Tillbaka i Luleå ...

Så skriver jag för första gången sedan mars 2006 en bloggpost i min fd hemstad Luleå. Besöker under en dryg vecka Luleå och träffar lite släkt och vänner och katter. Än så länge har det mest handlat om att tillbringa tid med modern och katterna - har mest tagit det lugnt så här långt. Men nästa vecka verkar bli ganska fulltecknad - inte för att det är särskilt betungande då det enbart handlar om roliga saker jag ska göra. Under morgondagen hoppas jag få ha ett rendez-vouz med min kusin och så får vi se - jag kanske tittar lite på Lule marknad som pågår nästa vecka. Vädret har varit lite bättre än förra sommaren då det regnade hela veckan jag var här, men inte har det varit något shortsväder. Tvärtom har man gått omkring och varit småfrusen. Nå, aldrig är man nöjd. Särskilt inte med vädret. Nå, tog häromdagen en sväng till skivsamlarens mecka i Luleå, nämligen Café Musica och återvände tillbaka till modern tämligen tillfredsställd - och den lätta huvudvärken berodde mest på den lite dova väderleken.

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Så var man ihop med en sjuksköterska!

Nej, jag har inte bytt flickvän, utan det är flickvännen som idag har fått ta emot sin tjusiga brosch med rött kors på vit botten. Denna brosch får man när man tar sin sjuksköterskaexamen och det gjorde min kära hälft idag. Det var en trevlig (och inte alltför lång) ceremoni i Gustaf Vasa kyrka. Lite musik och lite tal och sedan fick varje elev hämta examensbevis och nyss nämnda och ovan avbildade brosch. Efter tre års studier är hon färdig och ser framtiden an med stor förhoppning trots den nyligen avslutade misslyckade sjuksköterskestrejken. Å andra sidan, sedan när fick de som verkligen utför något i samhälle löner efter sina insatser? Nej, just det. Hur skulle väl det se ut?

Det var för övrigt en vacker dag i ett vackert Stockholm. Pojkarna har roat sig på Gröna Lund och jag har fått min beställda skivspelarnål (jo jag fick nål jag också) och det är bara några dagar kvar att arbeta innan mina elever får sommarlov.

Solen lyser även inte bara på en liten stuga utan också på ett rödbrunt betonghöghus i en sketen förort. Som skalden säger ....

BLÅBLOGGANDE I BLÅSOFFA

Så blev det juni ... och så var det väl inte mer med det.

Förutom att det är förfärligt varmt nuförtiden. Om jag inte tog hänsyn till mina närmastes psykiska hälsa och mitt eget känsliga skinn skulle jag bli nudist på heltid. Annars var det väl inte så mycket mer med det.

Förutom att det har varit en helg med mycket arbete. Jag har egentligen arbetat mer än vad jag borde och har grovt försummat mina sociala plikter. Om inte annat för att Karwan fyllde fjortis häromdagen, men han roade sig tillsammans med andra istället. Likafullt fick han dock en DVD med "Kickin it old skool", varmt rekommenderad av mina niondeklassare. "Fettrooliiiig!" var visst omdömet. Det är för övrigt främst för dessa nyss nämnda niondeklassares skull som min helg blivit tämligen fri från ledighet. Jag skall skriva in deras slutbetyg i morgon och det är naturligtvis av största vikt att dessa betyg blir rätt. För den som aldrig satt betyg så kan jag meddela att hur väl man än dokumenterat allt ens elever gjort så är det ändå ett tufft jobb att sätta rätt betyg. Men efter åtskilligt med tandagnisslan och hårslitande så blev jag såsmåningom någorlunda klar ... så klar man kan bli.

Det enda intressanta som har hänt idag är att vi har blivit med nya soffor. De gamla nedsuttna spräckliga (i svårdefinierade färger) sofforna har bytts ut mot en stilig soffgrupp i mörkblått. Det är i en av dessa jag placerat mina skinkor nu när jag skriver detta på min laptop, eftersom jag inte är så road av den där actionfilmen som min käresta avnjuter liggandes i en av de andra sofforna. Annars är det stiliga soffor och deras mörkblå ton gör att de passar fint ihop med den mörkblå vardagsrumsmattan och min käresta har erkänt att hon beställt gardiner som ska passa ihop med soffans sobra blåa elegans - ja se fruntimmer.

Nå alla roar sig på sitt sätt. Utom undertecknad som inte roar sig på sitt sätt utan på MITT sätt. Och ingen annans!

Sönder

Saker och ting går sönder runt omkring mig. Datormusen till min stationära dator har utvecklat en ful ovana att plötsligt slockna och vägra reagera när man rör på den. Den lilla vita pilen på skärmen vägrar röra sig. Det enda som då funkar är att starta om datorn och sedan funkar musen igen ... ett tag ... till slut ledsnar man på att ständigt spara sitt arbete och sedan starta om datorlåddan. Just nu finns det heller inte pengar till att skaffa en ny rodent vars svans man ska sticka in i datorn, så jag får vänta på nästa löning för att byta ut den. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - på den tiden datorerna hade en liten kula - var det lätt att skruva isär musen och rengöra den, för att sedan skruva ihop den igen - och VOILA! Allt funkar igen! Men när mössen numera är digitala och lyser mystiskt vet jag inte "hvad" det är som ska fixas till för att den lille digitala gnagaren ska må bra igen.

Idag lyckades jag också ha sönder en skivspelarnål. När jag skulle damma av min lilla Numark-spelare lyckades jag klanta mig och förstöra nålen. Fråga mig inte hur det gick till! Under mina 33 år har jag aldrig lyckats med det tidigare ... aldrig, aldrig, aldrig. Men idag hände det. Det bör dock inte vara några problem att ordna en ny nål - tack och lov. Jag brukar vara förberedd på att sådana saker skall hända - trots att det aldrig händer ... förrän nu.

Kalle Sändare död

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.

Utan en tråd!

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Unplugged

Igår när jag kom hem efter mitt dagliga slit i pedagogikens tjänst ... ... ... ... ... nu tappade jag redan stinget - Jag börjar om:

Igår när jag kom hem från jobbet var två tredjedelar av lägenheten utan ström. Det enda som funkade var lamporna i badrummet och hallen samt ett av eluttagen i pojkarnas rum - annars var strömmen putz weg. Min kära sambo bad mig titta på propparna, men jag kände på mig att felet var någon annanstans - eftersom det är ganska många säkringar som har gått för att åstadkomma denna allmänna brist på elektricitet. Inte heller när jag tittade på propparna såg jag något fel. Den där lilla pluppen i mitten satt kvar på alla proppar. När grannen som är betydligt mer tekniskt bevandrad än undertecknad använde sin spänningsmätare konstaterade han också att felet låg någon annanstans. Det visade sig också vara på det viset när elektrikerhjälp tillkallades dagen därpå. Jag tänker inte uttråka mig själv och beskriva exakt vad som var felet ... mest för att jag inte riktigt fattade själv vad det rörde sig om. Som sagt var, dagen därpå tillkallades hjälp och felet avhjälptes och jag fick ett sms från min käresta som förkunnade att det varde ljus igen.

Det intressantaste var dock hur det kändes att spendera en vardagskväll utan elektricitet. Inget TV-tittande och inget internetsurfande heller. Inte ens något skivlyssnande. Där hade jag i och för sig kunnat fuska, eftersom jag trots allt har tillgång till batteridriven lyssningsutrustning - men den behövdes aldrig tas till. Det gick så fint att sitta i halvmörkret och småprata om ditt och datt samtidigt som vi mumsade på lite pistaschnötter, mandlar och mullbär och läppjade lite rödvin.

Det borde bli strömavbrott lite oftare ...

Mitt liv som VIP

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!

Två år i Stockholm!

Så fyllde man två år som Stockholmare. Den första tiden kravlade man sig fram, sedan började man krypa men jag känner nu efter två år som Stockholmare att jag har lärt mig gå ... dessutom utan att vingla alltför mycket. Inte illa pinkat av en hasafot!