen "My Bonnie Lass she smelleth" osv osv osv - en underbar portion musikaliskt vansinne. Något att plocka fram dagar när det känns så lagom roligt - det lär t o m få en surströmming på gott humör.