I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:
Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?
Undertecknad: Äh ... va?
Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!
Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...
Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!
Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.
1 kommentar:
Ha ha jag är varken språk- eller mattelärare ... jag gick också bett.
Fastnade i vad adjektiv är och trodde det var hur någonting är ... så Glad kom inte för mig, då någonting inte kan vara glad, det lät fel i mina öron/ögon.
För mig blev det glatt och det ordet existerar väl inte ens :-D
Kram på Dig Kistagrabben
Miss You!
Skicka en kommentar