Lyxresa beställd och betald.

Nu hör jag till detta jordklots minst beresta personer och det är inget som jag känner mig alltför ledsen över ... faktum är att jag saknar det där suget att resa runt hela jordklotet för att skaffa nya intryck och "vidga mina vyer". Jag är helt enkelt ingen resemänniska ... jag vet att det nästan är politiskt inkorrekt och socialt oacceptabelt att erkänna det, men jag är för gammal för att bry mig om vad som förväntas av folk. Inte för att jag direkt har något emot att resa - jag känner bara inget större sug efter att göra det. Skall jag dessutom resa någonstans så vill jag resa på ett bekvämt sätt med åtminstone hyfsad komfort - tågluffning är för mig ett fullständigt obegripligt koncept.

Jag har dessutom ännu inte blivit uttråkad av att utforska Stockholm. Men nu har jag i alla fall beställt och (halleluja) betalat en lyxresa som jag skall genomföra under mitt sportlov i slutet av februari. Resan går (i vanlig ordning) norrut till min forna hemby Luleå, men till skillnad från tidigare resor så har jag kostat på mig lite komfort. Jag åker tåg som vanligt, eftersom jag dels hatar att flyga och dels älskar att åka tåg - även om det tar betydligt längre tid. Men denna gång åker jag förstaklass ... jajamen ... här har kostats på. Jag har ledsnat lite på att åka i sittvagn och försöka sitta någorlunda bekvämt under 13-14 timmar. Senaste gången i somras valde jag att åka liggvagn men tyckte mest att den resan var än mindre bekväm. För trångt och för hårda britsar och för många idioter att dela kupé med. Därför valde jag att betala några kopek extra ... så nu har jag egen kupé med dusch och toalett och hela midivitten på resan norrut. På resan tillbaka söderut har jag en egen kupé också - visserligen med tre sängplatser - men de är mina allihop - så jag kan skifta om jag skulle bli uttråkad. Då jag aldrig åkt förstaklass tidigare så är jag riktigt nyfiken på hur det kommer att vara - och hur kupeerna kommer att se ut ... och ... det ska villigt erkännas ... jag är nyfiken på hur det känns att vara en förstaklasspassagerare ... alltså "känslan". Som sagt var kostade resan några riksdaler mer än vad jag brukar lägga ut, men vad fasen, jag har ett någorlunda hyfsat betalt jobb och förtjänar lite komfort när det är så dags att resa - det sker ju inte direkt varje dag.

PS. Grattis till min gamle vapendragare och kamrat Roger som dag fyller år. När jag ringde honom tidigare ikväll konstaterade vi att han är halvvägs till 70 ... det gick undan. DS.

... och årets Nobelpris i kategorin "löpsedelsrubriker" går till ...

... eh ... Aftonbladet! Gissa om rubriksättaren kände sig belåten!

Mellandagsrapport

Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev här senast, men jag tycker väl att jag inte haft så mycket nytt att tillföra. Jag jobbade fram till min födelsedag den 19 december (tackar för alla gratulationer och beklaganden) och har medvetet hållit en låg profil under julhelgen. Julfirandet har varit stillsamt – för att inte säga stillastående – men inte mig emot. Med åren har jag blivit alltmer ointresserad av ”Tippetippetippetipptapp” och allt annat som hör julen till. Min kära sambo har fått ta hand om julpyntandet, även om hon en månad före jul, irriterad över all tidig julreklam fräste att i år blir det minsann inget julpynt överhuvudtaget. Nå … någon vecka före jul kom dock julgardinerna upp och lite glitter här och där … samt duschförhänge och badrumsmatta med jultema … och … nu kommer det … toalettpapper med snögubbar på. Jag köpte själv en sådan här löjlig liten plastgran som man kan plugga in i USB-ingången på datorn och så tindrar den i alla möjliga färger. Även om den är löjlig och smaklös så är den ganska fin … jag har nog en viss fäbless för det löjliga och smaklösa trots allt – kanske för att jag själv är ganska löjlig och smaklös.

Häromdagen bytte jag ut min gamla mobiltelefon av märket Sony Ericsson som hängt med mig under ett antal år och blivit fruktansvärt gammalmodig … mina elever fattar inte att man kan ha en så pass gammal mobiltelefon … herre jestanes – TRE år gammal! Fast jag tycker att den har varit bra och användbar och det är bara på sistone då knapparna krånglat på ett irriterande sätt som jag funderat på att byta ut den (fasen, det känns ju som om det var i går jag skrev en bloggpost om när jag köpte den). När Sony Ericsson själv skickade reklammail där de undrade om det inte var dags att byta mobil snart, så surnade jag till och konstaterade att det i så fall INTE skulle bli någon ny Sony Ericsson – höjden av fräckhet … Det blev istället en Nokia med mer finesser än vad gamle Bell själv kunnat fundera ut. Nya leksaken har en 5 megapixlars kamera, vilket är ganska bra för att vara en mobil, och dessutom GPS. Eftersom jag lätt går vilse … eller rättare sagt är förtjust i att planlöst irra runt … har jag länge funderat på någon typ av GPS. När jag nu igår promenerade runt i vår vackra men något kalla stad roade jag mig med att testa såväl kamera som GPS många gånger – och jo, det fungerade. Promenaden blev extralång eftersom jag hade ett par nyinköpta rejäla vinterskor som behöver gås in – och så gillar jag ju att strosa runt. Då blev nästan promenaden igår i längsta laget och jag känner mig faktiskt lite ledbruten så här dagen efter. Strunt samma, man behövde komma igång och röra lite på sig. Jag har varit alldeles för slö med sådana saker i höst och ser det som ett inofficiellt nyårslöfte att bli bättre i det avseendet.

Så … avslutar med några bilder från gårdagens promenad. Fler bilder kan ses här.

Järntorget, Gamla Stan













Riddarholmen, sedd från en utkikspunkt på Monteliusvägen, Södermalm

På väg ned från Skinnarviksberget i riktning mot Zinkensdamm och Hornstull - man skymtar topparna på Högalidskyrkans "tvillingtorn" bakom ett av husen.

Gott nytt år om vi inte hörs igen innan dess!

PS. Hörde idag att en av mina favoritkompositörer, Lars Hollmer (känd för sin medverkan i gruppen Samla Mammas Manna och för sin komposition "Boeves Psalm") har gått bort. Mycket sorgligt. DS.

NYTT ALBUM: HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE

Jaha. Så var jag äntligen klar med min nya "platta". I somras bestämde jag att den skall heta "Himlen är bra mycket blåare" efter en rad ur balladen "Från en gammal ek". Jag påbörjade denna nya utgåva i februari 2007 och slutförde de sista inspelningarna häromdagen. I stilen är det en återgång till den gitarrbaserade musik jag tidigare gjorde, innan jag gjorde min förra utgåva "Mot mina principer" vilket ju var något av ett snedsteg musikaliskt. Jag hade för bråttom att göra färdigt den, vilket jag idag tycker var synd. Den här nya utgåvan fick dock ta tid på sig och så blev resultatet ganska trevligt också. Jag var enormt nöjd med utgåvan "Från samma tak" från 2005 som kanske några chattkompisar kommer ihåg och jag kan nog säga att jag är nöjd den här gången också. Jag har dessutom vid sidan av musicerandet uppdaterat och omorganiserat min gamla hemsida. Det var ta mig attan på tiden, då jag inte hade trixat med den sedan sommaren 2006. Nu har jag lagt ganska mycket av min musik där och kommer att lägga in äldre bitar längre fram i tiden. Nå, tillbaka till "Himlen". Det hela rör sig om hela sjutton nya sånger allihopa ihopknåpade av mig:

HÄR KAN ALBUMET AVLYSSNAS.

NU ÄTER JAG UPP DIG
Sång som jag skrev sommaren 2007. Den handlar om den mest utstuderade hämnd jag kan tänka mig – nämligen att äta upp sin fiende. Inspirerad av en viss katt som med vällust åt upp en irriterande fluga. Här är känslan överförd till oss vanliga människor, vilket gör att sången blir en aning kannibalistisk. Jag försökte göra ett någorlunda etniskt färgat popsound.VÄCK MIG INTE
Ballad, vars grundidé dök upp tidigt en morgon. Idén utvecklades till att även omfatta det faktum att det är lättare att låtsas sova än att se problem i vitögat. Skrevs hösten 2007.EN VACKER DAG
Sång som till och med har en ackompanjerande rockvideo (eller rockbildspel om man ska vara ärlig). Den handlar om det faktum att man inte blir särskilt mycket visare med åren. Skrevs tidigt våren 2008.FRÅN EN GAMMAL EK
Ballad som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde sommaren 2008. Texten är väl mest en stillsam betraktelse från naturen, men sångens karaktär blev lite olik mina vanliga sånger. Det blev lite Burt Bacharach-känsla i låten – och svårsjungen och svårspelad blev den. Den var ett rent helsicke att spela in, men jag är rätt nöjd med resultatet.OM LINA G.
Jag hittade några gamla dikter från åren runt millennieskiftet och en av dem var denna sonett om en trevlig tjej. Jag skrev sonetten hösten 2000 (tror jag) och tonsatte den hösten 2008. Det blev en stillsamt jazzig bossanova av alltihop.HUR KAN MAN VILJA
Sång jag påbörjade sommaren 2006, men jag lade den åt sidan och skrev om den helt och hållet sommaren 2007. Det är väl egentligen arrangemanget som står i centrum i denna sång.MENINGEN
Ett försök att skriva en sång i Vysotskijs anda, men texten blev mer allmänt reflekterande kring det finns någon mening med tillvaron eller inte.USEL
Poplåt med glimten i ögat som jag påbörjade sommaren 2006 – med inte så lite Bob Dylan-sneglingar. Jag skrev om den och slutförde den sommaren 2007 och gav den ett enkelt poparrangemang.EN HALVTIMME TILL
Jag hittade den här gamla texten från 1997 och tyckte att den gott förtjänade att få en chans. Jag halverade texten och skrev till talkören i refrängen samt skrev melodin och så var en ny sång färdig – elva år efter påbörjandet. Det måste vara rekord.INGEN
Denna ballad var en av de första som jag presenterade från ”HIMLEN ÄR BRA MYCKET BLÅARE” och den fick fina vitsord, vilket jag inte förväntat mig. Men nu när jag tagit del av andras åsikter så tycker nog jag också att den har vissa förtjänster. Påbörjade skriva sången sommaren 2007 och avslutade den i februari 2008.GE MIG PENGAR
Poplåt som sneglar mot cyberkulturen och den alternativa sanning som oftast förekommer där. Skriven hösten 2008.JAG KLARAR MIG
Skriven efter ett besök i mina gamla hemtrakter sommaren 2008. Kanske handlar den en aning om Luleå. Kanske handlar den en aning om den värld jag lämnade bakom mig.ETT STEG HIT
Sång som jag påbörjade sommaren 2007 och slutförde våren 2008.SESTINA-LEK
När jag hittade sonetten ”Om Lina G.” så hittade jag även ett försök att skriva en sestina. Resultatet blev ju tämligen dråpligt och jag kände att det kunde bli en småkul visa av mitt försök till sestina. Visa komplett med drake, kung, prinsessa, sköka, mandolin och banjo. Vad mer kan man begära. Sestinan skrev jag någon gång kring millennieskiftet och melodin skrev jag hösten 2008.JAG STÅR I SKULD TILL DIG
Denna sång påbörjade jag tidig vårvinter 2007 och var nog sången som blev avstampen till hela detta projekt. Hösten 2007 var sången färdig och den handlar om förlåtelse.SAKNAR DIG INTE ALLS
Småbitter countrylåt som jag skrev hösten 2008.SCHOTTIS FRÅN HALLONBERGEN
Instrumentalt stycke som jag skrev våren 2007. Vad titeln anbelangar … tja, något ska väl ett musikstycke heta. Jag är fullt medveten om att det inte är en schottis – och den har ingenting med tunnelbanestationen Hallonbergen att göra heller. Fast jag gillar namnet.

Håll till godo!

GRÖNA STORTÅN STRIKES BACK!

Då undertecknad i samband med sittningen i lördags började känna av en gammal krånglande stortånagel som tvingat mig till några smärre kirurgiska ingrepp 1991 och 1996, antog jag att det snart skulle vara dags för ett nytt besök under knivarna. Tack och lov är dessa veckor osedvanligt lugna då samtliga lärjungar jag i vanliga fall har lektioner med är på s k prao, vilket innebar att jag på onsdagen kunde med tämligen gott samvete uppsöka distriktssköterskan – en tämligen ung men likväl professionell mörk dam som hade god vana av att lugna plågade patienter. Denna patient var mestadels plågad när han promenerade omkring i sina någorlunda trendiga (inbillar han sig) promenadskor. När sköterskan konstaterade att stortån hade åtminstone till viss del en något neongrön kulör och därmed innehöll var som behövde tömmas ut, greppade hon med varlig hand tag om det gröna och stack hål och klämde ut den ondsinta vätskan. Hon frågade några gånger om det gjorde ont, och antydde att det inte fanns någon anledning att spela tuff och oberörd, men jag försäkrade flera gånger att området kändes som bedövat och att det alls icke smärtade farligt. Det kändes tvärtom skönt att bli av med eländet.

På torsdagen var jag tillbaka till på jobbet, och ägnade dagen åt att besöka ett par av mina praoande lärjungar, vilket gjorde att jag fick resa runt en del. Detta har jag sannerligen inte något emot, utan det var snarare skönt att få röra lite på sig och se nya delar av huvudstaden. Bland annat satte jag för första gången mina fötter i Fittja, ett ortsnamn som väckte oerhörd munterhet hos undertecknad när jag under mina juvenila år såg ortens namn på en karta. När jag äntligen äntrade ovan nämnda plats så var det icke med någon munterhet, snarare tvärtom. Jag har alltid tyckt att stadsplanerare som inte föredrar räta linjer är en styggelse. Vid Fittja centrum slingrade sig långa, smala och just slingriga gångbroar ovan biltrafiken. Utan tvivel var det tänkt att man på detta sätt skulle undvika att gångtrafikanter blir påkörda, men för undertecknad innebar denna design att jag hade ett litet helsicke att hitta den adress jag skulle till. Nu har jag som bekant oerhört svårt att hitta och har under årens lopp upptäckt många intressanta platser när jag irrat runt. När jag var redo att ge upp, trött som en göteborgsvits, svettig, hungrig och dessutom med en stortå som började protestera över den omilda behandlingen började jag söka mig tillbaka mot tunnelbanestationen och då nästan snubblade jag över den lilla trånga kebabgrillen dit jag skulle. Vid det laget var jag tämligen trött på Fittja.

På fredagen fick jag betala priset för mina eskapader under onsdagen, stortån värkte och ett planerat besök i Huddinge ställdes in. Men så idag tyckte jag att det kändes bättre. Övriga medlemmar i familjen skulle ge sig av för att jaga t-shirtar till den äldste tonåringen i hemmet, en jakt jag av egen erfarenhet vet kan bli såväl lång som smärtsam. Så jag tänkte ta en tur till staden bara för att få lite frisk luft och rensa luften en aning. Jag tog t-banan till centralen och undrade därefter en stund i vilken riktning jag skulle fortsätta. Så vandrade jag upp till Drottninggatan och följde den söderut. Man kunde ju tycka att turistsäsongen nu i mitten av november torde vara över, men det verkar inte turisterna tycka. Jag roade mig under en period genom att räkna hur många fotograferande turister jag kunde se. Jag tappade snart räkningen och började titta i skyltfönstren istället men kände en viss kväljande känsla när jag började se en massa julprydnader dyka upp här och var. Jag upplevde storstaden med hörseln när jag lyssnade på alla språk och dialekter runt om mig, när jag hörde de dansande och flöjtblåsande indianerna som brukar lira sina hits utanför kulturhuset. Jag hörde begåvade gitarrister spela virtuost, vänliga men bestämda djurrättsaktivister som stod och demonstrerade utanför en pälsaffär, och en hel rad med Hare Khrishna-anhängare som dansade och sjöng och ropade sina ramsor på de mest oväntade ställen, bland annat på Järntorget i Gamla Stan.

Ja, efter att ha slunkit in i en skivaffär och syndat några vax till min alltför blygsamma skivsamling bestämde jag mig för att följa Drottninggatan hela vägen till Gamla Stan. Om min stortå skulle klara av stenläggningen i Gamla Stan skulle nog allt vara i sin ordning. Sagt och gjort. Jag passerade riksbron, Riksdagens hus, stallbron och Mynttorget. Där stod hade en glad gotlänning ställt upp ett stånd där han sålde brända mandlar. Även om doften var lockande, lyckades jag hålla mig och traskade vidare in på Västerlånggatan. Där var ett liv och ett kiv. Nästan fullsmockat med folk som rörde sig trögt i bägge riktningar. Förutom att vädret var lite gråare och kallare så var det nästan som när det är högsommar. Man såg knappast Gamla Stan för alla turister. Nå, jag hade ju ingen brådska och även turister måste ju få roa sig, och Gamla Stan har ju som bekant en mycket trevlig atmosfär.

När jag som sagt var betraktat det brokiga Hare Khrishna-gänget som dansade runt på Järntorget bytte jag riktning och började promenera längs Österlånggatan och märkte till min förvåning att den nästan var folktom till skillnad från några turister som inte var så förtjusta i trängseln på systergatan. Några gillade att posera vid de speciellt utformade postlådor som finns i Gamla Stan och andra riktade sina kameror mot många av de vackra gamla byggnaderna. Så kom jag så småningom fram till Slottsbacken och stortån var fortfarande på någorlunda gott humör. Jag sneddade ned mot Stortorget och såg en massa ännu icke öppnade stånd utplacerade lite hipp som happ. Skyltarna utlovade olika konsthantverk och en av stånden hade en skylt där det stod något om Kiruna. Tyvärr var som sagt var stånden inte öppnade så jag hade inte möjlighet att se om det var Lars Törnman som skulle erbjudas till försäljning eller vad det kan ha rört sig om. Nu började jag känna mig nöjd med min promenad och styrde mina fötter mot Gamla Stans tunnelbanestation vid Mälartorget.

Jag fick dock vänta en stund vid tunnelbanestationen då en röst ropade ut att det var stopp på gröna linjen på grund av ett sjukdomsfall i Fridhemsplan. Är det ännu en stackars sate som kastat sig framför ett tåg, blev naturligtvis min stilla undran. Jag tycker att det händer sådana saker allt oftare och jag tycker egentligen mest synd om tunnelbaneförarna och andra som tvingas bevittna sådana saker. Själv har jag ännu inte sett något dylikt, även om jag för några veckor sedan såg en man ligga i en stor blodpöl vid nedersta plattformen vid T-centralen. Han hade sjukvårdspersonal runt sig, men de verkade inte göra annat än att vänta på ambulans eller möjligen bättre tider, vilket gjorde att jag förstod att mannen förmodligen redan var död. Jag läste dock aldrig något om incidenten så jag vet fortfarande inte vad som hade hänt.

Nå, innan jag börjar avvika ännu mer från ämnet insåg jag att det vore klokare att gå över till andra sidan plattformen och ta röda linjen in till T-centralen istället, vilket jag också gjorde. Sedan åkte jag hem till Husby igen och kunde konstatera att stortån fortfarande var på godmodigt humör. Den kunde hålla färgen också, då den ännu inte återfått sin forna giftigt neongröna kulör. Och det var ju bra det.

Inte ofta man skriver en så här lång bloggpost. Men eftersom jag i min natur har svårt att hålla mig kort, så är väl denna bloggpost ett sundhetstecken – kanske inte för mig, men för bloggen.

Det tar på krafterna att ha roligt ...

... kan jag konstatera efter två underbara dagar i nostalgins och nöjets tecken. Jag var tämligen slut på lördagskvällen - och det berodde inte enbart på att jag varit med familjen på bio och sett senaste James Bond-filmen (vilken för övrigt var en besvikelse) ... nej det var inte det som gjorde att jag kände mig lite ... nja inte utarbetad direkt ... ut- .... utfestad kanske?

I fredags efter jobbet begav jag mig till Söders Hjärta, en restaurang med bar liggandes nära Maria Magdalena kyrka på Södermalm. Där skulle vi åter träffas, alla vi gamla snorungar som 1990-92 gick Estetisk-Praktisk linje med teaterinriktning på Hermelinsskolan i Luleå.

Naturligtvis kunde jag konstatera att jag hade glömt ta med mig de gamla tidningsklipp från den tiden som jag hade tagit med mig till Stockholm, naturligtvis kunde jag konstatera att jag inte höll på att hitta dit och senare trodde jag att jag glömt min kamera, bara för att när återträffen var över inse att jag lagt kameran i ett för mig fullständigt okänt och outforskat fack i min väska. Nå, det fotograferades rätt hejvilt ändå och en hel del material lär säkerligen dyka upp på Fejsbock så småningom. Det är ju till viss del Fejsbocks förtjänst att vi alla kom i kontakt med varandra efter alla dessa år. Mest hyllningar skall ändå gå till Kicki, som ägnade sig åt ett imponerande detektiv- och spaningsarbete för att lokalisera alla gamla klasskamrater. Resultatet blev också en underbar kväll där den goda maten och drycken hamnade totalt i bakgrunden för det sköna sällskapet.

Vi flyttade om mellan borden och drog våra livshistorier gång på gång, för alla ville ju veta vad som hade hänt ... för att inte tala om önskan att vältra sig i nostalgi, byta minnesbilder med varandra och bara insupa varandras sällskap - och konstatera att vi hade inte förändrats så himla mycket under dessa 16 år. Dessutom kändes det inte som om året var 2008 ... och det kanske det inte var heller ... i alla fall inte i fredags. Dagen efter samlades några av oss till en ny träff med fika i Kulturhuset - vi kunde helt enkelt inte få nog av varandra.

Tack för att jag åter fick träffa er alla: Jimmy, Kajsa, Malin, Stefan, Cilla, Lina, Jenny, Therese, Per, Tina, Sarah, Kicki, Camilla, Anna, Hanna, Anne, Sara, Lotta och Linus.

En sak tror jag vi är eniga om ... det får INTE dröja 16 år tills vi ses nästa gång.

Höstlov...

Ett ofrivilligt hostlov har övergått i ett efterlängtat höstlov och det är väl ett tämligen passande epitet på ovan nämnda lov. Nog är det höst alltid - och kallare har det blivit också. Vädret är inte direkt lockande ute men det gör inte så mycket eftersom jag istället kan lata mig med en Sjöwall/Wahlöö och min Stockholmskarta. Jag har nämligen börjat läsa om dessa polisromaner som jag med stor glädje slukade som tonåring, men nu har jag bättre koll på miljöerna och kan se på Stockholmskartan VAR t ex bussen med alla ihjälskjutna passagerare i "Den skrattande polisen" stannade och på vilket tak det låg en man och skjöt poliser i "Den vedervärdige mannen från Säffle" osv.

Fast egentligen har jag annat att göra. Min kära Washburngitarr har råkat ut för en åldersrelaterad sjukdom. Stallsadeln har spruckit (det är den lilla vita mojängen längst ner vid strängfästet som strängarna vilar mot) och behöver bytas ut. Dessvärre finns det inga färdiga stallsadlar som passar direkt utan man måste hålla på och fila till dem själv så att de ska passa. Detta ser jag inte fram emot, men jag gör hellre det än att byta ut min gamla Washburn. Musikinstrument blir som bekant bara bättre med åren - eller rättare sagt, det sitter mer av en själv i instrumentet när man har använt det ett längre tag, och min stolta Washburn D10M köpte jag sommaren 1993 och är med andra ord en gammal god vän vid det här laget. Så det blir allt att bita i det sura äpplet och fila till stallsadel för allt vad tygen håller.

Glad? Vad är det ...?

I morse när jag just kommit fram till min arbetsplats och hade något ärende någonstans så blev jag haffad i farten av en av mina kollegor, som bl a är svensklärare på mellanstadiet. Hon grunnade över en språklig fråga och kunde inte komma på svaret, så vem är då bättre att fråga än skolans ämnesansvarige språklärare (notera den malliga bitonen)? Sagt och gjort. Ungefär så här löd diskursen:

Kollegan: Hur säger man glädje som adjektiv?

Undertecknad: Äh ... va?

Kollegan: Adjektivformen av ordet glädje? Inte heter det väl "glädjad"? Det låter ju helt fel!

Undertecknad: Äh ... (under några sekunders tystnad försöker jag få igång det grammatiska maskineriet som ännu inte riktigt vaknat) ... öh, nä, det heter det inte ... (fast jag har ännu inte kommit på vad fasen adjektivformen av ordet glädje är) ... eh ... det heter väl ...

Nu passerar matematikläraren som nog tycker att vi är mer än lovligt tröga och säger klart och tydligt: GLAD!

Två språklärare ser ut som fiollådor i ansiktet och försöker med ett visst eftertryck sjunka ned i jorden. Två besserwissrar till språkvetare som krånglat till det för sig och tänkt mycket svårare än vad de skulle ... ... ... ... inte helt olikt några av sina elever.

Tydligen citerad i NSD ...

Jag fick via Fejsbock höra i torsdags från min gamla EP- och teatervän Hanna Johnselius att den lokala draken däruppe, NSD (Norrländska Socialdemokraten) hade ett helt uppslag om Harry Nyman och att de även haft med spridda citat från Internet. Eftersom jag skrev en bloggpost till minne av honom samma dag jag fick det sorgliga beskedet om hans bortgång, så hittades tydligen bloggposten av någon som satt och googlade på NSD:s redaktion. Så valdes tydligen något matnyttigt ur min blåblogg och citerades i pappersupplagen av NSD i torsdagens nummer. Modern har lovat skicka mig klippet från Luleå, men det har inte anlänt ännu, så jag vet inte i detalj vad det står där ... men det var ju trevligt att mina ord ansågs användbara.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Jobbet rullar på i vanliga spår och det är varken till eller från. Man tar tunnelbanan till jobbet, jobbar en dag och åker hem igen och tar det lugnt i hemmets ljuva vrå - alltså inget vrålupphetsande liv, men vem klagar?

Jo, förresten, innan jag glömmer det. Tydligen har några av eleverna på min skola börjat hitta till den här bloggen och jag kan säga direkt för att spara tid: Ni kommer inte hitta någonting skrivet om er i den här bloggen, så ni behöver inte vara rädda. Tyvärr har några av er börjat med att spamma bloggen, vilket gjort att jag numera måste godkänna varje kommentar innan den publiceras. Inget större problem direkt, men bör förklaras för de som annars försökt skriva kommentarer till bloggen och nu plötsligt inte längre lyckats få in kommentaren direkt.

En uppmaning till dessa läsare - har ni inga läxor att göra eller några prov att plugga till? Om ni är mina elever har ni definitivt andra saker att göra än att hänga här. Eller för all del - läs om ni vill, men jag tror inte ni hittar något ni tycker är intressant. Däremot borde ni börja skriva blogg själv - för det utvecklar ens språk att skriva mycket ... och några av er siktar ju faktiskt mot höga betyg ... inte sant?

"AM I BLUE?" - TILL MINNE AV HARRY NYMAN

När jag idag hade en skön halv arbetsdag, vilket innebar att jag kunde lämna min arbetsplats redan halv ett, tog jag vägen förbi Myrorna i Skärholmen och köpte några trevliga 78-varvare. En av dem var "Am I Blue?" med Ben Selvin och hans orkester, en skön engelsk stenkaka från 1929. På vägen hem tog jag vägen förbi frisören och såg till att bli av med värsta lejonmanen - något jag tänkt göra länge, men tiden räcker sällan till. Nu blev det dock gjort, och det var skönt att bara slappna av samtidigt som lockarna föll under frisörskans vana sax.

När jag så kom hem och kollade min e-mail och tittade in på Facebook fick jag ett meddelande som fick hjärtat att stanna till en stund från en av mina gamla klasskamrater från gymnasiet. Vår kära lärare och klassföreståndare, en av Luleås främsta och mest omtyckta kulturpersonligheter Harry Nyman hade avlidit, bara 56 år gammal. Jag gick estetisk-praktisk linje med teaterinriktning 1990-92, och få saker har varit så utvecklande för mig som de där två åren. Nu har jag på sistone kommit i kontakt med flera av mina gamla gymnasie- och teatervänner genom Facebook och vi har till och med bokat in en återföreningsträff i november. Jag är nog inte den ende av oss som ser fram emot detta. Den tiden betydde mycket för oss alla, det är jag övertygad om. I centrum för hela utbildningen fanns Harry Nyman.

När jag sökte till EP-linjen kände jag mycket väl till Harry - dels pga mitt teaterintresse, Harry var hela livet mycket aktiv med barn- och ungdomsteater - men också eftersom jag mindes de sköna barnprogram som Lule Stassteater spelade in för Sveriges Television. Där samarbetade Harry ofta med Staffan Erstam. Jag minns inte alltför mycket från de TV-programmen, annat än att jag gillade dem, men jag har kvar i mitt minne en bild av en vagn som drogs av den snälle Staffan och på vagnen satt den elake Harry och domderade - och var fruktansvärt rolig. Det visade också att han var en bra skådespelare, för Harry var i själva verket en väldigt snäll och behaglig människa. Han hade en hand med barn och ungdomar som jag önskar att jag själv har.

Han var perfekt som tomte i Stadsparkens julkalendrar och under många år var det riksomfattande direktsändningar på julafton när barn i hela Sverige fick ringa till Radio Norrbotten och prata med tomten. Jag brukade alltid se till att ha tillgång till radio för att kunna lyssna på detta - om jag så satt i en bil på väg till släktingar så krävde jag att få lyssna på tomten Harry. För några år lade jag mig i en livlig diskussion om var tomten egenligen bor och hävdade bestämt att han bor i Svartöstaden i Luleå - för där bodde Harry under många år.

Jag kan egentligen skriva hur mycket som helst om Harry, eftersom det dyker upp hur många anekdoter som helst i huvudet på mig när jag nu sitter och skriver, men jag kan bara sammanfattningsvis säga att han utan tvivel är en av de mest mysiga människor jag haft glädjen och äran att ha att göra med under hela mitt liv. Det hade varit så roligt om Harry fått vara med på vår återföreningsträff i november, men så blev det inte ... tyvärr. Fast jag kanske som hyllning till honom berättar den småslippriga historien om den tioårige pojken som gick på bordell som jag en gång hörde honom berätta ... dock bara på begäran. Allmän eller egen sådan.

Så för att slutligen svara på frågan som finns i denna bloggposts titel, samt på den gamla grammofonskiva som jag hittade idag: "Yes ... today I am a bit blue ..."

MIN FÖRSTA "ROCKVIDEO" - EN VACKER DAG

Ja ... eller rörligt bildspel med bakgrundsmusik ska man kanske säga. Det hela blev en självbiografisk (eller egotrippad) video med bilder från 1975 och framåt. Ber om ursäkt för att det förmodligen är alltför mycket Björnbilder för att gemene man ska stå ut - men det ligger i rockvideons natur att det ska vara väldigt egotrippat.

Låten spelade jag in i somras med Steinberg Sequel, gitarr och sång och spelade in allt och mixade hela faderallan på min Zoom MRS-8 digitalinspelare. När man inte enbart ser min fula nuna i videon kan man se min gamle kompis Roger, min sambo Galina, mina kusiner Malin och Lina och katterna Alban och Rulle. Ska det vara självbiografiskt så ska det.