Smakprov från kommande "albumet" ...

Inom kort kommer jag här att presentera min senaste samling sånger och jag har kallat samlingen "Himlen är bra mycket blåare". Det är den första samlingen sånger sedan december då jag gav ut "Mot mina principer" vilket var något av ett elektroniskt experiment vilket väl blev lite sisådär - inget jag brukar framhäva direkt när jag pratar om min egen musik. "Från samma tak" som jag gav ut hösten 2005 värderar jag personligen fortfarande mycket högt och jag trodde länge att det skulle bli mitt allra "bästa" verk. Nå det må vara hur det vill med den saken. Sångerna i "Himlen är bra mycket blåare" började ta form redan våren -07 och jag påbörjade även inspelningarna vid den tiden. Dock är det ju så att när man är lärare som jobbar fulltid och ibland även mer än fulltid så finns det sällan utrymme för att pyssla med sådana här tidskrävande saker. Dessutom har jag ju den egenheten att jag vill vara ensam till 110% för att kunna koncentrera mig till fullo - och det är ju (lyckligtvis) ganska sällan jag är det nuförtiden. Därför tar det längre tid att skriva och spela in nuförtiden.

Sången som jag nu lägger ut i bloggen (en sk ny "singel" om man så vill) är en ballad som heter "Från en gammal ek". Jag påbörjade den förra sommaren, men lade den åt sidan fram till för några veckor sedan då jag gjorde den färdig och spelade in den färdigt. Bästa sättet att lyssna är att högerklicka på länken och spara filen på egen dator innan du lyssnar. Klicka här.

Håll till godo. Jag återkommer med mer information om min nya "baby".

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Tillbaka i Luleå ... 4

Jag har många gånger flinat åt ovan avbildade klotter som finns utanför ytterdörren i det bostadshus där min mor bor. "Varning för svennefiering" - jo, jo. Eftersom jag bott i Stockholmsförorten Husby i över två år nu så kan jag bara svara: "Du vet inte vad du pratar om, lille vän". I och för sig finns det kanske fog för varningen då det de facto finns svenskar i området - riktigt många till och med.

Under gårdagen åkte vi till Råneå och besökte mormor och under resan dit så märkte jag att jag började bli dålig i halsen. Det kliade och retade och näsan började rinna. På kvällen hade jag blivit förkyld. Tack för kaffet. Det var ju inte direkt efterlängtat. Inte för att det spelar någon större roll då jag har semester, men jag hade hoppats hitta någon trevligare souvenir att ta med hem till Stockholm än en förkylning. Men man får ju sällan välja sådana saker.

Trots förkylningen så orkade jag vara social när kusinerna Malin och Lina tittade över. Malin hade med sig hundarna Ferdinand och Troja, samt sin gubbe Micke. Det var trevligt på alla möjliga sätt, men jag känner att orken börjar tryta efter ganska lätta övningar. Har burit ut sopor och skall fortsätta med att bära in saker i förrådet, men får ta pauser lite då och då för att orka ordentligt. I morgon kväll bär det av hemåt igen - undrar om Stockholm står kvar?

Tillbaka i Luleå ... 3

Så kommer ännu en rapport från eder utrikeskorrespondent i Luleå.

Hela gårdagen ägnades i sällskap med gamle vännen Roger. Vi hade snackat ihop oss om ett nytt inspelningsprojekt och genomförde detta under mycken nöjsamhet - och kunde glömma vardagens bekymmer under sju-åtta timmar. I morse kändes det lite tungt i kolan till och börja med och det myckna regnandet gjorde att man inte kände för att göra några längre utflykter. Istället har jag pysslat bland mina kvarstående prylar - valt vad som gott kan slängas och vad som åtminstone tills vidare kan få finnas kvar - en vacker dag skall jag väl få med mig något av det. Har tömt och plockat isär en bokhylla och överhuvudtaget varit nyttig idag - och är säkerligen inte färdig ännu. Det finns fortfarande en del att gå igenom. Inga tokspännande upplevelser idag också och jag känner att jag klarar mig ganska bra utan det. Livet är nog fascinerande som det är.

Tillbaka i Luleå ... 2

Ja så kom sommarvädret till Luleå samtidigt som den årligen återkommande marknaden startade i centrala Luleå. Jag har för mig att jag befann mig i Luleå när det var marknad i fjol också och kan konstatera att utbudet i stort sätt var samma denna gång som de tidigare gångerna, Foppa-tofflor, handväskor, dvd-filmer, kola, plånböcker, Luleå Hockey-souvenirer samt en ivrig från Kalix kommen rörtångsförsäljare. Egentligen var det med tämligen avmätt intresse jag gick mellan stånden. Det som var roligt var att se på människorna. Det var verkligen smockfullt med folk som trängdes längs de trånga ståndförsedda gågatorna. Jag erkänner att det inte var alltför många bekanta ansikten, men strunt samma.

Mitt egentliga ärende i stan var att jag skulle träffa min kusin Lina utanför den stolta gamla rivningshotade Fritz Olsson-byggnaden. Modern gjorde mig sällskap och när vi alla var samlade gingo vi till mitt gamla favoritställe i Luleå, nämligen Take Away Café - Storgatan, ganska nära Loet. Det har sedan det öppnades i början på 00-talet varit en oas av 50-talsnostalgi kombinerat med gott fika. Lokala storheter som Gunnar Wiklund, Siljabloo Nilson och Martin Ljung tittar ned från väggarna i form av inramade grammofonskivor och foton. I bakgrunden spelas populärmusik från sent 50-/tidigt 60-tal och även den utvalda inredningen känns rätt. Jag hade faktiskt inte varit där sedan hösten 2005 då jag drog med mig min nyfunna kärlek till mitt favoritställe. På tiden att blev ett återbesök med andra ord. Kan någon möjligen tipsa mig om ett liknande lokus i Stockholm? Jag känner att jag skulle behöva ett sådant tips, om inte annat för min själsfrids skull.

Fikade lite lätt och slappade innan jag följde min kusin till hennes körskola då hon råkat försova sig och skulle försöka beveka körskollärarna om en ny tid inom kort. Det gick väl sådär. Vi promenerade sedan lite lätt i centrala Luleå och beundrade bl a stadsparken som gav ett riktigt prunkande intryck - trots närvaron av ölande lokalhjon innan vi så skiljdes åt för den här gången. Jag tog bussen ut till shoppingstaden Storheden för att ta mig en titt där. Det obekväma med Luleå - särskilt Luleå i sommarskrud - är de gnidiga busstiderna vilket gör att man ständigt får räkna med att vänta på bussarna om man inte har en sjuhelsikes timing. Dessutom gjorde det varma vädret att jag inte orkade strosa så mycket jag egentligen önskade. Tog mig så småningom hem utan att ha shoppat nämnvärt och var ganska så trött. Såpass trött var jag att jag nobbade följa med modern som skulle med kompis och titta på en timring långt upp i Hottahejti - visst - osocialt av mig, men ibland orkar man bara inte.

Har nu piggnat till lite sent omsider och passar på att nyttja orken åt att klottra ned dessa alls icke varande visdomsord.

Tillbaka i Luleå ...

Så skriver jag för första gången sedan mars 2006 en bloggpost i min fd hemstad Luleå. Besöker under en dryg vecka Luleå och träffar lite släkt och vänner och katter. Än så länge har det mest handlat om att tillbringa tid med modern och katterna - har mest tagit det lugnt så här långt. Men nästa vecka verkar bli ganska fulltecknad - inte för att det är särskilt betungande då det enbart handlar om roliga saker jag ska göra. Under morgondagen hoppas jag få ha ett rendez-vouz med min kusin och så får vi se - jag kanske tittar lite på Lule marknad som pågår nästa vecka. Vädret har varit lite bättre än förra sommaren då det regnade hela veckan jag var här, men inte har det varit något shortsväder. Tvärtom har man gått omkring och varit småfrusen. Nå, aldrig är man nöjd. Särskilt inte med vädret. Nå, tog häromdagen en sväng till skivsamlarens mecka i Luleå, nämligen Café Musica och återvände tillbaka till modern tämligen tillfredsställd - och den lätta huvudvärken berodde mest på den lite dova väderleken.

Ja usch ja ...

... väldigt var man har varit slö i sin blogg å sistone - inte för att tiden inte räckt till - tvärtutemot kan jag gärna säga. Min semester började den 19 juni och jag har medvetet tagit det lugnt och varvat ned ... fast jag har ingen ursäkt varför jag slöat till så med bloggandet. Jag ber min blåa blogg om ursäkt och önskar i efterhand grattis på 3-årsdagen. Den 15 juni 2005 blev jag en blåbloggare - som en del kanske minns - och det ledde ju till en hel del trevliga saker.

Min käresta jobbar och jobbar och jobbar och jag pysslar med allt möjligt för att hålla mig sysselsatt men också för att det är roligt att pyssla med allt möjligt. Jag tog mig en tur till Tekniska Muséet (äntligen - har tänkt göra det länge) och Riksidrottsmuséet och tittade på utställningen om VM 1958 bl a. Lika bra att få det gjort innan busschaufförerna går i strejk resonerade jag - och sagt och gjort.

Idag tänkte jag göra lite ärenden på stan, men togs verkligen på sängen av ett av de mest imponerande regnväder jag upplevt sedan jag kom till kungliga hufudstaden. Jag hade underskattat regnmolnen och hade på mig mina nyinköpta och supersköna Foppatofflor - äntligen har jag lärt mig se bortom det estetiska. Men hur bekväma de än är så klarade de inte skyfallet och särskilt inte när jag försökte korsa ett övergångsställe där regnvatten verkligen forsade fram - jo forsade ... ingen överdrift alls. Avbröt mina planer således och återvände hem med första bästa tunnelbana och fick slänga såväl genomblöta strumpor som jeans i tvätten.

Det var inte tänkt att jag skulle göra någon utflykt helt enkelt - och eftersom det lovas hettsomfasiken-väder närmaste dagarna får jag ser om jag vågar sticka ut nunan för att göra något nytt ärende/ny utflykt.

På torsdag tänker jag för övrigt ta en ny tur norrut till Luleå. Norrlandstågen har visst förändrats en del nu i vår och jag tänker denna gång ta liggvagn - annars har jag ju av ekonomiska skäl plågat mig med vanliga sittvagnar - men tänkte vara lite mer bekväm den här gången. Jag har en del inplanerade sysslor att göra under den dryga veckan jag tänker vara där, och har också blivit inbjuden till en av mina kollegor som är från Boden och som dessutom tillbringar sommaren i denna metropol och undertecknads födelsestad. Jag har inte lovat något, och får se om jag hinner. Jag åker inte upp för att rulla tummarna som sagt var.

Nå, det kan till och med hända att jag författar någon bloggpost från Luleå (i så fall den första bloggposten skriven i Luleå sedan mars 2006) eftersom min mor efter många om och men blivit med internet - och eftersom jag dessutom planerar att ta med min laptop på resan upp för att skryta med den ... och för att den kan bli användbar i de olika projekt jag planerar genomföra när jag är där. Nåväl, vi får välan se.

Mina övriga egna sommarplaner inkluderar att försöka göra färdigt mitt musikprojekt (som väl är klart till två tredjedelar ungefär), pyssla lite mer med min engelska 78-varvarblogg (inget hindrar - har gjort mp3-filer av en rejäl mängd 78-varvare och även fotograferat en del av dem ... brukar nämligen alltid avbilda dem i bloggen för alla etikettfetischister) och spela lite mer överhuvudtaget - innan musikern inom mig fullständigt torkar ut. Fick lite blodad tand när jag på skolavslutningen hjälpte till med musiken genom att spela elbas. Tog med gammelbasen som jag köpte hösten 1991 till skolan och alla ungar tyckte att det var ett sällsynt häftigt intrument ... sorgligt nog får jag intrycket att dessa ungar inte har någon musik alls i sitt liv, vilket jag tycker är förbannat sorgligt. När jag en dag tog med min kära mandolin väckte den dock ingen beundran bland ungarna som tyckte att det var en löjlig liten gitarr ... nej en stor svart elbas imponerar mer tydligen. I och för sig var jag kanske likadan i samma ålder - jag minns inte riktigt - men jag hade aldrig trott att det rört sig om en liten gitarr. Så pass musikalisk var man i alla fall. Har jag i alla fall för mig ...

Så var man ihop med en sjuksköterska!

Nej, jag har inte bytt flickvän, utan det är flickvännen som idag har fått ta emot sin tjusiga brosch med rött kors på vit botten. Denna brosch får man när man tar sin sjuksköterskaexamen och det gjorde min kära hälft idag. Det var en trevlig (och inte alltför lång) ceremoni i Gustaf Vasa kyrka. Lite musik och lite tal och sedan fick varje elev hämta examensbevis och nyss nämnda och ovan avbildade brosch. Efter tre års studier är hon färdig och ser framtiden an med stor förhoppning trots den nyligen avslutade misslyckade sjuksköterskestrejken. Å andra sidan, sedan när fick de som verkligen utför något i samhälle löner efter sina insatser? Nej, just det. Hur skulle väl det se ut?

Det var för övrigt en vacker dag i ett vackert Stockholm. Pojkarna har roat sig på Gröna Lund och jag har fått min beställda skivspelarnål (jo jag fick nål jag också) och det är bara några dagar kvar att arbeta innan mina elever får sommarlov.

Solen lyser även inte bara på en liten stuga utan också på ett rödbrunt betonghöghus i en sketen förort. Som skalden säger ....

BLÅBLOGGANDE I BLÅSOFFA

Så blev det juni ... och så var det väl inte mer med det.

Förutom att det är förfärligt varmt nuförtiden. Om jag inte tog hänsyn till mina närmastes psykiska hälsa och mitt eget känsliga skinn skulle jag bli nudist på heltid. Annars var det väl inte så mycket mer med det.

Förutom att det har varit en helg med mycket arbete. Jag har egentligen arbetat mer än vad jag borde och har grovt försummat mina sociala plikter. Om inte annat för att Karwan fyllde fjortis häromdagen, men han roade sig tillsammans med andra istället. Likafullt fick han dock en DVD med "Kickin it old skool", varmt rekommenderad av mina niondeklassare. "Fettrooliiiig!" var visst omdömet. Det är för övrigt främst för dessa nyss nämnda niondeklassares skull som min helg blivit tämligen fri från ledighet. Jag skall skriva in deras slutbetyg i morgon och det är naturligtvis av största vikt att dessa betyg blir rätt. För den som aldrig satt betyg så kan jag meddela att hur väl man än dokumenterat allt ens elever gjort så är det ändå ett tufft jobb att sätta rätt betyg. Men efter åtskilligt med tandagnisslan och hårslitande så blev jag såsmåningom någorlunda klar ... så klar man kan bli.

Det enda intressanta som har hänt idag är att vi har blivit med nya soffor. De gamla nedsuttna spräckliga (i svårdefinierade färger) sofforna har bytts ut mot en stilig soffgrupp i mörkblått. Det är i en av dessa jag placerat mina skinkor nu när jag skriver detta på min laptop, eftersom jag inte är så road av den där actionfilmen som min käresta avnjuter liggandes i en av de andra sofforna. Annars är det stiliga soffor och deras mörkblå ton gör att de passar fint ihop med den mörkblå vardagsrumsmattan och min käresta har erkänt att hon beställt gardiner som ska passa ihop med soffans sobra blåa elegans - ja se fruntimmer.

Nå alla roar sig på sitt sätt. Utom undertecknad som inte roar sig på sitt sätt utan på MITT sätt. Och ingen annans!

Sönder

Saker och ting går sönder runt omkring mig. Datormusen till min stationära dator har utvecklat en ful ovana att plötsligt slockna och vägra reagera när man rör på den. Den lilla vita pilen på skärmen vägrar röra sig. Det enda som då funkar är att starta om datorn och sedan funkar musen igen ... ett tag ... till slut ledsnar man på att ständigt spara sitt arbete och sedan starta om datorlåddan. Just nu finns det heller inte pengar till att skaffa en ny rodent vars svans man ska sticka in i datorn, så jag får vänta på nästa löning för att byta ut den. Förr i tiden - på den gamla goda tiden - på den tiden datorerna hade en liten kula - var det lätt att skruva isär musen och rengöra den, för att sedan skruva ihop den igen - och VOILA! Allt funkar igen! Men när mössen numera är digitala och lyser mystiskt vet jag inte "hvad" det är som ska fixas till för att den lille digitala gnagaren ska må bra igen.

Idag lyckades jag också ha sönder en skivspelarnål. När jag skulle damma av min lilla Numark-spelare lyckades jag klanta mig och förstöra nålen. Fråga mig inte hur det gick till! Under mina 33 år har jag aldrig lyckats med det tidigare ... aldrig, aldrig, aldrig. Men idag hände det. Det bör dock inte vara några problem att ordna en ny nål - tack och lov. Jag brukar vara förberedd på att sådana saker skall hända - trots att det aldrig händer ... förrän nu.

Kalle Sändare död

Det känns alltid lika sorgligt när en av ens barndoms hjältar går bort, och nu har turen tyvärr kommit till Kalle Sändare, eller Carl-Axel Thernberg som han egentligen hette. Första gången jag kom i kontakt med denne milt galne mans storhet var när min bäste kompis Roger först berättade om honom och sedan när jag hemma hos nyss nämnde bästis lyssnade på några LP-skivor med Kalle Sändare. Jag minns inte exakt vilken av skivorna det var, men det kan ha varit live-LP:n "Heta Linjen" inspelad på Bacchi Vapen tillsammans med Bertil Bertilsson, eller så var det "Blåser i luren", LP:n med saxofontema - och som hade ett omslag som var en utsökt parodi på en julskiva med en annan av mina gamla idoler, nämligen saxofonisten Ingmar Nordström. Hur som helst - det är som en uppenbarelse när man får höra något ovanligt och såpass bra för första gången. Naturligtvis började jag själv leta efter egna Sändareskivor, och den första jag hittade var "Kalle Sändares julbestyr" från 1973 - komplett med baksidestext av sjuke humorns överbeskyddare i Sverige - Lasse O'Månsson.

Som den sanne komplettist har jag under årens lopp hittat den ena Sändareskivan efter den andra och har väl i stort sett alla orginalutgåvor. Alla är inte geniala - ibland trampade även Kalle Sändare vatten - men det som är bäst hör till det roligaste som har spelats in i Sverige. De egna favoriterna är albumen "Haverst och hundra bobiner" och "Det som katten gör i lådan" - den senaste hade som tema att Kalle Sändare fungerade som manager till ett punkband. Apropå det, så följer Sändares utgåvor sin tid ganska bra, eftersom många av skivorna hade ett tema som var aktuellt just då. Nyss nämnda punkskiva är ett exempel, "Finns det telefon på grisfesten" som driver med charterresor är en annan, och en av hans sista skivor "Meditationens A och O" hade New Age-tema. På 90-talet gjordes försök att kopiera Kalle Sändares koncept då Hassan-gänget gjorde mediokra försök att gå i mästarens fotspår. Det var helt enkelt inte bra - och de som tyckte att det var bra hade förmodligen aldrig hört orginalet.

Det som skiljde Kalle Sändare från Hassan var att Hassangänget oftast gick in för att förarga sina "offer", men Kalle Sändare hade en såpass försynt och stillsamt humoristisk stil så det var sällan som någon blev riktigt förbannad. Tvärtom var det nog ofta så att många insåg att någon drev med dem, men de blev inte irriterade eftersom den som drev med dem var såpass vänlig och behaglig.

Nu måste det tilläggas att det själva formatet som Kalle Sändare använde sig av inte var hans eget påhitt. Redan på 50-talet gjorde Martin Ljung liknande telefonsamtal till intet ont anande människor i sitt radioprogram "Så får det bli!". Vårt kära grannland Norge fick en egen Kalle Sändare i Rolv Wesenlund som gjorde några skivor med busringningar, och jag vet att det fanns motsvarigheter i såväl USA som England, men jag kan inte komma på vad de hette/heter just nu.

Trots detta var ändå Kalle Sändare en unik figur i underhållningssverige och det enda jag kan säga är, som en amatörbasist till en annan: Tack ska du ha!

PS. På senare år har Kalle Sändare fått mer uppmärksamhet då hans tämligen aktiva fanklubb "Gris- och skridskoföreningen" bildats. Jag har funderat på att bli medlem länge (och jag är ju inte direkt någon föreningsmänniska) men det har tyvärr ännu inte blivit av. Men föreningen finns ju kvar, liksom alla sköna skivor - även om Kalle själv är borta. DS.