En missbrukarsjäl tar till orda ...

Det är nämligen så här. Jag försöker just nu göra mig av med ett missbruk som jag haft under väldigt många år och som utökades kraftigt under mina många studieår. Men när jag nu märker att kroppen börjar ta skada av mitt missbruk skall jag göra ett allvarligt försök att ta mig ur det. Fortsättning följer säkerligen.

Det är nämligen också så här: Jag är utrustad med en missbrukarsjäl, som alltid går till överdrift när ett nytt intresse vaknat till liv. Jag överdoserar alltid utan att tänka mig för och det har satt sina spår i min personlighet, min miljö och i mitt allmänna liv. Det är bara att titta på min jättelika skivsamling, så får man bekräftat att här är en kille som verkligen gillar inte bara gillar skivor utan som också skulle kunna trycka upp dem intravenöst om det nu vore fysiskt möjligt. Under några år under min barndom var jag en akvariemissbrukare som visste allt som om möjligt gick att veta om akvarieskötsel och akvariefiskar. Den sortens missbruk är ju visserligen ganska harmlös och har väl mest positiva effekter, t ex en för en sjuåring imponerande kunskap om guppies, svärdbärare, platys och algätare. Under min lärarutbildning utnyttjade jag min missbrukarsjäl till att trycka i sig massvis med pedagogisk litteratur utöver de som användes i kurserna, och sommaren 2005, kort efter min andra examen, inleddes mitt bloggmissbruk - som i och för sig fått ett antal riktigt trevliga konsekvenser. Visserligen har alla dessa missbruk stannat av eller åtminstone lugnat ned sig, förutom skivmissbruket förstås. Jag erkänner gärna att de flesta av mina akvariekunskaper har flytt all världens väg och mitt bloggande har mattats under de senaste månaderna - och det har inte enbart berott på att jag inte haft tid till det - intresset har mattats helt enkelt. Jag erkänner lika gärna att innehållet i många av de extra böcker jag läste under min lärarutbildning försvunnit någonstans i samma riktning som mina en gång så skarpa kunskaper kring olika arter av pansarmal - trots att jag ändå idag skulle haft stor nytta av den extrapedagogiken. Mitt tämligen nya Tjohoo-Messengermissbruk kommer säkert att avta så småningom också, om inte annat för att jag inte kommer att ha någon tid över till det - men även för att jag har insett att jag gått på några nitar som väl avlivat ännu några av mina så omtänksamt vårdade illusioner.

Det senaste året har ett nytt missbruk utvecklats i form av en djup passionerad kärlek till en alldeles speciell kvinna, men jag tror nog (och hoppas) att detta missbruk inte kommer att mattas - åtminstone så länge hon inte ber mig dra åt skogen. Vilket jag inte tror kommer att ske, men det beror till stor del på att det är en såpass remarkabel kvinna - inte på att jag inte skulle förtjäna det.

Men ...

Nu kommer jag till det jag nämnde i inledningen. Under mina gymnasieår började jag dricka kaffe - först av rent sociala skäl: alla drack kaffe och man var bara till besvär om man ville ha något annat. Efter hand märkte jag att jag gillade den svarta drycken och som den missbrukarsjäl jag har ville jag naturligtvis ha den så stark som möjligt. När jag startade om mina studier för ca tio år sedan märkte jag vilken positiv effekt den svarta drycken hade på mina studier och följaktligen började jag dricka mer och mer ... och som i allt missbruk märkte jag att det bara hade effekt om det var så starkt som möjligt. Under mina studieår behövde jag inte alltför mycket i mitt hushåll för att klara mig: egentligen bara kaffe och toalettpapper, och jag brukade skämta om att min blodgrupp var Mellanrost.

Men under det senaste året (när mina studier varit avklarade) har jag lyckats skära ned lite på kaffet och till och med börjat med den tidigare otänkbara ovanan att skvätta komjölk i kaffet. Men nu har jag börjat märka att mitt kaffemissbruk inte varit så nyttigt för kroppen och att den börjat säga i från på olika sätt. Därför beslöt jag mig i fredags för att ha en kaffefri period. Senare samma dag fick jag en vink om att det nog var ett riktigt beslut eftersom kaffepannan exploderade när den skulle rengöras (lugn, inga personskador). Jag har fungerat förfärligt illa under några dagar, dels pga den olidliga värmen som höll på att ge mig värmeslag, men även pga kaffeabstinensen. Den har gjort mig retlig, deprimerad, irriterad och gnällig och tack och lov har min älskade jobbat hela helgen och sluppit bevittna de värsta momenten - även om hon säkerligen märkt att jag varit ur balans och även fått tillfälle att märka mitt dåliga humör.

Jag älskar verkligen kaffe, men jag har märkt att kaffet inte älskar mig och att det nog är bäst att ta det lugnt med den varan i fortsättningen ... även om det kommer att bli mycket svårt.

Samtidigt när jag skriver dessa rader slår det mig att jag kan vara jäkligt glad att jag aldrig haft något större intresse för starkare drycker eller för narkotika, för då hade jag nog utan tvivel fått svåra problem.


Så var det med den saken.

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.

En Tjohoo Messengermissbrukares bekännelser ...

Först och främst: Tack för alla gratulationer i föregående bloggs kommentarsavdelning. Det värmer något oerhört, det skall ni bara veta. I måndags signade jag kontraktet som innebär att jag från den 14 augusti är anställd lärare på en grundskola i en av Stockholms södra förorter. Visserligen påpekade det lilla geniet i familjen att det vore bättre om jag skrivit kontrakt med Chelsea och jag tror nog att jag tjänat bättre, men å andra sidan hade jag nog fått sparken snabbare än en oljad blixt med propeller - då mina fotbollsspelartalanger inte riktigt håller Chelsea-klass.

Så när det inte längre är nödvändigt att sitta och söka jobb som en galning - vad göra då? Särskilt som vädret varit lite risigt under några dagar?

Tja, inte vet jag.

Men jag tog och laddade hem ett välkänt chattprogram som heter något i stil med Tjohoo Messenger (ingen gratisreklam här inte!) och började vandra runt i de olika chatrummen. Efter att inledningsvis ha irriterats av att ständigt bli uppmanad av sk 'bots' att klicka på diverse länkar för att få se dem nakna (botsen alltså - inte länkarna), så hittade jag chattavdelningarna 'Professors chat' och 'The University Years' - och där fanns det även riktigt folk att chatta med.

Jag märkte att jag blev sittande och sittande och chattande och chattande. Listan över nya chattkompisar växte med en imponerande hastighet - just nu består den av över 30 chattkontakter - det är mer än vad jag lyckats skrapa ihop i det där andra chattprogrammet ... vad var det nu det hette ... PMS Messenger? Nå, i alla fall, det är fler kontakter än vad jag lyckats skrapa ihop i det chattprogrammet under ett års tid.

Jag hade trott att de flesta jag skulle chatta med andvändandes Tjohoo Messenger skulle vara amerikaner, då jag tyckt mig märka att de föredrar det programmet före PMS Messenger - men jag verkar ha annorlunda chattider än amerikanerna, för hittills är det enbart asiater och afrikaner i min kontaktlista - däribland nästan en tredjedel från Filippinerna - av någon egendomlig anledning. Och nej, det är INTE bara brudar som finns i min chattlista - utan människor av alla olika slag och genustillhörighet. Som sagt var, främst från Filippinerna, men även från Nigeria, Nepal, Egypten, Syrien och Ghana.

Och samtalsämnena varierar något oerhört: från att försöka förklara den svenska kvinnan för en giftaslysten syriansk man, till att diskutera fotbolls-VM (gissa om man fått emotta många beklaganden sedan i lördags) med en fotbollsspelare från Ghana, från att diskutera djupa filosofiska frågor med en lärarkollega från Nigeria, till att trösta en småledsen studentska från Pakistan, från att prata om snömän med en omåttligt vänlig man från Nepal, till att prata litteratur och poesi med en filippinsk motsvarighet till min bloggarkompis Natricia, från att tjattra om ditt och datt med en filippinsk tjej som är mikrobiolog till att prata om olika skolsystem med en thailändsk lärarinna ... mitt i allt detta har jag dessutom hunnit med en trevlig chatt med Robban (som numera har tagit över förstaplatsen när det gäller antalet kommentarer i denna blogg) ... osv osv osv ... behöver jag tillägga att jag blivit en aning beroende? Nå, det är väl så med mig att jag alltid har en tendens att överdriva någon verksamhet som är ny för mig och som jag tycker är rolig - på samma sätt som jag hade en tendens att överdriva mitt bloggande förra sommaren. Nå, intresset mattas väl så småningom, men nog är det roligt alltid.

Nu lär det bli het sommar resten av veckan och då sitter man väl förmodligen inte framför datorn och svettas i onödan, och dessutom har jag ju en så fin livskamrat som visserligen är en aning beroende av att på min dator spela Spindelharpan, men som å andra sidan luktar gott, lagar god mat och är väldigt trevlig att krama och pilla på, så vem behöver Tjohoo Messenger då?

JAG HAR FÅTT JOBB!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Efter cirka 80 inskickade jobbansökningar och ett dussin intervjuer har det ÄNTLIGEN hänt!

Jag har fått höra det jag började så smått tro att jag aldrig skulle få höra:
"Vi vill ha dig! Vill du arbeta för oss! Vi tror att du är exakt den lärare vi söker. Vad vill du ha i lön?"

Jag blev så ställd att jag började mumla om en marknadsanpassad lön som inte är lägre än andra nyutexaminerade lärares. Då fick jag en lön som t o m är lite högre än vad som är 'brukligt'. Jag ville dock först fundera på saken, då jag hade andra eventuella tjänster på gång. Men efter ett inte alltför långt funderande konstaterade jag att: "Va f-n! Om de så gärna vill ha mig, skall de naturligtvis få mig!". Så ringde jag till rektorn som yttrade citatet i början på denna bloggpost och sade att om de fortfarande ville ha mig stod jag till deras tjänst. Så på måndag skall jag skriva kontrakt.

Känns nästan overkligt!

Men härligt!

Då det inte blir så mycket midsommarfirande i helgen - p g a att den jag helst firar tillsammans med arbetar hela helgen, kanske jag tittar in i era bloggar och läser en hel del. Det ser jag i så fall fram emot.

Trevlig midsommar allihopa!
/Björn.

Veckan som gått ...

Morrn da!

Eller go’kväll.

Den här veckan har varit väldigt händelserik, då jag har flängt fram och tillbaka i storstaden med omgivningar och varit på allehanda anställningsintervjuer. Om allt vill sig väl så har jag snart min anställning i en liten ask. Hoppas det i alla fall så många jobb som jag har sökt under de senaste månaderna – säkert närmare 60 eller 70 tjänster. Detta har lett till ca 10 intervjuer så här långt – så till och med en inbiten pessimist som jag kan se en ljusning på sysselsättningsfronten.

När jag införskaffade (efter otroligt många om och men … eller snarare: efter att äntligen fått tummen ur …) en CD-brännare till min dator och skulle sätta in den tokvägrade min dator att fungera överhuvudtaget, men efter lite konsultation från flickvännens bästa väninnas pojkvän vände jag på en kabel och sedan fungerade allt som det skulle. Jag har ju oerhört många egna inspelningar som skulle må bra av att hamna på CD-skiva – och nu är det ingenting som hindrar (peppar, peppar, ta i trä).

I går fyllde min blåa blogg (första halvåret hos MSN) ett år, vilket är en ansenlig ålder för en blogg som bara skulle finnas några veckor. Man kan lugnt påstå att den rent logiskt sett lever på övertid. Antalet läsare har stadigt minskat de senaste månaderna, men det är fullständigt välförtjänt eftersom jag har behandlat den tämligen styvmoderligt samtidigt som jag slarvat med bloggbesökandet i andras bloggar också. Men det är bara att ta nya tag och hoppas på det bästa. Grattis Björns Blåa Blogg! Och nej … du får ingen cykel! Pappa har inte råd … och vad skall en blogg med en cykel till?

Jag tog inte med mig min blogg (som någon slags tröstfödelsedagspresent) när jag igår tog mig ut till Sofia kyrka och avnjöt såväl Sofia kyrkokör och Sofia kammarorkester, då de bjöd på en utmärkt trevlig konsert. Ur ljudnördsynvinkel blev man helt knäckt … ingen surroundanläggning kan göra med ljudet det Sofia kyrka gjorde. Man önskade att man kunde befinna sig långt upp i luften under kupoltaken och höra hur ljudet lät där – men fick nöja sig med att sväva i tankarna. Programmet som bjöds var mycket varierat och välspelat. Kurt Atterbergs svit för violin, viola och stråkar var en för mig ny musikalisk upplevelse – och jag har insett att det finns ännu en lucka i min skivsamling. Oskar Lindbergs (eller Fäbopsalms-Oskar som någon enstaka kanske kallar honom) ”Pingst” med text av Oscar Levertin var den absoluta höjdpunkten (men så är jag svag för Fäbo-Oskar också), placerad som den var just före finalnumret, Waldemar Åhléns välkända ”Sommarpsalm”. När kören tågade ut på varsin sida om publiken under det just nämnda finalnumret, samtidigt som kammarorkestern satt kvar framför oss – gav det en fantastisk ljudupplevelse vid sidan av den musikaliska.

Kort därefter fick jag dessutom det stora nöjet att för första gången träffa en av mina bloggarkompisar, nämligen Millroll som äger en av de vackra stämmorna i Sofia kyrkokör. Det blev ett ganska kort, men ändå trevligt möte som gav mersmak, och det finns ju ingenting direkt som skulle förhindra fler sammanstötningar i framtiden.

Sådärja … vad det något mer?

Tror inte det.

Jo, förresten, jag har blivit tillfrågad av ovan nämnda Millroll om att göra någon form av sommarpratarblogg och det verkar intressant, även om jag just nu inte riktigt vet hur det skulle gå till rent tekniskt – men det löser sig säkert. Flickvännen påpekade förtjust när hon läst Millrolls idé att jag hade den perfekta radiorösten och därmed passade perfekt för uppgiften. Tja, vad vet jag om det, annat än att jag i mångt och mycket föredrar radiomediet före TV-mediet och att jag är ganska van vid att använda min röst – även om kanske bara några få brukar lyssna.

Så. Nu har jag bloggat färdigt för denna gång.

Kändisar, Musikprojekt och Sirenen i Solna

Sådärja. Efter snart tre månader i Fjollträsk så kanske det är dags att sammanfatta den långa raden av ’kändisar’ som jag sett ’i lefvande lifvet’:

Lars Lönndahl (legendarisk smörsångare – mormors favorit … och jag tror nog det finns någon gammal Lönndahl-kaka i skivsamlingen)

Michael B. Tretow (mannen bakom ABBA-ljudet, och en av svensk musiks största galenpannor – en av mina favoriter)

Kristina Lugn (författarinna som nog i själ och hjärta är Kalixbo – åtminstone får man det intrycket av hennes enormt kvicka svada)

Bo Kasper Sundström (från Bo-Kaspers orkester – kanske en lilleputt ur kändissynvinkel men vad tusan …)

Den långa raden av BeJi-begluttade kändisar är ju inte alltför imponerande, men så har jag inte direkt varit alltför medvetet aktiv med denna sysselsättning.

I övrigt söker jag jobb (har nu lämnat in drygt 60 ansökningar) och springer på allehanda intervjuer. Hittills har det inte blivit något ordentligt napp, men det verkar eventuellt vara något på gång. Annars fortsätter jag att utforska Stockholm och närliggande hålor. Jag har bl a nyligen upptäckt Solna Biblioteks imponerande musiksamling. Där kan faktiskt Stockholms Stadsbibliotek slänga sig i väggen. Jag fortsätter att arbeta med mitt nya musikprojekt och har gjort bakgrunder till nio sånger. Ännu saknar jag dock möjligheter att göra sångpålägg, men det skall väl fixa sig så småningom.

De sångerna jag hittills donat med är:

ETT ANNAT SOLSYSTEM (disco a la Pet Shop Boys – handlar om en flicka som lämnar det liv hon levt bakom sig utan att veta vad som väntar)

KYMLINGE STATION (storstadsaktig svennesoul – lite Eric Gadd-aktigt komp – naturligtvis inspirerad av den mytomspunna t-banestationen och vad den kan tänkas symbolisera)

HUR KAN MAN VILJA (enkel gitarrbaserad popballad – handlar om att inte söka lätta lösningar i alla lägen)

HÄR SITTER JAG (snabb ’groovy’ orgellåt – sång som är ömsom stoisk och ömsom självömkande)

VEM TROR DU ATT DU ÄR (även denna lite storstadsaktig svennesoul – med lätt karibisk touch i rytmen – skrevs redan i januari – med tanke på en numera övergiven idé om en sångcykel – men sången var inte nog dålig för att bara kasta bort – den enda sången som jag komponerat med gitarr)

ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR (något så ovanligt som en låt i elva åttondelars takt … vilket kan ge lätt yrsel i dansnerven – inåtvänt text)

MER ÄN LIVET (snabb låt i Blondieinspirerad stil – lite new age disco – en innerlig kärleksförklaring)

TACK FÖR MINA FÖTTER (glad lättrallad klämkäck reggae – inspirerad av många sköna promenader)

MOT MINA PRINCIPER (rytmiskt funkig med 70-talskänsla, mycket Fender Rhodes elpiano och koskällor – handlar om en filosofisk kovändning)

Apropå Solna, så fick jag en idé om ett sånguppslag igår när jag satt på en bänk i väntsalen vid Solna t-banestation och avnjöt en glass (Tip Top – har jag för mig). Då hörde jag plötsligt en väldigt vacker kvinnlig sångröst som verkade sjunga en vacker melodi utan några ord. Jag trodde först att det var en radio innan jag såg en vacker mörkhyad tjej som satt på en bänk längre bort och bara sjöng för sig själv … och det var så vackert. Så vackert att man bara försvann in i sig själv, och när jag vaknade till igen så hade sången tystnat och hon var försvunnen. Månntro det var en nutida siren jag såg och hörde. Utan tvivel var det ett uppslag till en sång som jag så generöst fick till skänks. Vem som stod för den gåvan vet jag dock inte … men jag tackar och tar emot.

Nu har jag snart skrivit färdigt … NU har jag skrivit färdigt.

/Bj.

PS.
Jag undrar just vad som blev av den där 'lumen_coeli' som skrev kommentarer i min blogg titt som tätt för några månader sedan ...
DS.

Ville just ingenting ... bara säga att ...

... jag har placerat min blogg i Kista på bloggkartan.se

Dessutom måste jag säga att denna sida givit mig mycket nöje på sistone.

För övrigt har livet sina förtjänster då och då.

... och Tyskland vinner nog fotbolls-VM.

Okej då, detta var väl kanske inte en av de mest intressanta bloggposterna ...

Projekt ”MOT MINA PRINCIPER” har tagit sin början …

När jag i sensomras/höstas blev färdig med min musikutgåva FRÅN SAMMA TAK trodde jag att det nog skulle bli mitt sista musikprojekt (vilket jag i och för sig trott många gånger). Den främsta anledningen var att jag kände att nu har jag nått så långt jag kan komma med mina kunskaper/begränsningar. Dessutom har jag alltid försökt undvika att upprepa mig musikaliskt och när man har totat ihop kring 360 sånger under nästan tjugo års tid börjar det vara svårt att undvika viss upprepning. Hur som helst, när jag var färdig med FRÅN SAMMA TAK var jag väldigt nöjd och kände att detta kan jag nog aldrig överträffa – d.v.s. med de begränsningar som jag trots allt … jag har aldrig betraktat mig själv som särskilt musikaliskt talangfull. Jag klarar mig ganska bra inom ett visst musikaliskt spektra, men bortom detta räcker jag inte till. Nu talar jag inte om kunskaper om musikalisk teori, för sådana kan vem som helst som verkligen vill läsa sig till, utan snarare om den praktiska delen – m.a.o. få fingrar och händer att utföra underverk. Därför beslöt jag mig också för att inte (åtminstone inte i FÖRSTA lasset) ta med mina musikinstrument och inspelningsutrustning till Stockholm. I sista momangen beslöt jag mig dock för att ta med min kära gamla trofasta Washburn-gitarr.

Kort efter min flytt till Stockholm började jag dock skissa lite grann på olika sångtexter (utan melodier men med någon form av rytmisk struktur) när jag kände att jag behövde skriva av mig lite och inte kände att min blogg var rätta forumet. Texterna blev liggande utan att jag riktigt visste vad jag skulle göra av dem … alla musikinstrument (förutom min kära gamla Washburn) är kvar i Luleå, och så är som sagt var även fallet med nästan all min inspelningsutrustning. Så för en tid sedan blev jag tipsad om ett dataprogram för musikskapande och laddade hem en tids- och finessbegränsad demoversion och började leka lite smått med detta program. Det var då jag fick idén om detta nya musikprojekt som fått arbetsnamnet ”Mot Mina Principer”, eftersom jag under senaste året gjort så oerhört många saker som är emot mina principer. De som följt min blogg sedan jag startade för nästan ett år sedan har redan konstaterat detta. Vad vore då mer (eller mindre) naturligt än att även göra musik som är ’mot mina principer’. Sagt och gjort … jag som alltid föredragit ett akustiskt gitarrbaserat sound på mina inspelningar skall göra en utgåva med ett elektroniskt ljudlandskap och jag har haft riktigt roligt med datorprogrammet, där jag programmerar in allt det där musikaliska och ut kommer ett riktigt skapligt och aptitligt ackompanjemang – bland annat en discolåt (alla som vet vad jag tycker om disco blir nog rätt så förbluffade över detta försök till att utvidga genreområde). Visst har jag använt mig av synt och sånt tidigare, men den här gången har jag inte ens använt gitarr eller piano när jag komponerar utan börjat från andra hållet – med att plocka fram ett bra komp, leka lite med vilka harmonier jag vill ha med, vilket struktur sången skall ha … och utifrån detta grundkomp sedan skriva melodi och text. Även detta förfaringssätt är egentligen HELT mot mina principer. Alltså tycker jag att det blir bäst att göra på det sättet. Ännu kan jag bara ta fram dessa datorprogrammerade bakgrunder och måste vänta med att spela in gitarrer och sång tills jag har tillgång till mina studiopinaler igen – men på så sätt kan jag sångerna bra när det är dags att spela in dem – eller så får de större möjlighet att utvecklas och förändras under skapelseprocessen. Man kan säga att jag mer eller mindre skriver och komponerar alla sånger som skall vara med på kommande utgåva samtidigt.

När är allting färdigt då? Ja, säg det, goa pastorn. Det enda jag just nu vet att saker och ting är på gång och att en sångmakare kan vara tyst och oinspirerad länge … men till slut händer något och själva skaparanden vaknar upp på nytt igen – mot alla odds.

OPTIMISTEN OCH PESSIMISTEN TITTAR PÅ SCHLAGER(S)KVALET

På 1930- och 1940-talet gick det ett populärt radioprogram som hette ”Optimisten och Pessimisten”. Det var ett program med komikerna Ludde Gentzel (optimisten) och Eric Abrahamsson (pessimisten) och de pratade om allt som pågick i landet och ute i världen – och de hade naturligtvis alltid olika ståndpunkter i när det gällde det mesta.

… och häromkvällen var det nästan så att man trodde att ett nytt avsnitt sändes ur en soffa i en av Stockholms norra förorter. Det skedde när de två rollfigurerna tillsammans betittade och belyssnade och bekommenterade det så omtalade kvalet inför finalen i schlagerfestivalen som kommer att avgöras på lördag.

Eftersom det blir lite långtradigt att återge dialogen som pågick samtidigt som det två timmar långa TV-programmet varade, så väljer jag att bara avlämna prov på ordväxlingar och kommentarer som ekade mellan väggarna i går kväll. Men först lite rollanvisningar (för alla teaterstuderande som vill prova att återge det nedan nedtecknade och vill komma rätt in i sina roller):

OPTIMISTEN:

Snabba spontana och i vissa fall dundrande (humörutbrott) kommentarer (oftast optimistiska men långt ifrån alltid) med ljus starkt klingande röst, svag rysk brytning och lätt stamning – ofta nära till skratt. Livlig som en porlande bäck.

PESSIMISTEN:

Stillsamma eftertänksamma kommentarer – ofta med en viss syrlig prägel (nödtorftigt döljande sin avsmak för vissa saker han ser och hör) med djup barytonröst och med lätt muttrande norrländsk prägel. Torr som fnöske.

SCENBILD:

De båda sitter i en soffa. De har varsitt glas ”Chateau de Madére” framför sig och diverse tilltugg och smått och gott (bl a vit choklad av märket ’1848’). Optimisten är klädd i ljusa färger och pessimisten i mörka.

Om Armeniens bidrag:

Optimisten: Det här gillar jag!

Pessimisten: Hmm…

Optimisten: Fast jag tål inte honom! (sångaren som sjunger bidraget)

Pessimisten: Åh! En melism! (ett utrop som ledde till en förvånat oförstående blick från optimisten vilket ledde till en kort lektion i musikteori)

Optimisten: Han irriterar mig! (förtrytsamt om samma sångare som ovan)

Om Bulgariens bidrag:

Optimisten: Snygga bröst!

Pessimisten: Ja … … … så är det bara att se om rösten är lika bra som brösten…

Om Sloveniens bidrag:

Pessimisten: Det var en slibbig djävel.

Om Andorras bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag älskar henne!

Pessimisten: Ja, riktigt begåvat faktiskt. Jag är svag för sex åttondelsballader.

…

Optimisten: Om inte Andorra går till final blir jag SÅ bitter! (under presentationen av bidragen som gått till finalen)

Pessimisten: Kanske bäst att jag flyttar på mig då.

Om Albaniens bidrag:

Pessimisten: Säckpipa? Ser man på, det börjar ta sig.

Om Irlands bidrag:

Pessimisten: Klart att det blir en ballad när det är Irland

Optimisten: Och samma ballad som de har varje gång

Pessimisten: Johnny Logan-syndromet

Optimisten: Fast han var bra. Jag gillade honom

Pessimisten: Logan var bra, men den här typen sjöng falskt som bara den.

Om Monacos bidrag:

Optimisten: Åååh, vilken söt flicka!

Pessimisten: Jag har sagt det tidigare; det är alldeles för lite hulahuladansöser i Melodifestivalen.

Pessimisten: (sjunger) Agadoo-doo-doo ...

Om Rysslands bidrag:

Optimisten: Jag gillar låten, men tål inte honom …

Pessimisten: Grattis! (när det står klart att Ryssland går till final)

Om Turkiets bidrag:

Pessimisten: Den här blir nog farlig. Den är tillräckligt enfaldig för att bli en jättehit.

Om Ukrainas bidrag:

Optimisten: Åh … vilken söt flicka!

Pessimisten: Dragspelet är ett klart plus. Det här gillar jag verkligen.

Optimisten: Jag måste nog vara lite lesbisk, eftersom jag bara irriterar mig på de manliga sångarna och tycker att de kvinnliga är så vackra!

Pessimisten: Hon har verkligen allt! En härlig utstrålning, en bra låt med ett bra arrangemang!

Om Finlands bidrag:

Pessimisten: Det här ser jag faktiskt fram emot.

Optimisten: Jaaa … men det här älskar jag!

Pessimisten: Hyvvää Suomi! (utropas när de skålar före det finska framträdandet)

Om Litauens bidrag:

Optimisten: Men det är ju fullständigt idiotiskt. Ingen melodi alls! Och Enformigt!

Optimisten: (när Litauens bidrag ropas upp som en av finalisterna) Äh! Va faen!!!

Optimisten: (när det står klart att Andorra INTE går till final) … men LITAUENS idiotiska låt gick till final!!!

Om Portugals bidrag:

Pessimisten: (sjunger) Bring me up buttercup … viiiiilken låtstöld!

Om Sveriges bidrag:

Optimisten: Du får säga vilka elakheter du vill. Jag tycker att hon är bra!

Pessimisten: Jodå, så länge hon är tyst…

Optimisten: Skål för Carola! (vid skålande)

Pessimisten: (när det står klart att Sverige går till final) Äsch!

Om Estlands bidrag:

Optimisten: Nej det här gillar jag inte! (exakt två sekunder in på låten)

Pessimisten: Farsan hennes var bättre!

Om Bosniens bidrag:

Optimisten: Åååååååh! Jag ÄLSKAR det här!!

Pessimisten: Ja … … … … jag också! Väldigt bra!

Optimisten: Så vackert!!

Optimisten: Den skall jag rösta på! (rusar iväg till telefonen när omröstningen startar)

Pessimisten: Jag tror att jag skall rösta på samma som jag alltid röstar på …

Optimisten: Vilken är det?

Pessimisten: Ingen alls!

Spridda kommentarer från presentationen av finalisterna:

Optimisten: Åh … en ny söt klänning. Vad fin hon är! (om den kvinnliga programledaren)

Pessimisten: Men han har samma kavaj … (om den manliga programledaren)

Optimisten: Han behöver inte byta, för ingen tittar på honom!

Optimisten: Men … va faan! (utrop när programledarna pratar en massa strunt i stället för att presentera nästa finalist)

Optimisten: Jag HATAR henne!! (när den kvinnliga programledaren dragit ut på presentationen alltför mycket)

Så löd några av de ord som föll under gårdagskvällen. Den utlovade bitterheten som optimisten varnade för utifall Andorras bidrag inte skulle gå till final uteblev dock helt … strunt till optimist annars.

Och inte för att jag vet vilket typ av förhållande Ludde Gentzel och Eric Abrahamsson hade privat utanför radiostudion, men jag tror nog att gårdagskvällens outsända avslutning inte hade alltför många gemensamma beröringspunkter med 1930- och 1940-talets radiounderhållning.

Alla likheter med verkligheten är fullständigt slumpmässiga.

Husby - Barkarby tur och retur

När en tids sjukdomsbekymmer hållit mig på mattan (eller var den nu har hållit mig) så kan jag bara konstatera att det är lätt att lägga hälsobekymmer åt sidan och må bättre av allt det gröna vackra där ute. Jag struntade till slut i att hålla mig hemma och 'invänta' tillfrisknande och istället ge mig ut på långpromenad i den vackra naturen som finns i Stockholms norra utkanter. När jag i går gick under en trafikerad bro märkte jag plötsligt att jag hade hamnat på landsbygden - bara så där utan att veta hur det gick till. Min första tanke var: "Hur långt har jag promenerat egentligen? Det ser ut som i Sundom, men så långt kan jag väl inte ha gått?!?". Mycket riktigt, jag hade kommit till utkanten av Hansta naturreservat. Möcke natur va're och möcke hästar i hagarna va're. Inte illa alls, dit kommer jag att gå fler gånger. Efter detta fynd promenixerade jag till lilla Barkarby ... och hämtade ett exemplar av gratistidningen "Stockholm City" ... ja va tusan, något ärende måste man väl ha?! Efter detta ärende var jag lat och tog bussen tillbaka till Husby.

Idag promenerade jag till Barkarby igen och det var underbart. På ditvägen hade jag sällskap av en underbar ryska som jag eventuellt nämnt i denna blogg tidigare, då denna ryska arbetar i Barkarby och gärna vill (liksom undertecknad) promenera för att få igång konditionen. Så mitt sällskap dit var alldeles ypperligt. Jag beslöt mig för att promenera tillbaka för att ha fått en härlig tvåtimmarspromenad. På hemvägen hade jag också ett ypperligt sällskap, men denna gång behövde jag inte själv använda talorganet så mycket. Jag hade nämligen med mig min bärbara CD-spelare med det mycket efterlängtade albumet "Surprise" med den musikaliske husguden nr 1: Paul Simon. Varje ny platta med honom är en fest (en inte alltför flitigt förekommande fest, förra albumet släpptes hösten 2000) för mina öron, men samtidigt kräver varje ny Paul Simon-skiva att man lyssnar minst fem gånger innan man bildar sig en riktig uppfattning av vad man tycker. Jag har ännu bara hunnit med tre avlyssningar så ännu kan jag inte plåga er med någon fullödig analys - men en sak kan jag säga: den mannen upprepar sig aldrig och söker alltid nya vägar och det är därför hans musik låter yngre än alla andra jämnåriga pop- och rockgubbar.


Samtidigt som jag njöt av musiken och bengymnastiken njöt jag av naturen och avbildade denna lilla blomma (Anemone Nemorosa?) med kameran i min mobiltelefon.

In memoriam

Bäste vän.

Om du bara kunde ana dig till hur mycket jag har saknat dig under de senaste tre årens lopp. Värst var det naturligtvis de första månaderna efter den där vidriga dagen 3 maj 2003, då det knappast gick en enda dag utan att jag tänkte på dig med ömhet och saknad – och jag kunde knappt prata om något annat än om dig och dina positiva och negativa sidor. För du hade sannerligen bådadera. Ibland var du en riktig pest. En pest som man helst ville spika upp på väggen … minns du att jag hotade ganska många gånger med att göra det – naturligtvis utan att du tog någon som helst notis till det – för inte kunde väl jag göra något sådant … och mycket riktigt, det kunde jag inte. Särskilt när du var understimulerad (eller ’hade tråkigt’ om man inte vill slänga sig med tillgjorda ord), var du en riktig värsting som hittade på det ena fanskapet efter det andra för att få min uppmärksamhet … och det fick du ju också. Men oftast var du den finaste kamrat man kan önska sig, en nära kärleksfull vän som alltid mötte mig med varm och uppriktig glädje. Jag tyckte mycket om dig för din värme och lite naivt positiva livsinställning – men fastän du var naiv så var du också så otroligt intelligent. Du tyckte om att ställas inför knepiga utmaningar där du fick ta till dina problemlösartalanger. Du var nyfiken på allt i din omgivning, ja, du var nyfiken på själva livet som sådant. Dessutom visade du alltid (vilket är ganska ovanlig) sådan uppenbar glädje över nya stimulanser – vilket gjorde att man gärna ville att du skulle få dem. Du var en högst ovanligt fin katt, Alban.

Jag minns ännu när du som liten svart telning klättrade upp för din första gran. Du nöjde dig inte med att klättra till de nedersta grenarna – nej HÖGST upp skulle du. Vad du inte tänkte på var att du inte visste hur du skulle göra för att ta dig ner igen – men du listade snart ut det … även om ditt första försök knappast kan beskrivas som elegant. Ramla från gren till gren till gren tills du nådde marken – men du lärde dig snart.

Och jag minns ännu när jag trodde att jag lärt dig apportera. Du var kattunge och vi njöt av sommaren i Laduviken norr om Luleå. Du gillade att bära på alla möjliga saker. Du bar på kottar och kvistar och ibland en och annan nyfångad fågel eller skogsmus. Den här gången bar du på en jättestor kvist – i alla fall var den jättestor om man jämför med din då ringa storlek. Du lade ned den framför mina fötter och jag trodde att du ville att jag skulle kasta den. Så jag tog den och kastade iväg den till närmaste skogsbryn och du satte iväg som en raket efter den. Snart kom du åter kånkande på samma kvist och lade ned den på exakt samma plats som förra gången. Då tog jag upp den och kastade iväg den igen. Du satte iväg igen och kom snart och lade ned den på exakt samma plats som förra gången – med millimeterprecision. Jag tog upp den och kastade iväg den, och du gav mig en blick som sade: ”Men, va fan sysslar du med egentligen!?”. Du gav dig iväg och hämtade kvisten och lade den ånyo på samma plats som de tidigare gångerna – och gav mig en dolsk blick som bara kunde betyda: ”RÖR INTE KVISTEN!!!! Den SKA ligga där!”. Naturligtvis, hur dum får man vara? Riktiga katter apporterar inte!

Jag minns ännu när jag var ordentligt febersjuk och hur jag låg och yrade och svettades och mer eller mindre undrade var jag var någonstans och till och med vem jag var. Jag minns hur du låg tätt hos mig hela tiden och spann lugnande och stångade mig med din lite krokiga och varma nos.

Jag minns en gång när jag blev så oerhört imponerad av din förmåga att läsa av människor. Människor var ju ditt största intresse … och jag tror nog att du egentligen ansåg att du var en människa. Vår snälla granne kom gående in på samma gård där vi bodde under många år och du som sprang löst såg en människa att gå och hälsa på … vilket du alltid ville göra (vilket var en smula naivt) … men eftersom hon var lite rädd för katter ryggade hon någon millimeter när du kom sättandes mot henne. Reaktionen var så liten att jag inte märkte den, men det gjorde du. Du stannade direkt. Så gick du så försiktigt och icke-hotfullt som du kunde fram till henne för att visa att du inte var någon att vara rädd för. Fan, vad jag beundrade dig då.

Just nu fylls mina ögon av tårar när jag skriver detta … trots att det har gått tre år sedan den där vidriga dagen. Året var 2003 och jag var mitt i min lärarutbildning och inne i en period när nästan allting jäklades. Jag trivdes inte med mina studier och funderade allvarligt på att lägga ned tankarna på att bli lärare. Delkursen jag läste var illa organiserad och jag började utveckla ett visst förakt mot den höga universitetsutbildning jag genomgick. I bostadsområdet där jag bodde då härjade en mordbrännare – vilket gjorde att man alltid lämnade hemmet med en känsla av att det kanske var sista gången man såg det. Sedan hösten 2002 hade jag stora svårigheter med sömnen och tog till konstlade medel för att få sova om nätterna – vilket inte direkt hjälpte. Dessutom hade jag konstant ryggvärk … med andra ord var det en riktigt sunkig period i mitt liv. I april 2003 fyllde du 10 år och fick en klätterställning med inbyggd klösbräda och den tyckte du mycket om. Men bara ett par veckor efter din 10-årsdag började du se hängig ut. Först trodde jag att det berodde på att jag själv kände mig så hängig, men så märkte jag att du åt allt mindre (och du var ju alltid matglad – för att uttrycka sig milt) … och hur du började röra dig kraftlöst och försiktigt – vilket inte var din stil. Samtidigt började en av de intensivaste perioderna under min lärarutbildning, en verksamhetsförlagd utbildning (eller ’praktik’ som man brukar säga) på samma skola där jag själv gick en gång i tiden – och en hel hög med idiotiska och tidskrävande uppgifter som skulle göras för att bedömas, betygsättas och sedan för evigt glömmas. Till råga på allt kände jag att jag (precis som nu) höll på att bli rejält förkyld … när jag definitivt INTE hade tid med det.

Du blev snabbt allt hängigare och jag började förstå att något var allvarligt fel, men jag hoppades ändå att det bara var någon tillfällig bacill. Första maj var jag ledig (tack och lov – eftersom jag var rejält förkyld) och då höll jag mig hemma, men passade ändå på att låta dig vara ute och leka riktigt länge – och se, det verkade hjälpa. Du var piggare och mycket gladare än på länge. Du klättrade inte i några träd, men sprang runt lite, busade och hade det kul. Även den 2 maj var du ute en stund, men då ville du gå in ganska snart. På kvällen (det var för övrigt en fredag) samma dag började du bli sämre, och under natten mådde du väldigt illa. Du sov långa stunder i mitt knä. Jag kunde inte sova, dels pga mina sömnbesvär men också pga min oro, och tidigt på morgonen ringde jag till veterinären (som hade jourtid på helgen) och beställde en akuttid. Då förstod jag att du inte skulle bli bättre. Jag tog en taxi till djursjukhuset i Gammelstad, och veterinären konstaterade snabbt att inget fanns att göra. Dina njurar hade slutat fungera. Beslutet fattades snabbt … du skulle inte behöva lida längre … men det finns ändå inget svårare än att bestämma om en annan levande varelse liv eller död. Att bestämma över liv och död är gudomligt … att vara gud är att vara ensam.

Du fick en spruta och somnade in med huvudet i min hand. Jag satt länge länge länge … åtminstone en halvtimme och strök dig i pälsen och tittade på dig. … tittade in i dina öppna ögon som inte längre såg något. När jag äntligen kunde förmå mig att resa mig och gå ut från rummet där du låg kändes det som om någon stötte en vass kniv i mitt hjärta. Den saftiga betalningen till jourhavande veterinär betalades och jag gick min väg mot närmaste busshållplats för att åka tillbaka hem. Kallt var det och jag var (ursäkta franskan) skitförkyld och febrig. Eftersom det var ganska tidigt på lördagsmorgonen så gick bussarna inte så ofta, och jag fick stå länge och frysa och begrunda vad som hänt. När det kändes som allra värst började det hagla … då tittade jag upp mot skyn … och uttalade i mina tankar ett stort hat mot allt och alla – inklusive den där fjanten i skyn (för att låna Sten Bromans namn på the big boss).

Jag åkte hem till min lägenhet där Rulle väntade på mig. Jag hade nu hög feber, men kunde ändå inte koppla av och vila. Jag kunde inte sova men jag orkade heller inte göra något. Allting var bara åt helvete.

Som sagt var, det tog lång tid innan det gick dagar utan att jag tänkte på dig hela tiden. Nu har jag kommit över förlusten av dig, men den där kniven i hjärtat börjar vridas om lite grann när jag nu tänker på dig och skriver detta.

Du var bäst, Alban! Och jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.