Höstlov...

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.

Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

Glad? Vad är det ...?

I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:

Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?

Undertecknad: Äh ... va?

Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!

Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...

Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!

Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.

Tydligen citerad i NSD ...

Jag fick via Fejsbock höra i torsdags från min gamla EP- och teatervän Hanna Johnselius att den lokala draken däruppe, NSD (Norrländska Socialdemokraten) hade ett helt uppslag om Harry Nyman och att de även haft med spridda citat från Internet. Eftersom jag skrev en bloggpost till minne av honom samma dag jag fick det sorgliga beskedet om hans bortgång, så hittades tydligen bloggposten av någon som satt och googlade på NSD:s redaktion. Så valdes tydligen något matnyttigt ur min blåblogg och citerades i pappersupplagen av NSD i torsdagens nummer. Modern har lovat skicka mig klippet från Luleå, men det har inte anlänt ännu, så jag vet inte i detalj vad det står där ... men det var ju trevligt att mina ord ansågs användbara.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Jobbet rullar på i vanliga spår och det är varken till eller från. Man tar tunnelbanan till jobbet, jobbar en dag och åker hem igen och tar det lugnt i hemmets ljuva vrå - alltså inget vrålupphetsande liv, men vem klagar?

Jo, förresten, innan jag glömmer det. Tydligen har några av eleverna på min skola börjat hitta till den här bloggen och jag kan säga direkt för att spara tid: Ni kommer inte hitta någonting skrivet om er i den här bloggen, så ni behöver inte vara rädda. Tyvärr har några av er börjat med att spamma bloggen, vilket gjort att jag numera måste godkänna varje kommentar innan den publiceras. Inget större problem direkt, men bör förklaras för de som annars försökt skriva kommentarer till bloggen och nu plötsligt inte längre lyckats få in kommentaren direkt.

En uppmaning till dessa läsare - har ni inga läxor att göra eller några prov att plugga till? Om ni är mina elever har ni definitivt andra saker att göra än att hänga här. Eller för all del - läs om ni vill, men jag tror inte ni hittar något ni tycker är intressant. Däremot borde ni börja skriva blogg själv - för det utvecklar ens språk att skriva mycket ... och några av er siktar ju faktiskt mot höga betyg ... inte sant?

"AM I BLUE?" - TILL MINNE AV HARRY NYMAN

När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.

När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.

När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.

Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.

Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.

Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."

MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.

Ännu en tisdag gången ...

Ännu en tisdag gången och dessa har en tendens att kräva lite extra vad gäller energi och uthållighet då dessa alltid ägnas åt lektioner, fackligt arbete (pysslar med sådant nämligen) och arbetslagsmöte sist på dagen. Men det går väl an ändå antar jag. Trivs hyfsat bra med jobbandet just nu (detta tillstånd kan ändras från dag till dag) och det känns som det mesta är under någorlunda kontroll (behöver det tilläggas att jag knackar mig i huvudet och säger "peppar, peppar" när jag skriver detta?) ... ja som sagt var - någorlunda.

Jag har tidigare pladdrat om Fejsbock och hur denna hemsida präglat våra liv. En positiv sida är att man åter kommit i kontakt med många studiekamrater från förr. Nu har detta börjat eskalera under senare tid och det har till och med beslutats om återföreningsträff i Stockholm i november månad. Det var på tiden tycker jag. Intressant är att så många av de gamla studiekamraterna bor i Stockholm med omnejd och att så få finns kvar där uppe ... nå, jag antar att det är överlevnadsinstinkten som fört de flesta av oss bort från vår uppväxts marker.

Jag brukar sällan nämna alltför mycket om arbete i den här bloggen, men ibland händer ju ett och annat dråpligt. Idag hände något som fick mig att dra på munnen. En av flickorna i klass 9 lämnade in en uppsats till undertecknad idag och det var tänkt att den uppsatsen skulle lämnats in redan förra veckan - vilket jag lät henne förstå medelst sträng och bekymrad min - hon sade att hon helt enkelt hade glömt bort att hon skulle lämna in uppsatsen. När jag läste titeln på uppsatsen kunde jag inte hålla kvar den stränga bekymrade minen längre. Uppsatsens titel var: DET GLÖMMER JAG ALDRIG

Ridå!

11 september + 2 bl a

Jag har alltid haft en särskild relation till datumet 11 september (jo jag vet att det inte längre är det datumet men jag har inte haft tid att blogga om det före NU - därav "+2" i titeln ... bråka inte med mig! Det säger jag bara!) vilket förmodligen jag inte är ensammen om. Allende störtades 1973, några flygplan vände upp och ned på USA (och resten av världen) 2001 och vår utrikesminister Anna Lindh dog efter att ha knivhuggits på NK dagen före 2003. Inte nog med det: tyske fotbollsspelaren Franz Beckenbauer föddes, liksom engelske komikern Johnny Vegas och amerikanske röstartisten Pinto Colvig som lånade ut rösten till Långben i mången Disneyfilm. Många har även lämnat oss denna dag, förutom nyss nämnde Anna Lindh kan man också nämna formel 1 föraren Ronnie Pettersson, och musikerna Peter Tosh och Joe Zawinul.

Men för mig har alltid 11 september varit dagen då jag flyttade in till den trevliga enrumslägenhet på Hertsön (Abborrgränd) där jag sedan bodde i sju och ett halvt år innan jag lämnade Luleå för att bli Fjollträskare. Samma dag 1998 var också dagen då den näpna kattfröken Lillan slutade sina dagar. Då jag förstod att hon inte skulle orka med en flytt (hon var väldigt känslig för förändringar och var hela femton år gammal) åkte jag med henne till djursjukhuset i Gammelstad så hon fick en insomningsspruta och ett stillsamt slut.

Så var det med den saken. Årets 11 september blev tämligen fridsam - efter lite undervisande och en del sk kontorsarbete och planering åkte jag hem - tog dock en omväg eftersom jag följde med några kollegor en bit på vägen mot sina hem innan jag klev av i Helenelund och krånglade mig hem.

Idag har jag också haft en ganska lugn dag. Jag åkte in till stan för att inhandla nya gitarrsträngar till min kära gamla Washburn D10M (en gitarrmodell som många gitarrvänner brukar gilla) och tog senare en runda till Solna. Där var det tämligen livligt då AIK råkade spela en tämligen tidig match mot IFK Göteborg. Polisen ville väl förmoligen inte ägna en massa energi åt att jaga huliganer under lördagskvällen - så därför fick de göra det mitt på ljusa dagen istället. Det ekade från Råsunda på långt håll ... men matchen blev visst ett antiklimax. Det krävdes inte så mycket tjuvlyssnande för att förstå att matchen slutat 0-0 ... ungefär som på gamla goda tiden då jag cyklade till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela 0-0 match efter match.

Efter att ha bytt strängar och värmt upp dem spelade jag in några av mina gamla låtar på min blogg-tv-sida och samtidigt har klippen lagts in på Youtube. Tyvärr blir ljudet inte särskilt bra (för att uttrycka sig milt) när jag spelar in musik med inbyggda mikrofonen i min webbkamera. Kanske man borde försöka koppla in en bättre mikrofon till nästa gång. Men det är väl ändå någon form av dokumentation.

Nå ... nog om detta.

RYKTET OM MIN DÖD ...

... är inte bara överdrivet. Det har förmodligen inte spridits ännu. Vilket är bra. Eftersom jag lever. Knappt ... ... ... nja, mer än så faktiskt. Mitt musikprojekt är egentligen färdigt ... men jag är inte riktigt nöjd med två av låtarna som jag gärna skulle vilja byta ut ... så det fattas alltså två sånger. De får väl tillkomma när de känner för det ... och när jag har tid för sådana saker. Jag har ju återvänt till jobbet och påbörjat mitt tredje läsår på skolan där jag arbetar. Vid det här laget känner jag mig som en veteran och har lagt bort den där valpiga oron och nervositeten som präglade åtminstone mitt första år. Jag har, som man brukar säga: blivit varm i kläderna. Jag är medveten om att allt kan ändras om över en natt, men just nu funkar arbetet rätt bra (peppar, peppar, ta i trä) och för en gångs skull jobbar jag INTE övertid (peppar, peppar, ta ännu mer i trä) och jag hoppas att det får fortsätta på det sättet, då det känns som man äntligen har möjlighet att lägga ned lite extra energi på att göra jobbet riktigt bra ... alltså "bra" ur Björnsynvinkel - inte andras.

Jag har ägnat rätt mycken tid åt att pyssla med det ena och det andra, men jag märker ändå att det är jobbet som är den sammanhängande röda tråden för mig. Annars är det både det ena och det andra ... små och stora projekt som ligger och pockar på ... även om det är osäkert i vilken riktning de kommer att leda mig. Men jag bekymrar mig inte så mycket om det ... det får bli som det blir.

Sådärja. Nu behöver man inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat min blogg på länge ... till och med arbetskamraterna (finns några bloggare där bland dem också för övrigt) har påpekat att tamigattan börjar vara dags för något livstecken från blåbloggen. Som jag påpekade i början av detta inlägg. Jag lever ... fortfarande ... och de senaste dagarna har jag börjat hänga här. En utveckling (eller vad fan man nu ska kalla det) av bloggandet kanske? Jag har ännu inte hunnit lägga in någon filmsnutt, men hoppas få tid och ro och göra det också inom kort.

Smakprov från kommande "albumet" ...

Inom kort kommer jag här att presentera min senaste samling sånger och jag har kallat samlingen "Himlen är bra mycket blåare". Det är den första samlingen sånger sedan december då jag gav ut "Mot mina principer" vilket var något av ett elektroniskt experiment vilket väl blev lite sisådär - inget jag brukar framhäva direkt när jag pratar om min egen musik. "Från samma tak" som jag gav ut hösten 2005 värderar jag personligen fortfarande mycket högt och jag trodde länge att det skulle bli mitt allra "bästa" verk. Nå det må vara hur det vill med den saken. Sångerna i "Himlen är bra mycket blåare" började ta form redan våren -07 och jag påbörjade även inspelningarna vid den tiden. Dock är det ju så att när man är lärare som jobbar fulltid och ibland även mer än fulltid så finns det sällan utrymme för att pyssla med sådana här tidskrävande saker. Dessutom har jag ju den egenheten att jag vill vara ensam till 110% för att kunna koncentrera mig till fullo - och det är ju (lyckligtvis) ganska sällan jag är det nuförtiden. Därför tar det längre tid att skriva och spela in nuförtiden.

Sången som jag nu lägger ut i bloggen (en sk ny "singel" om man så vill) är en ballad som heter "Från en gammal ek". Jag påbörjade den förra sommaren, men lade den åt sidan fram till för några veckor sedan då jag gjorde den färdig och spelade in den färdigt. Bästa sättet att lyssna är att högerklicka på länken och spara filen på egen dator innan du lyssnar. Klicka här.

Håll till godo. Jag återkommer med mer information om min nya "baby".

Hemma igen ...

Det blev en ganska dryg hemresa natten mot söndagen för undertecknad. Jag åkte som jag kanske nämnt tidigare liggvagn denna gång till och från Luleå, istället för sittvagn som jag gjort tidigare gånger, men jag tycker dessvärre inte att jag vann så mycket i komfortavseende. Visserligen kan man ju sträcka ut på sig ordentligt där man ligger på sin brist, men då jag dessvärre har lätt för att bli stel i ryggen när jag ligger obekvämt så blev det lite jobbigt. Sitta och sova brukar jag alltid klara av - en vana från sena kvällar framför tv:n - fråga bara min kära sambo. Men om jag inte ligger skönt kan jag få ganska ont i ryggen. Min kraftiga förkylning gjorde ju inte resan lättare, snarare tvärtom. Annars reste jag på ett sätt som säkert gjort många tvivelaktiga herrar i öfre medelåldern gröna av avundsjuka. Jag reste nämligen tillsammans med Karlsviksklubben Lira BK:s flicklag (födda 93 - tror jag) som skulle fortsätta till Göteborg för att deltaga i Gothia Cup. Trevliga och skötsamma tyckte jag och jag hoppas att det går bra för dem - trots att jag ju EGENTLIGEN håller på Notas (läs Notvikens IK) och Kamraterna (IFK Luleå). Tyvärr orkade jag inte vara social, ens med deras ledare. De å sin sida gav dock inget vidare positivt intryck - särskilt inte en av dem som gjorde sitt bästa för att sabotera min nattsömn genom att väcka mig när jag efter flera timmars vridande och vändande lyckats somna - eftersom jag tydligen börjat snarka. Med sådana vanor vinner man inga nya fans i förskingringen. Klart minus. Hoppas inte Karlsvikslantisarna planerar fortsätta med sådant beteende - då lär de med all rätta bli rullade i tjära och fjädrar av irriterade Göteborgare, och sedan utburna på varsin bit räls.

När jag slutligen klev av med mina väskor på Stockholms central (spår 12 har jag för mig) ville jag bara citera den store tänkaren Gert Fylking och utbrista ett högt: "Äntligen!" Dock lyckades jag hålla mig - det gällde att med sin packning krångla sig ned till nedersta plattformen i tunnelbanan och ta den azurblåa linjen västerut. När jag så slutligen bänglat hem såväl mig som väskor - egentligen inte alltför jobbigt, men är man sjuk och dessutom trött efter en natt utan särskilt mycket sömn, så blir det mesta jobbigt - öppnat dörren till hemmet och ställt ned väskorna så kom det: "ÄNTLIGEN!"

Min kära sambo var inte där för att ta emot mig, då hon kämpade i sitt fagra anletes svett på jobbet, men det visste jag sedan innan. Jag kunde i lugn och ro varva ned, duscha och vila några timmar (förutom att jag i ett oförklarligt anfall av flitighet tvättade min smutstvätt) innan hon kom hem. Hon jobbar som en galning och försöker hitta den perfekta arbetsplatsen åt sig - och hon är verkligen noga med att hitta något som passar henne. Noga som en Östermalmstant bland köttstyckena hos stans främsta delikatesshandlare. När jag började söka arbete som lärare hade jag en lite mer ... ... ... ska vi säga opetig inställning? Snarare - "Ta mig! Ta mig! Ta mig!!!!!" ... fast på ett värdigt och lågmält och absolut icke desperat sätt naturligtvis. Jag tror säkerligen att hon hittar det hon letar efter.

Själv får jag leva med att vi inte träffas så mycket pga hennes myckna arbetsschema, men å andra sidan är jag ganska självgående numera, vilket jag kanske inte var i början av vårt förhållande. Jag har å andra sidan aldrig tråkigt, eftersom jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv med diverse projekt. Det var min stora styrka under perioder av arbetslöshet - istället för att förtvivla när arbetstillfällena höll sig nogsamt undan undertecknad så ägnade jag mig åt åtskilliga åtminstone för mig givande projekt. Allt för att undvika den totala passiviteten ... vilken jag tror är livsfarlig - inte bara för mig, utan rent generellt. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att undvika hamna i ett passivt tillstånd - trots att jag väl i grunden är ganska bekväm av mig - och försöker alltid ägna mig åt saker som jag själv tycker är intressanta och givande. Om sedan andra tycker att det jag ägnar mig åt är intressant eller inte är egentligen för mig helt ointressant - jag blir snarare förvånad när någon verkligen finner mina projekt och sysslor intressanta. Det är därför jag gillar att ägna mig åt låtskrivande, åt mina skivor, åt diverse internetfora och cybergemenskap. Det är därför jag gillar att gå ut på långa promenader utan direkta mål, bara för att insupa omgivningen - det fina med Stockholm är att det är mycket omgivning att insupa. Det är väl därför jag tycker att livet är rätt så intressant - eller "Quite Interesting" som ett favoritprogram från TV-kanalen BBC4 heter.

No matter what we say about life, universe and everything - it IS quite interesting!

Tillbaka i Luleå ... 4

Jag har många gånger flinat åt ovan avbildade klotter som finns utanför ytterdörren i det bostadshus där min mor bor. "Varning för svennefiering" - jo, jo. Eftersom jag bott i Stockholmsförorten Husby i över två år nu så kan jag bara svara: "Du vet inte vad du pratar om, lille vän". I och för sig finns det kanske fog för varningen då det de facto finns svenskar i området - riktigt många till och med.

Under gårdagen åkte vi till Råneå och besökte mormor och under resan dit så märkte jag att jag började bli dålig i halsen. Det kliade och retade och näsan började rinna. På kvällen hade jag blivit förkyld. Tack för kaffet. Det var ju inte direkt efterlängtat. Inte för att det spelar någon större roll då jag har semester, men jag hade hoppats hitta någon trevligare souvenir att ta med hem till Stockholm än en förkylning. Men man får ju sällan välja sådana saker.

Trots förkylningen så orkade jag vara social när kusinerna Malin och Lina tittade över. Malin hade med sig hundarna Ferdinand och Troja, samt sin gubbe Micke. Det var trevligt på alla möjliga sätt, men jag känner att orken börjar tryta efter ganska lätta övningar. Har burit ut sopor och skall fortsätta med att bära in saker i förrådet, men får ta pauser lite då och då för att orka ordentligt. I morgon kväll bär det av hemåt igen - undrar om Stockholm står kvar?