Nu bär det av norrut ...

Under en veckas tid skall jag förgylla Luleå med min närvaro och träffa släkt, vänner och katter igen. Jag har inte varit där sedan jul- och nyårshelgen, så det börjar väl vara hög tid nu. Jag har ju inte sett Luleå utan snö sedan jag flyttade därifrån - när jag var där under lovet i höstas var det ju ett imponerande och tidigt snötäcke som täckte det mesta. Det lär ha varit en mycket varm sommar där uppe så här långt, samtidigt som vädret här har skiftat det väldigaste mellan ösregn och gassande sol. Nu har det varit lite gråväder på sistone och när jag häromdagen studerade SMHI:s hemsida verkade det som om jag skulle ta med mig gråvädret norrut - förmodligen i min stora svarta väska.

Så hej på en stund!

JAG HAR BLIVIT MED MANDOLIN!

Under en längre tid (flera år faktiskt) har jag varit sugen på att börja spela mandolin, och när nu under senaste året när de ekonomiska förutsättningarna infunnit sig har däremot inte tiden räckt till - men när jag nu äntligen fått lite tid över har det börjat klia lite i musikermusklerna igen - det började klia när jag hjälpte musikläraren på min skola med skolavslutningen - så beslöt jag att införskaffa ett stycke mandolin (en Tanglewood - likadan som på bilden ovan) med väska och ackordbok. Det är ju nämligen på det viset att man inte kan ta samma ackord som när man spelar gitarr, eftersom strängarna är stämda annorlunda, men jag har redan lärt mig några av de vanligaste ackorden. Vem har sagt att man inte kan lära en hund sitta? Man kan i vilket fall som helst lära honom spela mandolin tycks det. Bara man kan få fram det rätta Parkinson-darret på handen jag skall slå an strängarna med, så kan det nog så småningom låta ganska njutbart också.

Nyligen köpte jag också ett musikskaparprogram (Steinberg Sequel) till min dator också, så nu skall det börja skapas igen ... bara jag lär mig hur tusan man bär sig åt i programmet. Inte så himla svårt egentligen, fast rätt mycket pillande är det. Nåja, jag har ju klarat av tålamodskrävande pillgöra tidigare.

Alltid roligt när man kan glädja andra ...

För det första - fasen vad mycket gräspollen det är i luften - så här tidigt och så här mycket har jag inte snorat på mycket länge ... men det klarar sig.

För det andra - det har börjat rycka i musikertarmen igen efter att ha varit stiltje där ett längre tag - har mina små planer ... vi får se vad som händer.

och så för det tredje ... jag tänkte berätta om en händelse från början av veckan då jag hjälpte några av de mysiga lågstadielärarna på skolan där jag jobbar med att flytta bänkar mellan skolsalar inför höstens skolstart. De flesta skolsalarna är som bekant tämligen lika och det som brukar skilja dem åt är hur de är utsmyckade, hur bänkar, stolar och kateder står och vilka gardiner som hänger i fönstrena. Jag påpekade vid ett tillfälle i ett av klassrummen att jag faktiskt aldrig varit därinne tidigare. Varvid blivande mentorn för årskurs fyra tittade klurigt på mig och frågade om det verkligen vad på det viset. Jag såg mig om och bekräftade vad jag just konstaterat med en imponerande säkerhet.

Några sekunder senare gick jag ur klassrummet och insåg mitt misstag - i klassrummet där jag just stått och sagt att jag aldrig tidigare varit hade jag under hela läsåret undervisat i engelska ... jag kände bara inte igen mig eftersom alla bänkar bytts ut och flyttats om - likaså gardiner och kateder. Jag utbrast högt:

- Men ... här har jag ju varit många gånger!

Varvid det hördes högljudda fniss från min kollega ... och resten av dagarna innan vårt välförtjänta sommarlov hörde jag henne återberätta det hela mycket noggrant för alla sina kollegor ... och med viss ömhet tillstått att: "han var så söt när polettten äntligen trillade ned!".

Jaja ... alltid roligt när man kan glädja andra med sin oftast nödtorftigt dolda brist på lokalsinne.

Pissväder - alldeles utmärkt!

Det är nog många som har varit irriterade över det myckna regnandet över Stockholm idag, men jag som hade häcken full med arbetsrelaterade uppgifter att pyssla med framför datorn tog pissvädret med ro. Annars har det visst regnat hela dagen. Jag vaknade i morse av att min käresta steg ur sängen för att stänga sovrumsfönstret och då hörde jag också hur det öste ned. Med tanke på vilket helvetiskt varmt sommarväder vi har haft ett tag så tycker jag bara att det är bra. Trogna läsare vet (och otrogna läsare får veta nu) att jag avskyr värme och jag har dessutom plågats av allergiska problem pga höga halter av gräspollen. Dessa problem brukar inte börja (i den mån de börjar över huvud taget) förrän efter midsommar - och vid det laget brukar jag dessutom ha medicinerat mig med antihistamin några veckor i förväg - men så inte den här gången. Pollenhalterna tog mig på sängen med brallorna nere, vilket gjort att det har nysts och snorat en hel del senaste veckan.

Hur som helst, jag har suttit med skolarbete i helgen för att vara fri från allt sådant när jag går ut på mitt livs första betalda semester på onsdag. Vad gör man egentligen när man har semester? Före jag började studera var jag s.a.s. min egen, och då brukar det inte finnas utrymme för semester, och under alla mina studieår ägnade jag somrarna åt att arbeta inom äldrevården för att klara ekonomin. Ifjol ägnade jag en stor del av våren och sommaren åt att söka arbete, och när jag så småningom hade blivit anställd så hade jag ändå inga pengar att röra mig med innan det var dags att börja jobba. Det skall i vilket fall som helst bli intressant att ha semester och kunna göra lite som man vill. Tyvärr har inte mitt livs stora lycka och kärlek inte någon semester då hon fortfarande studerar och dessutom jobbar under sommaren för att få in lite extra pengar. Men vi har räknat ut att det förmodligen blir någon sommar här framöver då vi båda två kan försöka samköra våra semestrar - åtminstone på den här sidan millennieskiftet.

Ungarna lämnade ju min arbetsplats i onsdags när de hade skolavslutning, och en tradition som tydligen förekommer på skolan där jag arbetar är att eleverna delar ut blommor och presenter till lärare de antagligen anser förtjänar det. Jag fick en krukväxt (har nu glömt bort vad den hette), diverse styckblommor, en ask tryffel och en ljusstake i glas. Mycket trevlig tradition ... men inte hade jag någonsin ens kommit på tanken att ge någon av mina grundskolelärare någon present ... eventuellt en känga i akterkastellet, men absolut inga blommor eller choklad. Nåja, blommor står och pryder kökets fönsterbräda och tryffeln smakade alldeles utmärkt (tillsammans med lite Amaretto inköpt på Ålandsbåten) och ljusstaken ger mitt skrivbord lite extra nimbus.

PS.

Jag har öppnat upp en till adress för denna blogg: här. Innehållet är dock i stort sett detsamma som i denna blogg. Jag tycker att jag kunde behöva några till läsare att skrämma bort.

DS.

Grattis på tvåårsdagen - lille blåbloggen!

Visserligen har Millroll redan hunnit gratulera att min blogg fyller två år idag - vilket tyder på ett beundransvärt minne - redan innan jag försynt hunnit påpeka att bloggen har sin bemärkelsedag. När en blogg fyller två år kan man väl säga att den har hamnat i medelåldern. Blåbloggen har lämnat sin ungdoms ysterhet och för numera en stillsamt och stundtals puttrande tillvaro. Jag har påpekat (till och med tjatat om) det tidigare, men hade jag inte börjat blogga för två år sedan så vete tusan hur jag skulle ha det idag. Jag är helt säker på att jag inte skulle vara lika lycklig som jag är och ha det lika bra som jag har det idag.

Idag har jag avbetat en av mina sista arbetsdagar innan den efterlängtade sommarledigheten. Mina elever har flugit ut på sommarlov - det var skolavslutning i onsdags - och några av dem kommer inte tillbaka utan kommer att fortsätta sina studier på gymnasial nivå - Gud hjälpe dem ... menar jag eleverna eller deras gymnasieskolor? Säg det, goe pastorn!

Själv håller vi lärare på att städa undan och förbereda inför nästa termin innan även vi flyger ut - på såväl lätta som lättade vingar.

Alltnog och emedan, bloggen lever vidare - kanske lite mer tystlåten och lite gråsprängd i allt det blåa ... men likafullt vid liv ... för den rör ju på sig!

POVEL RAMEL 1922-2007

Efter att ha lyssnat på en trevlig CD med Povel Ramel som en forumkamrat från Povel Ramel-forumet skickat till mig fick jag för mig för att läsa nyheterna på Aftonbladets hemsida ... och där stod det att Povel Ramel var borta. Det känns så otroligt konstigt och tomt på alla möjliga sätt - en man som bara har funnits och funnits och funnits och levererat genialiteter i över sextio års tid sätter sina spår i oss alla. De som läst denna blogg och annat jag skrivit vet att jag är en stor beundrare av Povel Ramel och att jag är en idogen samlare av allt han skrivit och spelat in. Han har med andra ord betytt oerhört mycket för mig ända sedan mitten av 80-talet när jag köpte min första Povel Ramel-LP från en reaback skivor på Åhléns i Luleå. Det går inte ens att sammanfatta i några korta ord vad han har betytt ... men jag vet att jag inte är den ende som känner på det sättet.

Så nu blir det upp till oss andra att "hålla musiken igång" och det Povelska levande.

Tack för allt, Povel.

PS.

Lite egna länkar till egna texter om Povel Ramel:

Povels Nya Ord - en uppsats som jag skrev 2004.

Profile on Povel Ramel - en presentation på engelska, skriven 2002.

DS.

Snart är det sommarlov!

... och det är jag minst sagt glad för. Anledningen varför det inte har skrivits så mycket i denna blogg är inte för att jag i likhet med Linda Skugge lagt ned bloggverksamheten ... jag har haft - inte bara fullt upp - utan ÖVERFULLT upp. Det är prov som ska skrivas, rättas och bedömas och allehanda betyg som ska sättas och planering inför nästa termin osv osv osv. Nå ... jag klagar inte, eftersom det är bra att ha ett någorlunda vettigt jobb att gå till varje dag ... eller rättare sagt åka tunnelbana till. Det hade blivit jobbigt att gå varje dag - med tanke på att tunnelbaneresandet upptar ca två timmar av min tid varje dag. Hur som helst så har det gått ganska bra. Jag har skaffat rätt så rejält med erfarenhet - att nu stoltsera med vid sidan av de formella meriterna.

Det mesta som har hänt sedan jag senast skrev har på ett eller annat sätt varit jobbrelaterat, och eftersom jag helst inte skriver om jobbsaker i denna blogg - åtminstone inga intressanta detaljer så har det heller inte blivit så mycket nedplitat. Jag har dock för första gången i mitt liv åkt Ålandsfärja. Jag var lite orolig för hur jag skulle reagera. Visserligen har jag aldrig någonsin drabbats av sjösjuka och dessutom suttit i många båtar under årens lopp, men jag hade aldrig åkt med en såpass stor båt tidigare. Tolv våningar hög ... som en flytande skyskrapa alltså. Det var dock aldrig några problem, men det kan också bero på att det var ett sällsynt stillsamt väder och ingen sjögång alls.

Vad gäller stegräknaren (som jag skrev om i en tidigare bloggpost) så har jag numera enligt hemsidan tappa.se passerat Amsterdam och närmar mig med stormsteg Rotterdam. Dagen jag nådde Amsterdam var jag för övrigt på Ålandsbåten ... hur det nu kan komma sig ... Kaptenen måste ha styrt lite fel.

Min söndag

Tja, visserligen är det måndag idag och jag har nyligen avslutat dagens arbete inom, 'the wonderful world of education business'. Där rullar allt på ungefär som vanligt, på gott och ont och är knappast något att blogga hem till mamma om. Nå, i söndags promenerade såväl jag som sambon hela vägen från Husby till Ikea i Barkarby. Till viss del var det för promenadens skull, men även för att jag skulle införskaffa ett par plastbackar som är specialgjorda för att passa in i min bokhylla av märket 'Expedit'. Vad som skulle placeras i dessa backar vill jag inte säga, men jag kan ju nämna att de är platta, runda och snurrar allra bäst 78 varv i minuten. Nå, hur som helst, har man hamnat på Ikea så blir man gärna där ett längre slag, särskilt med en sambo som under promenaden längs pilarna då och då utbrister: "Älskling, en sekund ...", för att sedan susa iväg mot något okänt mål och någon okänd möbel. Nå, hur som helst, så småningom lämnade vi det stora blågula huset (som dock alltid verkar mycket större på insidan), undertecknad med två ännu ej hopmonterade plastbackar under armen. Då jag tycker om att sätta ihop saker brukar jag alltid ta mig an sådana uppgifter med stor iver, men den här gången blev det oväntat krångligt. Dessutom passade grannens femåriga dotter på att titta över för att hjälpa mig med diverse förnumstiga kommentarer, samtidigt som undertecknad blev svettigare och alltmer frustrerad över de egendomliga konstruktioner plastbackarna utgjorde. Samtidigt försöker man ju vara ett föredöme inför di unga, genom att undvika att svära och bära mig åt på annat sätt än exemplariskt, men nog var det väldigt nära ett antal gånger att det undslapp mig en och annan ed. Nå, så småningom gav plastbackarna upp och slutade motsätta sig att bli hopsatta och fyllda med tunga skivor. Själv var jag nästan tröttare efter denna kamp, än vad jag varit efter långpromenaden till Barkarby och strosandet på Ikea.

DET BÖRJAR LIKNA NÅGOT ...

... i många avseenden.

En trevlig sak som har hänt som alla humornördar kan glädjas åt är att det släppts en DVD-box med Hasse och Tages revyer (Lådan från 1967 dock mystiskt nog frånvarande - men å andra sidan finns en massa godis från Mosevisionen med) och äntligen släpps Monty Pythons Flying Circus fullständiga säsonger på DVD. Inte nog med det, häromdagen hittade jag dessutom min favoritfilm "Arsenik och Gamla Spetsar" i digitalt format.

En annan sak som börjar likna något är vädret ... nu har det i och för sig varit lite mer normalt vårväder på sistone, men på det hela taget har det varit skönt att nöta promenadskorna i det sköna vårvädret. Särskilt när man har trevligt promenadsällskap av motsatt kön med sig. Jag har för några veckor sedan blivit med stegräknare, och den lilla manicken har fått mig att knata på lite extra. Jag är nämligen, vilket några kanske känner till, ganska förtjust i statistik och tycker att det är kul att föra noteringar över hur många steg jag tagit under dagen. Visar räknaren att jag promenerat över 10 000 steg om dagen är jag nöjd. Visar den att jag promenerat över 15 000 är jag förbannat duktig. Visar samma omnämnda räknare att jag promenerat över 20 000 blir jag ganska så trött. Visar den att jag promenerat över 40 000 steg är det förmodligen något fel på mackapären.

Något annat som börjar likna något är lusten att fixa och trixa med min blogg - också det ett vårtecken? Jag ville gärna ordna så att bloggen skulle få tre kolumner, men det gack inte. Jag försökte flera olika tricks och sökte efter tips på nätet, men som sagt var ... jag får nöja mig med två kolumner även i fortsättningen. Jag har dock roat mig med att ändra lite på designen genom att lägga in en blåtonad Kistakarta som bakgrund och lite blåbär i rubriken.

Jag brukar ju roa mig med att ändra om min Yahoo-avatar då och då, och just nu står han som synes och väntar på tunnelbanan ... en ganska vanlig syn då jag säkerligen ägnar kring elva timmar i veckan åt att åka tunnelbana. Nå, man kan lugnt säga att jag vid det här laget har vant mig ... jag tycker till och med att det är ett skönt och avkopplande sätt att resa. Hur som helst ... jag snackade om min Yahoo-avatar ... jag vet ju inte hur lik den är originalet (nämligen undertecknad), men det finns väl vissa drag som gör att kopian påminner om originalet. Jag har försökt göra en Yahoo-avatar som skall föreställa min sköna sambo, och resultatet blev väl en avatar som blev ungefär lika lik henne som min avatar blev lik mig.

Nå, skit samma, glad Valborg och sup inte så förbannat!

Det börjar snart likna maj!

Ny logga?

Man borde nästan skämmas ...

... över att man inte skriver här oftare. Särskilt inte nu under påsklovet då jag FAKTISKT haft tid att skriva. Men är man en bekväm typ så är man. Nå, för ett par dagar sedan gjorde jag en liten utflykt i vår vackra huvudstad och med mig hade jag min nya digitalkamera för att leka lite med den och se hur den fungerar. Min gamla var samma som jag fick gratis när jag tecknade Bredbandsbolagsavtal i december 2004 - dvs äldre forntid. Den var aldrig riktigt bra, så det var på tiden att byta ut den.

Nåväl, en Samsung L700 blev det och med den i högsta hugg hoppade jag på tunnelbanan och så småningom hoppade jag av vid Slussen. Tittade in i en nyhittad skivaffär och köpte tre st LP-skivor med det ryska visgeniet Vladimir Vysotskij som senare överlämnades till en glad rysk flickvän. Jag var och kikade upp mot den pampiga Katarina Kyrka som ligger nära skivaffären jag nyss besökt. Det är verkligen en vacker kyrka, även om den har en riktigt ful ovana att brinna lite nu och då - senaste gången det hände var 1990. Den ligger för övrigt nära kvarteret Häcklefjäll som lär varit hemvist för häxor - åtminstone om man sätter sin tilltro till samtida dokument från häxprocessens glada dagar.

Efter att ha letat efter häxor - naturligtvis för sent - flera dagar efter påskhelgen - och inte lyckats hitta några gick jag till Mosebacke torg, satte mig ned och åt ett rött äpple och spanade in omgivningarna. Var man än vänder sig i Stockholm så verkar det finnas något intressant historiskt att uppleva. Bara ett stenkast bort ligger Urvädersgränd, där Carl Michael Bellman bodde för över 200 år sedan. Efter att ha lunkat såsmåningom förbi Bellmans boning gick jag till Götgatan och spanade in porten på Ebba Brahes palats där Gustav II Adolf lär spöka - Ebba Brahe var ju GA's ungdomskärlek.

Jag hoppade på tunnelbanan igen och åkte en station till Gamla Stan och promenerade ut till Riddarholmen och tittade på en annan imponerande kyrka, Riddarholmskyrkan, som ursprungligen var gråmunkeklostrets kyrka och sålunda kallades Gråmunkekyrkan. Där ligger många kungligheter begravda och man kan höra historiens vingslag fladdra. De blir dock tvungna att fladdra ganska högljutt eftersom det väsnas ganska mycket från den livliga trafiken på Centralbron. I andra änden av Riddarholmen (den nordvästra) ligger Birger Jarls torn och på Riddarholmskajen sitter Evert Taube (eller åtminstone statyn av honom) med lutan i högsta hugg och hälsar våren. Det låg en båt med svensk flagga i aktern alldeles vid Taubestatyn och jag kunde inte låta bli att ta ett foto där det ser ut som om Taube håller i flaggan - jag menar ... svenskare kan det inte gärna bli.

Jag vet att jag sagt det tidigare i den här bloggen, men jag säger det igen: Jag älskar Stockholm ... jag vet att jag som norrbottning inte riktigt bör säga sådant högt ... Fjollträsk kan ju ingen vettig människa tycka om ... men vem har sagt att jag är vettig?