Gifttungan

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...