Det var längesen jag var på Tunavallen ...

... och såg Notas göra livet surt för motståndarna. Notvikens IK vars stolta keps jag syns bära på fotot ovan var min närmsta granne under närmare tjugo års tid. Jag bodde på promenadavstånd från Tunavallen - den numera ombyggda och moderna, men då tämligen slitna fotbollsanläggningen i hjärtat av bostadsområdet Mjölkudden. Egentligen minns jag inte om jag tyckte att de var särskilt bra, och jag får erkänna att jag aldrig var någon hängiven Notasfan - istället tog jag min vita springare - dvs Crescentcykeln till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela sina matcher.

En gång råkade det bli så att Notas mötte IFK i något cupsammanhang (förmodligen Svenska Cupen) och inte helt oväntat gjorde IFK (som då spelade i näst högsta serien) processen kort med de gulsvarta krigarna i Notvikens IK. Jag får erkänna att jag i lönndom faktiskt hejade på IFK under den matchen, men jag kände mig som en förrädare. En annan gång såg jag Notas spöa sk-ten ur Alviks IK (som inte har något med Alvik i Stockholm att göra) på Tunavallen. Då mådde man gott, men man fick göra det lite diskret då det var minst lika många uppretade Alviksfans på den glesa (och förmodligen livsfarliga) träläktaren.

Långt senare flyttade jag till bostadsområdet Hertsön där fotbollsklubben Luleå SK höll och håller till, men jag var faktiskt aldrig och såg dem spela. Det där glödande fotbollsintresset hade svalnat ... eller rättare sagt, tilltagande ålder och lathet gjorde att man hellre nöjde sig med att titta på fotbollsproffs på TV. Fastän småklubbar som Notas och Luleå SK ju innehåller spelare som har betydligt mera fighting spirit än vad de europeiska proffsligornas välpermanentade divor har. Och aldrig att någon spelare snackade skit om någon annan spelares mamma ... sådant gör man bara inte. Zidane gjorde helt rätt - och det säger jag bara inte för att ställa in mig hos den rabiata Zidane-fantasten som jag sammanbor med.

Nåja, det var inte om Zidane jag skulle blogga ... det känns ju lite inaktuellt såhär snart två månader efter det där dundertrista fotbolls-VM:et som väl de flesta redan har glömt. Det var om Notas. Alltså, jag var aldrig en Notas-fan, eftersom jag nog tyckte att klubben bodde liiiiiiite för nära. Notas var ingenting man dyrkade. Notas var snarare som en konstig granne. Man såg, upplevde och accepterade ... men knappast något mera. Fast nu kan jag ändå sakna de där gula tröjorna och svarta byxorna ... däremot känner jag ingen saknad efter IFK Luleås vitblåa svidar. Undrar vad det beror på. Och undrar när jag kommer att gå på en fotbollsmatch igen. Egentligen har jag ju alla möjligheter att uppleva tämligen hyfsad fotboll då jag bor nästan granne med AIK (som ju också är gulsvarta), men jag känner på mig att Black Army inte är någonting för mig. Dels gillar jag inte arméer och dels skulle väl bloggarkompisen Robban aldrig förlåta mig.