Till minne av morfar ...

Idag är det tio år sedan min morfar Henry dog. Bror Henry Jakobsson blev bara 70 år gammal när den djävulska cancern släckte hans liv – och det var så orättvist. Det var en svår förlust som det tog lång tid att komma över. Det var nämligen som att förlora sin far, vilket jag i och för sig gjorde redan som sjuåring, men till skillnad från min stackare till far fanns min morfar alltid till hands om man behövde honom. Många av mina lov under min uppväxt spenderades tillsammans med morfadern i sommarstugan i lilla Laduviken norr om Luleå. Inte bara sommarlov utan även sportlov och påsklov och kanske till och med någon helg då och då. Vad gjorde vi då tillsammans? Tja, vi fiskade (med såväl spö som mjärde, nät och gäddsaxar), vi byggde (morfar hade alltid något nytt projekt på gång där man kunde hjälpa till), vi åkte skidor och paddlade ... vi hade det helt enkelt väldigt trevligt ihop. Egentligen hade vi inte särskilt många gemensamma intressen, eftersom jag nog alltid varit mer lik min mormor i de avseendena, men allt var roligt tillsammans med morfar. Jag fick till och med prova på att skjuta pistol tillsammans med morfar, och till och med det var roligt – och det kommer från en som ALDRIG lekte med några leksakspistoler som barn.

Ja, fast ett gemensamt intresse hade vi, nämligen intresse för teknologi. Morfar var nämligen elektriker till yrket – och mitt intresse för ljud- och bildelektronik känner nog de flesta av denna bloggs läsare redan till. Jag minns till och med att sista gången vi träffades, några dagar före hans insomnande, så pratade vi om stereovideoapparater, eftersom jag nyligen införskaffat en sådan av märket Sony.

Det finns några uttryck som morfar yttrade då och då som jag har gjort till mina egna (även om jag alltid stolt brukar uppge källan), bl a när han ville beskriva något som såg konstlat, onaturligt och konstigt ut så brukade han säga att det såg ut: ”som en korsning mellan lake och räv”, och om någon eller något var väldigt brokigt och färgglatt brukade han använda uttrycket: ”röd och grön som Skatamarkskalven”. Detta sista uttryck har på senare år intresserat mig, då jag undrar om det funnits en kalv i Skatamark (vilket är en liten håla i Norrbotten) som VAR röd och grön.

Morfar var en trygg, lugn, osjälvisk, hjälpsam, blygsam, snäll men samtidigt otroligt kompetent och respekterad man och han har alltid varit min främsta manliga förebild. Jag har alltid försökt efterlikna honom i många avseenden, även om jag inte alltid kan påstå att jag lyckats. Men jag tror nog att han är glad över att det har gått fint för mig så här långt och att de senaste tio åren har varit bra år.

För fem år sedan (dvs 16 november 2001) skrev jag en dikt (i form av ett brev, som hette ”BREV”), som jag kort därefter tonsatte och spelade in på en CD-EP 2002 (”Sång nr 309”). Där sammanfattade jag allt som hänt sedan vi skiljdes åt, och nu känner jag att jag skulle kunna lägga till ytterligare en vers som handlar om hur jag plötsligt träffades av himlens ljus och hur detta förändrade (”reformerade”, eftersom förändringen minst sagt var till det bättre) mitt liv.

Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande saknar honom mycket ... så här tio år senare.