BLIXTAR OCH DUNDER

Det snurrar åskvädersmoln över delar av Sverige, bl a över Stockholm. Igår tog dessa åskvädersmoln undertecknad rejält på sängen. Jag har under veckan snabbpromenerat som en galning för att om möjligt vara i lite bättre form när det är dags att plåga kroppen med arbete, och många av mina promenixturer har gått Husby - Kista - Barkarby - Husby. I går hade jag glädjen att åtföljas av min käraste älskarinna och livskamrat då hon skulle arbeta ett eftermiddags- och kvällspass i Barkarby. När vi bepussat varandra till avsked så vände jag åter fören mot Husby. När jag hade några kilometer kvar till viadukten som leder stegen mot Akalla bröt ett våldsamt åskväder loss. När jag var där det var som mest öppet slog blixten ner väldigt nära mig. Det smällde utav bara helvete och ögonen bländades, en het pust blåste mot mitt ansikte och mina armar domnade bort under en kortare stund. Man kan lugnt säga att jag fick ganska bråttom mot viadukten där jag trots allt skulle kunna skynda mig mot det piskande regnet. Jag hastade ca 1 km bland blixtar och dunder innan jag kunde ta skydd. Efter denna urladdande upplevelse har jag haft huvudvärk till och från - och i dag känns det som om man blivit överkörd av en ångvält. Nå, det är inte första gången jag varit i närkontakt med åskan - men det är första gången jag haft så långt till närmaste ställe att ta skydd. Senare på kvällen gick ett våldsamt åskväder över Husby och idag har det också dundrat till och från. Inte mig emot.


Nå, det var väl allt jag hade att säga, förutom att jag (om tekniken och nätet tillåter) lägger ut mitt sommarprogram för nedladdning här på denna sida 1 augusti. Om de efterlängtade bloggarsommarprogrammen kan man också läsa i denna bloggpost på Millrolls sida.

Vad är att vänta annars den närmaste tiden? Tja, nästa lördag får jag besök av min älskade moder som skall stanna en dryg vecka fram till dess det är dags för mig att börja jobba. Vi ska titta på Stockholm tillsammans och leka turister. Det ser jag verkligen fram emot. Särskilt som min sambo, som jag älskar mer än något eller någon annan, trots att hon är det underbaraste som finns, är tråkig eftersom hon arbetar/studerar hela tiden.

Jag har för övrigt konstaterat att min gamla blogg snart håller på att somna in. Jag skriver här sällan, helt enkelt för att jag inte tycker att jag har något att skriva om längre och när jag börjar arbeta kommer jag inte att ha tid att skriva här. Men jag kör väl vidare ett par veckor till - i mån av tid och lust, och sedan får jag väl se hur jag gör.

EXTERMINATOR II - Bloggposten med STING!

Då jag ursprungligen fick en idé att skriva en blogg om en när och kärs envisa vendetta mot ett getingbo som byggts i en av springorna på balkongen där jag och en när och kär bor. Men då jag emottagit en varnande morrning angående min bloggidé så har jag fått ställa in den bloggen. Så jag kommer alltså inte att skriva om hennes försök att döda dem genom att hälla solskyddsmedel (med inbyggt insektsskydd förvisso) i springan där boet fanns, och sedan täppa till alla springorna med toalettpapper för att slutligen slå ihjäl getingarna en efter en med golvmoppen. Då hon erkände helt öppet att hon var en sadist som roade sig på ovan beskrivna sätt får jag erkänna att jag blev en aning betänksam ... men som sagt var, det var ju det jag TÄNKTE blogga om, men nu gör jag inte det.


Istället tänkte jag skriva lite om getingar. Jag har nämligen lärt mig att det bästa sättet att ta kål på dessa små raringar (som jag har intet otalt med - jag har aldrig blivit stungen en enda gång i hela mitt liv), är att sikta in sig på att döda drottningen ... alltså getingdrottningen - inte Silvia. Då tappar tydligen de övriga getingarna (nu att likna vid herrelösa ronins) all lust att leva och begår någon form av insektsmässig harakiri. Man kan ju undra varför inte getingarna protesterar mot att det tydligen skall vara på det här sättet. Vad säger egentligen getingarnas internationella fackförbund (WIU - Wasp International Union)? Man kan ana att getingarna i själva verket i mångt och mycket liknar oss svenskar - förutom färgen ... och antal ben ... och det faktum att vi varken har vingar eller gadd (förutom Eric Gadd då förstås - men han är undantaget). Men vi svenskar brukar ju sällan bråka över saker vi tycker är fel heller, vilket gör att vi är ganska lätta att hantera. Men det är klart, blir vi alltför trängda, då kan det hända att vi liksom getingen sticker ... oftast vår väg dessvärre ...


Dessutom är det en sak jag undrar. Varför säger så många att de blivit biten av en geting? En geting bits väl inte? Eller har jag missat något? Bromsar bits, liksom de i Norrbotten så hatade knotten och blinningarna, men inte getingar väl? Rätta mig om jag har fel. Vilket jag inte har. Tror jag.


Nä, nu tror jag att jag skall gå och kika hur det ser ut på slagfältet på balkongen ... om det finns några tappra soldater kvar ... kommer strax tillbaka ... ... ... ... ... ... ...


Jodå. Det är några tappra getingar kvar som undrar va fan som har hänt med deras bo. Då är förmodligen inte drottningen död ännu ... vilket innebär att kriget inte är över riktigt ännu. Detta var er krigskorrespondent Björn Jakobsson som rapporterar från en balkong i Husby.

Over and out.

En missbrukarsjäl tar till orda ...

Det är nämligen så här. Jag försöker just nu göra mig av med ett missbruk som jag haft under väldigt många år och som utökades kraftigt under mina många studieår. Men när jag nu märker att kroppen börjar ta skada av mitt missbruk skall jag göra ett allvarligt försök att ta mig ur det. Fortsättning följer säkerligen.

Det är nämligen också så här: Jag är utrustad med en missbrukarsjäl, som alltid går till överdrift när ett nytt intresse vaknat till liv. Jag överdoserar alltid utan att tänka mig för och det har satt sina spår i min personlighet, min miljö och i mitt allmänna liv. Det är bara att titta på min jättelika skivsamling, så får man bekräftat att här är en kille som verkligen gillar inte bara gillar skivor utan som också skulle kunna trycka upp dem intravenöst om det nu vore fysiskt möjligt. Under några år under min barndom var jag en akvariemissbrukare som visste allt som om möjligt gick att veta om akvarieskötsel och akvariefiskar. Den sortens missbruk är ju visserligen ganska harmlös och har väl mest positiva effekter, t ex en för en sjuåring imponerande kunskap om guppies, svärdbärare, platys och algätare. Under min lärarutbildning utnyttjade jag min missbrukarsjäl till att trycka i sig massvis med pedagogisk litteratur utöver de som användes i kurserna, och sommaren 2005, kort efter min andra examen, inleddes mitt bloggmissbruk - som i och för sig fått ett antal riktigt trevliga konsekvenser. Visserligen har alla dessa missbruk stannat av eller åtminstone lugnat ned sig, förutom skivmissbruket förstås. Jag erkänner gärna att de flesta av mina akvariekunskaper har flytt all världens väg och mitt bloggande har mattats under de senaste månaderna - och det har inte enbart berott på att jag inte haft tid till det - intresset har mattats helt enkelt. Jag erkänner lika gärna att innehållet i många av de extra böcker jag läste under min lärarutbildning försvunnit någonstans i samma riktning som mina en gång så skarpa kunskaper kring olika arter av pansarmal - trots att jag ändå idag skulle haft stor nytta av den extrapedagogiken. Mitt tämligen nya Tjohoo-Messengermissbruk kommer säkert att avta så småningom också, om inte annat för att jag inte kommer att ha någon tid över till det - men även för att jag har insett att jag gått på några nitar som väl avlivat ännu några av mina så omtänksamt vårdade illusioner.

Det senaste året har ett nytt missbruk utvecklats i form av en djup passionerad kärlek till en alldeles speciell kvinna, men jag tror nog (och hoppas) att detta missbruk inte kommer att mattas - åtminstone så länge hon inte ber mig dra åt skogen. Vilket jag inte tror kommer att ske, men det beror till stor del på att det är en såpass remarkabel kvinna - inte på att jag inte skulle förtjäna det.

Men ...

Nu kommer jag till det jag nämnde i inledningen. Under mina gymnasieår började jag dricka kaffe - först av rent sociala skäl: alla drack kaffe och man var bara till besvär om man ville ha något annat. Efter hand märkte jag att jag gillade den svarta drycken och som den missbrukarsjäl jag har ville jag naturligtvis ha den så stark som möjligt. När jag startade om mina studier för ca tio år sedan märkte jag vilken positiv effekt den svarta drycken hade på mina studier och följaktligen började jag dricka mer och mer ... och som i allt missbruk märkte jag att det bara hade effekt om det var så starkt som möjligt. Under mina studieår behövde jag inte alltför mycket i mitt hushåll för att klara mig: egentligen bara kaffe och toalettpapper, och jag brukade skämta om att min blodgrupp var Mellanrost.

Men under det senaste året (när mina studier varit avklarade) har jag lyckats skära ned lite på kaffet och till och med börjat med den tidigare otänkbara ovanan att skvätta komjölk i kaffet. Men nu har jag börjat märka att mitt kaffemissbruk inte varit så nyttigt för kroppen och att den börjat säga i från på olika sätt. Därför beslöt jag mig i fredags för att ha en kaffefri period. Senare samma dag fick jag en vink om att det nog var ett riktigt beslut eftersom kaffepannan exploderade när den skulle rengöras (lugn, inga personskador). Jag har fungerat förfärligt illa under några dagar, dels pga den olidliga värmen som höll på att ge mig värmeslag, men även pga kaffeabstinensen. Den har gjort mig retlig, deprimerad, irriterad och gnällig och tack och lov har min älskade jobbat hela helgen och sluppit bevittna de värsta momenten - även om hon säkerligen märkt att jag varit ur balans och även fått tillfälle att märka mitt dåliga humör.

Jag älskar verkligen kaffe, men jag har märkt att kaffet inte älskar mig och att det nog är bäst att ta det lugnt med den varan i fortsättningen ... även om det kommer att bli mycket svårt.

Samtidigt när jag skriver dessa rader slår det mig att jag kan vara jäkligt glad att jag aldrig haft något större intresse för starkare drycker eller för narkotika, för då hade jag nog utan tvivel fått svåra problem.


Så var det med den saken.

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.