Jag har nu under nästan två veckors tid varit sjukskriven pga ett elakt virus – nej, inget datorvirus – de är trots allt ganska lätta att besegra. Nej, det rör sig om ett elakt litet virus som främst angripit luftrören, vilket givit mig en jobbig rethosta med övriga förkylningssymptom, dvs snorighet, trötthet, yrsel, feber och minst sagt misshandlade stämband. Det värsta är dock att problemen med luftrören betytt att jag haft svårt att andas på ett avslappnat och bra sätt vilket gjort att jag snabbt blivit trött och inte orkar just någonting. Nu är det dock bättre … peppar peppar ta i trä. Resten av veckan är jag sjukskriven och fan ta viruset om det blommar upp igen. Då är det nog kört … inte med mig, men med min arbetsplanering.
Men det är inte det som är mest jobbigt. När man är sjuk och blir så illa tvungen att hålla sig i stillhet så har man möjlighet till många reflektioner – och det är inte alltid av godo. Jag har börjat inse att jag nog bör erkänna – åtminstone för mig själv – ett problem som jag har haft i väldigt många år. När jag tidigare arbetat och studerat har jag kunnat bortse från problemet genom att helt enkelt förtränga att det finns – eller till och med förneka att det finns – och det går att göra, tro mig … det går alldeles utmärkt att vara en ickereflekterande robot som inte har något felsökningsprogram inmonterat … men det är definitivt inte nyttigt att göra. Samtidigt har jag så länge haft åsikten att: ’problem eller inte problem, det är ju ändå bara mig det gäller – och med mig är det ändå inte så himla noga’, men när jag numera lever ett familjeliv så går det inte bara att strunta i dem och låtsas som om de inte finns … för det går nog inte att dölja i all evighet. Om inte annat så märker omgivningen att det finns ett problem, även om det nog kan vara väldigt svårt att förstå vad det är för typ av problem och vilka uttryck det tar sig … bara ATT det tar sig olika uttryck.
Det sägs att det är ett stort steg att inse att man har ett problem – eller snarare erkänna för sig själv att ett problem föreligger (för att uttrycka sig puttenuttigt), eftersom man bara då kan ha en möjlighet att göra något åt problemet. Då kommer dock ett aber … man kan inte göra något åt problemet på egen hand … och för mig är det ett ganska stort aber, eftersom jag ALDRIG ber någon om någonting. Eller, visst har det hänt att jag har bett om något vid några tillfällen, men det har varit mycket svåra stunder för mig eftersom jag kan tänka mig få saker som är värre än att vara någon till besvär … tyvärr.
Ändå lär jag nog bli så illa tvungen att be om hjälp med mitt problem så småningom, eftersom det inte är bra att strunta i det … det kan till och med vara livsfarligt i många situationer. Men samtidigt är situationen så hisnande för mig att jag blir livrädd av bara tanken på att ta itu med problemet. Men det måste nog ändå göras … i morgon … eller om trettio år …
Jag ber om ursäkt för att jag är så himla hemlighetsfull om vad allting handlar om, men jag är nog inte riktigt mogen att öppna alla dörrar på vid gavel ännu. Jag har just börjat glänta på dörren så att jag själv skall kunna kika in … bara det känns ganska komplicerat. Dessutom är det nog bra om de allra närmaste först får kika in bakom dörren innan, för det har de inte riktigt fått göra ännu. Som sagt var, det ÄR jobbigt, men samtidigt är jag lite belåten över att jag trots allt börjar erkänna problemet – då finns det ju trots allt hopp om en lösning.
Slutligen över till något lite roligare, nämligen ett presenttips. Jag hittade en länk hos en cyberkompis till skojig hemsida där man kan designa och skicka efter knappar – alltså metallbadges med nål på baksidan. Jag testade att designa några stycken och beställde dem och fick dem efter en vecka. En av dem hade ett motiv med ett hjärta och texten ’lumen coeli’ – gissa vem som fick den? Väldigt kul idé för personliga presenter som inte kostar särskilt mycket.
Och efter att ha sagt ’slutligen’ i föregående stycke avslutar jag nu med att säga: ’till sist’ … Ähum … TILL SIST önskar jag min stora kärlek lycka till med tentan i morgon. Det lär gå som en dans … ty det brukar det göra när det gäller tentor och den tjejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar