Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.