DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT ...

... i många avseenden.

En trevlig sak som har hänt som alla humornördar kan glädjas åt är att det släppts en DVD-box med Hasse och Tages revyer (Lådan från 1967 dock mystiskt nog frånvarande - men å andra sidan finns en massa godis från Mosevisionen med) och äntligen släpps Monty Pythons Flying Circus fullständiga säsonger på DVD. Inte nog med det, häromdagen hittade jag dessutom min favoritfilm "Arsenik och Gamla Spetsar" i digitalt format.

En annan sak som börjar likna något är vädret ... nu har det i och för sig varit lite mer normalt vårväder på sistone, men på det hela taget har det varit skönt att nöta promenadskorna i det sköna vårvädret. Särskilt när man har trevligt promenadsällskap av motsatt kön med sig. Jag har för några veckor sedan blivit med stegräknare, och den lilla manicken har fått mig att knata på lite extra. Jag är nämligen, vilket några kanske känner till, ganska förtjust i statistik och tycker att det är kul att föra noteringar över hur många steg jag tagit under dagen. Visar räknaren att jag promenerat över 10 000 steg om dagen är jag nöjd. Visar den att jag promenerat över 15 000 är jag förbannat duktig. Visar samma omnämnda räknare att jag promenerat över 20 000 blir jag ganska så trött. Visar den att jag promenerat över 40 000 steg är det förmodligen något fel på mackapären.

Något annat som börjar likna något är lusten att fixa och trixa med min blogg - också det ett vårtecken? Jag ville gärna ordna så att bloggen skulle få tre kolumner, men det gack inte. Jag försökte flera olika tricks och sökte efter tips på nätet, men som sagt var ... jag får nöja mig med två kolumner även i fortsättningen. Jag har dock roat mig med att ändra lite på designen genom att lägga in en blåtonad Kistakarta som bakgrund och lite blåbär i rubriken.

Jag brukar ju roa mig med att ändra om min Yahoo-avatar då och då, och just nu står han som synes och väntar på tunnelbanan ... en ganska vanlig syn då jag säkerligen ägnar kring elva timmar i veckan åt att åka tunnelbana. Nå, man kan lugnt säga att jag vid det här laget har vant mig ... jag tycker till och med att det är ett skönt och avkopplande sätt att resa. Hur som helst ... jag snackade om min Yahoo-avatar ... jag vet ju inte hur lik den är originalet (nämligen undertecknad), men det finns väl vissa drag som gör att kopian påminner om originalet. Jag har försökt göra en Yahoo-avatar som skall föreställa min sköna sambo, och resultatet blev väl en avatar som blev ungefär lika lik henne som min avatar blev lik mig.

Nå, skit samma, glad Valborg och sup inte så förbannat!

Det börjar snart likna maj!

Ny logga?

Man borde nästan skämmas ...

... över att man inte skriver här oftare. Särskilt inte nu under påsklovet då jag FAKTISKT haft tid att skriva. Men är man en bekväm typ så är man. Nå, för ett par dagar sedan gjorde jag en liten utflykt i vår vackra huvudstad och med mig hade jag min nya digitalkamera för att leka lite med den och se hur den fungerar. Min gamla var samma som jag fick gratis när jag tecknade Bredbandsbolagsavtal i december 2004 - dvs äldre forntid. Den var aldrig riktigt bra, så det var på tiden att byta ut den.

Nåväl, en Samsung L700 blev det och med den i högsta hugg hoppade jag på tunnelbanan och så småningom hoppade jag av vid Slussen. Tittade in i en nyhittad skivaffär och köpte tre st LP-skivor med det ryska visgeniet Vladimir Vysotskij som senare överlämnades till en glad rysk flickvän. Jag var och kikade upp mot den pampiga Katarina Kyrka som ligger nära skivaffären jag nyss besökt. Det är verkligen en vacker kyrka, även om den har en riktigt ful ovana att brinna lite nu och då - senaste gången det hände var 1990. Den ligger för övrigt nära kvarteret Häcklefjäll som lär varit hemvist för häxor - åtminstone om man sätter sin tilltro till samtida dokument från häxprocessens glada dagar.

Efter att ha letat efter häxor - naturligtvis för sent - flera dagar efter påskhelgen - och inte lyckats hitta några gick jag till Mosebacke torg, satte mig ned och åt ett rött äpple och spanade in omgivningarna. Var man än vänder sig i Stockholm så verkar det finnas något intressant historiskt att uppleva. Bara ett stenkast bort ligger Urvädersgränd, där Carl Michael Bellman bodde för över 200 år sedan. Efter att ha lunkat såsmåningom förbi Bellmans boning gick jag till Götgatan och spanade in porten på Ebba Brahes palats där Gustav II Adolf lär spöka - Ebba Brahe var ju GA's ungdomskärlek.

Jag hoppade på tunnelbanan igen och åkte en station till Gamla Stan och promenerade ut till Riddarholmen och tittade på en annan imponerande kyrka, Riddarholmskyrkan, som ursprungligen var gråmunkeklostrets kyrka och sålunda kallades Gråmunkekyrkan. Där ligger många kungligheter begravda och man kan höra historiens vingslag fladdra. De blir dock tvungna att fladdra ganska högljutt eftersom det väsnas ganska mycket från den livliga trafiken på Centralbron. I andra änden av Riddarholmen (den nordvästra) ligger Birger Jarls torn och på Riddarholmskajen sitter Evert Taube (eller åtminstone statyn av honom) med lutan i högsta hugg och hälsar våren. Det låg en båt med svensk flagga i aktern alldeles vid Taubestatyn och jag kunde inte låta bli att ta ett foto där det ser ut som om Taube håller i flaggan - jag menar ... svenskare kan det inte gärna bli.

Jag vet att jag sagt det tidigare i den här bloggen, men jag säger det igen: Jag älskar Stockholm ... jag vet att jag som norrbottning inte riktigt bör säga sådant högt ... Fjollträsk kan ju ingen vettig människa tycka om ... men vem har sagt att jag är vettig?

Jag fyller ett år idag!

... som Stockholmare vill säga. Ikväll vid halvåttatiden på kvällen hoppade jag och mitt tunga bagage av X2000 på Centralstationen och blev Stockholmare ... och jag ångrar mig inte för fem öre. Det senaste året har jag nämligen levt. Till skillnad från många av de föregående åren.

Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.

Kaffebrödssegregering

Stockholm må ha många förtjänster, men likt många andra miljonstäder så är det alldeles för segregerat. Jag som är aktiv inom skolvärlden märkte redan i somras när jag sökte jobb som lärare på diverse skolor i Stockholmsområdet hur segregerad även skolvärlden. Det är beklämmande, men jag vet inte vad man ska göra åt det ... utan att föreslå någon slags blodig uppgörelse a la Franska Revolutionen ... och jag tycker nog att världen sett nog med Roberspierrar utan att Maximiliam skall få sällskap av en Björn.

Av någon anledning verkar denna segregering ha spritt sig till de mest löjligt fjuttiga delarna av samhället. En bekant till mig berättade att denne besökt den lokala ICA-affären och blivit frestad av de färska kaffebröd som där erbjöds för 6:90 kr stycket. Bland annat såg wienerbröden väldigt fina ut ... för att inte tala om pistaschbullarna ... och titta där! Där fanns en lapp där det stod att man kunde köpa fyra stycken av de frestande wienerbröden, pistaschbullarna, kanelsnurrorna, kärleksmumsen och vad de nu var för sorter som fanns till salu. Samtliga kostade 6:90 styck, som sagt var, men om man köpte fyra stycken kaffebröd skulle det bara kosta 20 kr. En snabb överslagsräkning ger vid handen att man genom att nyttja ett sådant erbjudande skulle spara åtta kronor. Ovan nämnde bekant beslöt sig för att köpa två stycken wienerbröd och två stycken pistaschbullar, för att kvällsfika dessa tillsammans med sin livspartner. De som är någorlunda matematiskt begåvade kan räkna ut att det blir summa fyra kaffebröd - alltså 20 kr. Nå ... i kassan blev det genast en palaver. Kassörskan påpekade att det inte var TÄNKT att man skulle kombinera de olika kaffebröden, utan i stället köpa fyra wienerbröd ELLER fyra pistaschbullar. Ovan nämnde bekant undrade villken skillnad det skulle göra, då kaffebröden hade samma pris, men fick ett svävande svar om någon slags statistik som skulle bli fel.

Detta var naturligtvis snick-snack. Det är helt enkelt så att man inte får blanda kaffebröd hur som helst, oavsett om de har lika värde ... precis som det är med människor antar jag. Människor har visserligen lika värde, men hur skulle det se ut om man blandade folk från Norsborg och folk från Mörby? Ungefär lika ohållbart som om man försöker blanda wienerbröd och pistaschbullar - det går ju bara inte ... eller?

Alla hjärtans dag

Inte för att jag är så mycket för alla dessa dagar med speciella teman, men numera får jag erkänna att Alla Hjärtans Dag är en dag som mycket gärna celebreras på det ena eller andra lilla sättet. Jag fick idag från en av mina elever den synnerligen befogade frågan varför vi firar Alla Hjärtans Dag, och jag fick erkänna att jag inte visste. Men en liten koll på Wikipedia gav lite mer kött på kunskapsbenen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alla_hj%C3%A4rtans_dag

Jag införskaffade ett litet sött halssmycke i form av ett hjärta till min käresta, och hon kontrade med hjärtligt kort med tillhörande Älsklingscheckar. Nej, jag visste inte heller vad det var, och hade aldrig sett något sådant, men det är helt enkelt ett rött litet checkhäfte med ett antal "checkar" där det står bl a "En mysig hemmakväll! (Du bestämmer filmen och jag fixar tilltugg)", "En frukost på sängen! (med alla tillbehör)", "Nack-ryggmassage efter en hård vecka! (flera specialbehandlingar finnes!)", "En ... (Valet är ditt!)". Kul och söt idé.

Jag har dessvärre inte haft möjlighet att tacka för den fina Valentinsgåvan, ej heller naturligt nog kunnat nyttja den, då jag jobbat 8-17 och min käresta har kvällskift på sin praktikplats, så Alla Hjärtans Dag har väl inte varit riktigt 100%-ig ännu ... men dagen är ju ännu inte slut.

PS. Inte bara min Yahoo-avatar till höger är inspirerad av helgonet Valentinus, utan till och med min lilla väderbrutta därunder har hjärtan med i bilden. Jag tog en skärmdump av henne, för att föreviga tillfället. DS.

Besök av Lina

OK, När till och med sambon konstaterar att det f**nimej är dags att jag skriver en ny bloggpost så får man väl ta sig i bloggarskinnet och lyda. Problemet är att jag inte tycker att det hänt så mycket att blogga om, då det mesta som har hänt har hänt på arbetsplatsen - och jag bloggar inte om de sakerna. Jobbar mycket och försöker hålla en förkylning på behagligt avstånd. Den kan få bryta ut (om den nu MÅSTE bryta ut) när det är sportlov om ett par veckor, men inte nu. Sambon har hostat och snorat och varit allmänt under isen, men hon har trots detta varit god som guld och en fröjd att krama hela tiden - fast nu förtjänar hon att slippa host- och snoreländet för ett tag. Tycker jag i alla fall.

Idag har det dock hänt saker. Min kusin Lina har tagit sig till Stockholm och passade naturligtvis på att titta förbi och se hur hennes favoritkusin har det nuförtiden. Hon hade dessutom, till skillnad från sin syster Malin som besökte mig i fjol, inte träffat min kära sambo och stora kärlek Galina. Som väntat blev det kärlek vid första ögonkastet mellan Lina och Galina, men det brukar det bli mellan de som G träffar.

Det blev en längre stunds trevlig samvaro innan jag lotsade Lina (med lilla magen full av Galinas geniala lasagne) till Medborgarplatsen där hon skulle träffa en kompis hon inte träffat på länge. Kul var det och jag hoppas hon hittar hit igen - vi har länge haft ett särskilt band, då vi har liknande intressen och till och med gått samma gymnasieutbildning - visserligen olika årtionden, men ändå.

Så har jag haft det.

Hur har ni haft det?

TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.

Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:

- Nu har jag bott här i elva Uncut.

Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.

Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.

För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:

-Livet börjar vid 30!

Nej se det snöar!

Det var väl roligt!

Hursa?

...

Nå, i alla fall. Det är riktigt intressant att se hur Stockholmarna beter sig när de drabbas av vad som här tydligen kallas 'snökaos' men som i min förra hemstad kallas 'lättare snöfall'. Traskade iväg med knarrande vinterkängor till närmaste ICA-affär för att införskaffa såpass spännande varor såsom frimärken och tavelkrokar. Konstaterade att de flesta verkade ta det hyfsat myckna snöandet med visst jämnmod. Det vill säga, de yngre generationerna verkade ha riktigt roligt i snön - inklusive detta hushålls barnavdelning - även om deras moder (tillika min stora kärlek) hade väldigt många åsikter om deras plaskvåta kläder efter diverse snöbollskrig och snöbadande.

Till min förvåning hade flera Stockholmare på eget bevåg (förmodligen efter att ha givit upp hoppet om någon fungerande snösväng) tagit fram diverse skovlar och skottade hejvilt. Där ser man, det trodde jag inte att de hade i sig. Bravo!

Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?

Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?

Ingen aning.

Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.