Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.