Så ägnade jag väldigt mycket tid och energi åt sådant som jag vet att jag är ganska bra på – nämligen formulera mig i skrift. Alla nya vänner som jag fått genom cybern är jag så oerhört tacksam för. Ni har verkligen berikat mitt liv det senaste dryga året – och jag hoppas att det också har framgått i det jag skrivit, både genom den numera ’legendariska’ bloggarsången, liksom olika statistiska bloggar där jag skriver om mina bloggarvänner. Några av er har jag haft glädjen att få träffa i verkligheten, även om jag önskar att ni var många fler. En av er blev jag blixtrande förälskad i (och är det än i denna dag) och bor sedan ett halvår tillbaka tillsammans med, och även om allt kanske inte blivit som jag hoppats, så ser jag ändå vår framtid an med öppna och hoppfulla ögon.
Jag har sedan jag startade min blogg lämnat nästan allt som varit mitt liv i Luleå – vilket jag nog ändå hade gjort, även utan blogg – jag har börjat arbeta som lärare, och även om det varit svårigheter i portgången pga av olika orsaker, så tror jag ändå på en framtid inom detta yrke – även om vissa justeringar måste göras för att allt skall bli på bästa möjliga sätt.
Däremot har min bloggs betydelse minskat alltmer sedan årsskiftet – jag har skrivit sämre (eller rättare sagt mindre inspirerade) bloggposter. Jag har inte orkat (eller haft lust att) vara en lika flitig bloggbesökare och bloggkommenterare i andras bloggar – och det har även betytt att mina bloggläsare har minskat stadigt men säkert. Många gånger har jag tänkt stänga min blogg. Första gången redan i november i fjol, sedan flera gånger under våren och sommaren, och sedan i samband med skolstarten för fem veckor sedan. Den fyller ingen större funktion varken i mitt liv eller i andras liv längre, men jag har ändå dragit mig för att lägga ned bloggandet helt – om inte annat av sentimentala skäl. Jag har ju trots allt den här bloggen att tacka för väldigt mycket fint som har hänt mig under de senaste femton månaderna.
Just nu befinner jag mig i en kris. Jag tänker inte gå in på det närmare, eftersom jag alltid dragit mig för att bli alltför personlig i min blogg. Jag är det inte i verkligheten, så varför skulle jag vara det här. Dessutom har jag märkt att det är väldigt många som tycker att det är jobbigt att läsa om andras problem, och jag erkänner gärna att jag är en av dem. Man vill helst läsa trevliga saker – men allting är ju inte alltid så himla trevligt. Jag har i vilket fall som helst gjort upp en plan för mig själv vad som jag behöver göra för att kunna fungera ordentligt som människa igen, men jag känner att min blogg inte bör blandas in i den, och därför kommer jag (om jag inte kommer på andra tankar) inte att skriva något mer här.
Det känns helt enkelt som ett bra tillfälle att sätta punkt.
Men alla som vet vilken statistiknörd jag är anar naturligtvis att jag inte gärna kan göra ett sådant här ’bokslut’ utan att presentera en lättare statistisk analys (nej, inte Anna-Lys, utan analys). Jag skrev felaktigt att förra bloggposten var min 150:e, men vid närmare kontroll visade det sig vara min 151:a. Då är denna alltså den 152:a. 1375 kommentarer har skrivits, vilket ger ett trevligt genomsnitt på 9,0. Nu kan ju den statistiken förryckas något av inkommande kommentarer, men det bjuder jag så gärna på. Jag är inte den som är den. Robban har skrivit flest kommentarer, tätt följd av Soulway och en bra bit därefter kommer min stora kärlek Galina, som flitigt läst mina bloggposter, men som oftast numera föredrar att kommentera muntligt – vilket ju är helt i sin ordning. Det vore ju förfärligt om vi varit tvungna att fortsätta att kommunicera genom bloggkommentarer.
Topp tio fortsätter med Natricia på fjärde plats, Munin på femte, Jenny på sjätte, Millroll på sjunde, Pova på åttonde, Anna Lys på nionde och Aniara och Bigga på delad tiondeplats. Tack för alla era kommentarer och alla era vänligheter allihopa. Det är ganska intressant att konstatera att det krävs över femtio kommentarer för att ta sig in på ’Topp Tio’. Sedan följer ytterligare fina och trevliga bloggare som jag har haft stor glädje av att komma i cyberkontakt med under de senaste femton månaderna: Wimsa, Lillatanta, Fatou, Kär-Stin, Smultrondroppen, Agge, Mingo, Brummelisa, Qilin, Dolphin, Regnaska, Pärliz, Mimmi, Nitha, Ammie och många många många fler. Förlåt att jag inte nämner alla, men listan skulle bli så himla lång. Tack allihopa alla nämnda och icke nämnda (som dock INTE är glömda).
Jag kunde inte låta bli att göra en studie vilka ämnen jag skrivit mest om och vilka ämnen som lockat mest gensvar från kommenterare. Mest har jag skrivit om musik och skivor – och det är ju inte så konstigt – det skulle knappast vara MIN blogg annars. Kärlek har också varit ett viktigt ämne. Jag har också skrivit en del om just bloggande – sk metabloggar – och om vänskap och katter, samt lite grann om språk också. Några bloggposter har varit djupa och introverta – men inte särskilt många – de flesta har varit lätta och ganska glada. Mest kommentarer har mina kärleksbloggar lockat, och det är ju inte så konstigt, eftersom det är något som de flesta kan förhålla sig till – till skillnad från skivsamlande. Mest kommentarer fick min bloggpost ”Den bästa veckan i mitt liv” som jag publicerade 7 november 2005 och som handlade om mitt och Galinas första IRL-möte och vår första vecka tillsammans. Den hör också till mina egna favoriter, tillsammans med bloggposterna ”Våren är Här” (29 aug 2005) och ”Ka-Boooooom” (3 sep 2005), men det är ju inte så konstigt då jag har så sköna associationer till allt som de bloggarna handlade om och om hur livet kändes just då. En annan gammal bloggpost som jag gillar fortfarande är ”Den som finge ha sitt badkar på balkongen” från 11 juli 2005. På senare tid tycker jag inte att mina bloggposter varit något vidare, med vissa undantag, t ex ”Nå, hur var er söndag?” från 3 juli 2006. Den tycker jag fortfarande blev bra. Nu ska jag inte vara alltför grinig mot min gamla blogg. Den har varit bra överhuvudtaget, men som citatet av Paul Simon i rubriken säger: Allt som satts ihop faller en gång isär. Allt som har en början har också ett slut.
Och nu go’vänner, har denna bloggpost nått sitt slut.
Tack för mig. (bockar och lyfter på Notvikenkepsen).
/Björn "BeJi" Jakobsson
