Karwan, min sambos äldre son, har givit namn till begreppet "karwanismer", vad som kan beskrivas som: "fullständigt felaktiga eller åtminstone tämligen oprecisa, men väldigt underhållande svar på provfrågor". Här är några exempel:
Provfråga (SO-prov): Vad är en proposition?
Karwanism: Varför frågar du inte vad en preposition är istället?
Provfråga: Beskriv en typ av djur.
Karwanism: Blötdjur. Ett djur som är blött.
Provfråga: (SO-prov): Vad är en motion?
Karwanism: Motion är när man rör på sig.
Tja, bara några få exempel. Liknande karwanismer är jag dock förskonad från bland som lärare - dvs, visst skrivs det många felaktiga svar, men de är sällan särskilt underhållande. Snart är det dock dags för ett efterlängtat sportlov. Som vanligt har det varit en ganska påfrestande tid ... av någon anledning tar det ganska mycket på krafterna att vara lärare. Jag tänker dock inte klaga, på något sätt gillar jag egentligen att ha fruktansvärt mycket att göra. Problemet blir när jag inte märker att jag gör lite för mycket, och då är det risk att man snubblar in i väggen. Än så länge har jag bara snuddat vid väggen lite - jag har undvikit att gå rakt in i den och står därför fortfarande på benen.
Ibland får man dock sina små skratt på jobbet också - eller det var orättvist skrivet, jag tycker nog att det finns många situationer man kan skratta åt, som t ex häromdagen när jag sade åt en elev att ta av kepsen i klassrummet bara för att märka att frisyren under inte var i bästa ordning ... den såg helt enkelt inte klok ut. Att övriga elever i klassen började fnissa utan att visa någon större hänsyn till känsliga själar gör ju inte att deras lärare kan göra samma sak ... men jag får erkänna att det krävdes såväl att jag bet mig själv i tungan och att jag började prata glatt och entusiastiskt om något helt annat, för att om möjligt försöka dölja min lust att skratta ut den stackars eleven med det tilltygade håret ... i och för sig tror jag nog att eleven skulle ha klarat av att bli utskrattad, då han tack och lov är utrustad med stora portioner självironi - men det hör inte hit. Det är inte proffessionellt att skratta åt sina elevers frisyrer - även om de säkerligen många gånger skrattat åt min frisyr ... eller vad man nu kan kalla det.
Häromdagen fick jag dessutom samtidigt som jag hade lektion i en annan del av skolan ett mystiskt buktande kuvert lagt i mitt arbetsrum - och en av mina kollegor hade sett det där kuvertet och var inte helt oväntat nyfiken över vad det innehöll. När jag så återkom till arbetsrummet och blev förvånad över att hitta ett mystiskt buktande kuvert, så uppmanades jag av min kollega att genast öppna det. Jag vände på kuvertet och såg att det var postat av ett läromedelsföretag ... alltså var det knappast en brevbomb från någon missnöjd elev. Jag sprättade upp kuvertet och vad innehöll det? Jo, det innehöll luft. En försluten plastpåse innehållandes luft, och en text i stil med: "Nu har vi ny luft under vingarna" (det var helt enkelt reklam för läromedel som har ett namn som anspelar på just "vingar"). Förträffligt finurligt eller förfärande fånigt? Avgör själv.
By the way. På lördag kväll åker jag till Lule igen. Det var ett tag sedan, jag har inte varit där sedan i somras, men det blir ett ganska kort besök den här gången. Jag vill hinna vara ledig såväl i Lule som hemma.
