Utan en tråd!

När jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar ... nej nu ljuger jag igen bara för att locka fler läsare till den här bloggen ... ... ... eller vad tusan, varför måste man alltid tala sanning?

Alltså (harkling), när jag nu sitter här spritt språngande naken och bloggar kan jag konstatera att tekniken är fantastisk. Tänk vad man kan göra nu för tiden! Jag syftar naturligtvis på att jag nu sitter och skriver blogg på min alldeles nyinköpta laptop (märke Toshiba - för eventuella sponsorer) och har en liten dosa inkopplad till datorn - ett sk trådlöst bredbandsmodem - vilket gör att jag var jag än befinner mig kan surfa, skriva mail eller chatta eller vad fanken man nu mer kan göra med en dator, i stort sett var som helst!

Eftersom detta blogginlägg skrivs trådlöst kan man säga att denna bloggpost är helt utan en tråd ... inte bara en röd sådan.

... så jag har faktiskt lite kläder på mig - vinröd morgonrock med blårutiga pyjamasbyxor under ... vad har DU på dig????

Unplugged

Igår när jag kom hem efter mitt dagliga slit i pedagogikens tjänst ... ... ... ... ... nu tappade jag redan stinget - Jag börjar om:

Igår när jag kom hem från jobbet var två tredjedelar av lägenheten utan ström. Det enda som funkade var lamporna i badrummet och hallen samt ett av eluttagen i pojkarnas rum - annars var strömmen putz weg. Min kära sambo bad mig titta på propparna, men jag kände på mig att felet var någon annanstans - eftersom det är ganska många säkringar som har gått för att åstadkomma denna allmänna brist på elektricitet. Inte heller när jag tittade på propparna såg jag något fel. Den där lilla pluppen i mitten satt kvar på alla proppar. När grannen som är betydligt mer tekniskt bevandrad än undertecknad använde sin spänningsmätare konstaterade han också att felet låg någon annanstans. Det visade sig också vara på det viset när elektrikerhjälp tillkallades dagen därpå. Jag tänker inte uttråka mig själv och beskriva exakt vad som var felet ... mest för att jag inte riktigt fattade själv vad det rörde sig om. Som sagt var, dagen därpå tillkallades hjälp och felet avhjälptes och jag fick ett sms från min käresta som förkunnade att det varde ljus igen.

Det intressantaste var dock hur det kändes att spendera en vardagskväll utan elektricitet. Inget TV-tittande och inget internetsurfande heller. Inte ens något skivlyssnande. Där hade jag i och för sig kunnat fuska, eftersom jag trots allt har tillgång till batteridriven lyssningsutrustning - men den behövdes aldrig tas till. Det gick så fint att sitta i halvmörkret och småprata om ditt och datt samtidigt som vi mumsade på lite pistaschnötter, mandlar och mullbär och läppjade lite rödvin.

Det borde bli strömavbrott lite oftare ...

Mitt liv som VIP

Jag erkänner gärna att jag aldrig direkt haft någon önskan att bli sk VIP-kund någonstans eller att i något som helst sammanhang få benämning som VIP. VIP är som bekant en förkortning av "Very Important Person", eller på svenska: Väldigt Viktig Person. Visserligen är jag väldigt viktig ... eller snarare överviktig, men annars har jag alltid försökt undvika att vara "viktig" - då främst betydelsen "mallig" - vilket för övrigt dessa öppet uppträdande VIPar också brukar vara.

För ett tag sedan bildades dock en särskild VIP-avdelning i det Povel Ramel-forum där jag härjat under några års tid nu. De som blev invalda där var de tio medlemmar i forumet som skrivit flest inlägg - jag har för mig att jag var den sjätte flitigaste eller något sådant - och plötsligt var jag en VIP. Nå, jag kan ju inte påstå att jag vare sig grät eller jublade över utnämningen, utan stillsamt konstaterade att det var ju trevligt.

I går kom dock beviset på att det har sina poänger att vara VIP, då en särskild DVD med en konsert med Povel Ramel, Wenche Myhre och Putte Wickman, "Som om inget har hänt" damp ned i brevinkastet. Denna inspelning gjordes för SVT, men de åtminstone för det tillfället sällsynt korkade beslutfattarna på SVT tackade nej till att sända programmet - och så blev inspelningen liggande. Ända tills en av forumets flitigaste medlemmar fått tillstånd att distribuera inspelningen till Povel Ramel-forumets exklusiva VIP-klubb ... där alltså jag är medlem - om ni nu skulle ha missat det. Hade ni det? Nähä, tänkte väl det!

Så nu sitter en glad VIP med en exklusiv Povel Ramel-DVD och undrar om han inte ska börja röka cigarr ... brukar inte sådana där viktigpettrar göra det?

Regnig men trevlig dag på Skansen tillsammans med kusin Lina

Okej, nu är det egentligen dags att gå och lägga sig för att kunna komma upp någorlunda obehindrat kl 5:20 i morgon bitti, men det borde ändå nämnas att jag idag har umgåtts med min söta kusin Lina som besöker storstaden under några dagar. Hennes huvudanledning för att komma ned från Luleå just nu är visst någon sketen pojkbandskonsert på måndag, men då det innebär att hon har tillfälle att möta sin skruvade kusin så är jag den första att tacka.

Vi beslöt att vi skulle besöka kungliga Djurgården (alltså inte det där idrottslaget), så vi möttes på förmiddagen utanför Åhléns vid T-Centralen (stadens vanligaste mötesplats?) och tog första bästa tunnelbanevagn till Slussen och tog där första bästa Djurgårdsfärja (numro 10) till ... Skeppsholmen ... aj aj då! Nå efter den fadäsen tog vi sedan Djurgårdsfärja (numro 8) till rätt plats och efter att nästan ha blivit påkörda av en spårvagn klev vi in i Skansens förlovade värld. Lina ville främst se björnar (som om hon inte fick se nog av undertecknad) och främst de nykläckta björnungarna. Björnar såg vi, dock inga björnungar. Ett indiskret björnpar var dock i full färd med att tillverka några ... men det var ju inte riktigt samma sak. Annars såg vi några gruffande järvar och lunkande vargar innan vi lämnade duggregnet för att få oss lite välförtjänt fika på caféet vid Sollidenscenen - som ju är betydligt mindre än vad man tror när man på somrarna beskådar "Allsång på Skansen" på TV.

Efter kaffe (i mitt fall) och te (i Linas fall) samt varsin inplastad smörgås (kalaset var tämligen dyrt) så besökte vi Skansenakvariet och såg på alla uppenbarelser där en stund innan vi tog färjan tillbaka, dock utan att den här gången kliva av vid Skeppsholmen. Jag följde Lina på pendeltåget till Solna där hon skulle möta sin sambos syster och jag promenerade sedan till Solna centrum för att kunna ta tunnelbanan hem till Husby därifrån - en promenad som var lite längre än vad jag tänkt mig, men är man envis så är man.

Så kom man hem - lite småfuktig, men absolut tillfredsställd. Jag vet att man kan skaffa årskort på Skansen för en femhundralapp och jag ska erkänna att jag känner mig lite frestad att göra det - det finns så mycket att uppleva där och jag trivs verkligen varje gång jag är där ... konstigt bara att det inte är oftare - det är ju inte direkt långt borta. Inte 900 km som det var för några år sedan!

Två år i Stockholm!

Så fyllde man två år som Stockholmare. Den första tiden kravlade man sig fram, sedan började man krypa men jag känner nu efter två år som Stockholmare att jag har lärt mig gå ... dessutom utan att vingla alltför mycket. Inte illa pinkat av en hasafot!

Stilla dagar i Lule ...

... var namnet på en låt av Lulebandet Rekyl, och också en beskrivning av vad jag har genomlevt den senaste veckan. Jag tog nattåget från Stockholm förra lördagen och njöt riktigt ordentligt av resan - jag hade haft tur med min platsbokning och kunde breda ut min lekamen riktigt ordentligt under resan. Efter att ha ätit matsäck, löst korsord och tittat på några avsnitt av den engelska komediserien "Yes Minister" på min bärbara dvd-spelare så var jag vips framme i Luleå. Där fanns all den snön jag förgäves letat efter den här ynkliga vintern. Det var snö från Gävle och norrut ... nog kan vädergudarna vara orättvisa mot oss utvandrade hasafötter.

Jag möttes av min mor på Luleå tågcentral och vi tog bussen hem till hennes chateau långt ute på Hertsön. Rulle blev glad att se mig ... för de som undrade. Den gamle gentlekatten har nyligen fyllt hela fjorton år och nog börjar det märkas på honom ... men alltför skröplig är han ännu inte.

Apropå ålder ... ett av Luleås mest anrika hus är det där Fritz Olssons urmakeri och guldsmedsaffär hållit till sedan tidigt 1900-tal. Jag tyckte nog i somras när jag var i Luleå att fasaden på det stolta gamla huset skulle behöva få sig en finputsning, men naturligtvis valde de som bestämmer i Luleå att åter agera kulturskändare genom att besluta att det gamla huset ska rivas. Inavlade idioter! Med en vemodig suck valde jag att ta ett foto med min mobiltelefon på den gamla husfasaden ... den kanske inte finns kvar nästa gång jag återvänder.

Jag besökte min gamle vän Roger under måndagen och vi fånade oss och larvade oss som vanligt. Det är snart 28 år sedan vi träffades - men ännu har vi inte tröttnat på varandras sällskap. Jag får nog erkänna att det är vänner som Roger som jag saknar mest i hufvudstaden - vänner där man kan vara sig själv till 110%. Jag har svårt med det annars - tyvärr. Har tyvärr inte någon vidare social begåvning.

Åkte till Råneå på tisdagen och besökte min mormor. Hon verkade någorlunda piggelin, till min stora glädje. På onsdagen besökte min kusin Malin oss och hon hade hundarna Troja och Ferdinand med sig. Hushållets kattdam Jolie visade att hon kunde hålla en busig hund i schack och att hon inte var det minsta rädd för dessa stora monster. Var Killen och Rulle befann sig under Malins och hundarnas besök är dock en annan fråga. De hade väl något viktigt för sig.

Jag hade en del ärenden i Luleå under onsdagen och det var faktiskt den enda dagen då vädret inte var tipp topp. Annars var vädret kallt, klart och vackert. På onsdagen blåste det dock ganska mycket och jag kände att min stockholmska vinterjacka inte riktigt räckte till. Nå ... jag besökte bl a Christer Pettersson och hans musikcafé Musica och inhandlade lite vinyl - men framför allt fick mig en lååååååååång givande pratstund med en sann skiventusiast.

På torsdagen fyllde modern år ... jag ska inte säga hur mycket hon fyllde - inte rakt ut i alla fall. Det var hennes trettionde tjugofemårsdag, så det var verkligen dags för ett litet jubileum. Redan på tisdagen hade hon fått en födelsedagspresent från mig som hon uppskattade mycket - en stereoanläggning med vinylspelare, CD-spelare, radio och möjlighet att spela in på USB-minne. Senare under dagen kom min kusin Lina på besök. Hon har lovat att komma och besöka mig i Stockholm i april vilket jag ser fram emot mycket mycket mycket. På torsdagskvällen återvände jag till hufvudstaden och anlände under fredagen. Hemresan var väl inte lika bekväm, men vad kan man egentligen begära?

Jag kan konstatera att jag fick ut allt jag ville få ut av resan; träffa släkt, träffa Roger, träffa katterna, titta lite på Luleå, uppleva snö, och få med mig lite skivor tillbaka till storstaden. Som det heter på engelska; well spent time.

Karwanismer och frankerad luft

Karwan, min sambos äldre son, har givit namn till begreppet "karwanismer", vad som kan beskrivas som: "fullständigt felaktiga eller åtminstone tämligen oprecisa, men väldigt underhållande svar på provfrågor". Här är några exempel:

Provfråga (SO-prov): Vad är en proposition?

Karwanism: Varför frågar du inte vad en preposition är istället?

Provfråga: Beskriv en typ av djur.

Karwanism: Blötdjur. Ett djur som är blött.

Provfråga: (SO-prov): Vad är en motion?

Karwanism: Motion är när man rör på sig.

Tja, bara några få exempel. Liknande karwanismer är jag dock förskonad från bland som lärare - dvs, visst skrivs det många felaktiga svar, men de är sällan särskilt underhållande. Snart är det dock dags för ett efterlängtat sportlov. Som vanligt har det varit en ganska påfrestande tid ... av någon anledning tar det ganska mycket på krafterna att vara lärare. Jag tänker dock inte klaga, på något sätt gillar jag egentligen att ha fruktansvärt mycket att göra. Problemet blir när jag inte märker att jag gör lite för mycket, och då är det risk att man snubblar in i väggen. Än så länge har jag bara snuddat vid väggen lite - jag har undvikit att gå rakt in i den och står därför fortfarande på benen.

Ibland får man dock sina små skratt på jobbet också - eller det var orättvist skrivet, jag tycker nog att det finns många situationer man kan skratta åt, som t ex häromdagen när jag sade åt en elev att ta av kepsen i klassrummet bara för att märka att frisyren under inte var i bästa ordning ... den såg helt enkelt inte klok ut. Att övriga elever i klassen började fnissa utan att visa någon större hänsyn till känsliga själar gör ju inte att deras lärare kan göra samma sak ... men jag får erkänna att det krävdes såväl att jag bet mig själv i tungan och att jag började prata glatt och entusiastiskt om något helt annat, för att om möjligt försöka dölja min lust att skratta ut den stackars eleven med det tilltygade håret ... i och för sig tror jag nog att eleven skulle ha klarat av att bli utskrattad, då han tack och lov är utrustad med stora portioner självironi - men det hör inte hit. Det är inte proffessionellt att skratta åt sina elevers frisyrer - även om de säkerligen många gånger skrattat åt min frisyr ... eller vad man nu kan kalla det.

Häromdagen fick jag dessutom samtidigt som jag hade lektion i en annan del av skolan ett mystiskt buktande kuvert lagt i mitt arbetsrum - och en av mina kollegor hade sett det där kuvertet och var inte helt oväntat nyfiken över vad det innehöll. När jag så återkom till arbetsrummet och blev förvånad över att hitta ett mystiskt buktande kuvert, så uppmanades jag av min kollega att genast öppna det. Jag vände på kuvertet och såg att det var postat av ett läromedelsföretag ... alltså var det knappast en brevbomb från någon missnöjd elev. Jag sprättade upp kuvertet och vad innehöll det? Jo, det innehöll luft. En försluten plastpåse innehållandes luft, och en text i stil med: "Nu har vi ny luft under vingarna" (det var helt enkelt reklam för läromedel som har ett namn som anspelar på just "vingar"). Förträffligt finurligt eller förfärande fånigt? Avgör själv.

By the way. På lördag kväll åker jag till Lule igen. Det var ett tag sedan, jag har inte varit där sedan i somras, men det blir ett ganska kort besök den här gången. Jag vill hinna vara ledig såväl i Lule som hemma.

"NU ÄTER JAG UPP DIG!" / "INGEN"

... är namnet på två nya låtar som kommer att vara med på kommande musikproduktion. Sedan jag började arbeta i Stockholm har det funnits väldigt lite tid över till att vara kreativ och skapande musikant. Därför blev det heller ingen ny utgåva ifjol. Däremot hade jag påbörjat ett antal sånger ifjol som dock inte var färdiga. Nu har jag dock haft lite tid på mig att slutföra en rad påbörjade låtar och spela in dem färdigt. Nu är nio sånger klara och när jag har tre-fyra sånger till färdigskrivna och inspelade så är det dags för en ny utgåva. Jag vet dock inte när det blir, men man vet aldrig, inspirationen kan slå till när man som minst väntar det. Nåväl, dessa två sånger är dock redo för att presentera (en sk singel om man så önskar):

NU ÄTER JAG UPP DIG

Denna sång handlar om den mest raffinerande typ av hämnd som jag kan komma på. Jag började skriva den våren -07 och slutförde den i juli samma år. Stilen på ackompanjemanget är en lustig blandning av etniska tongångar och wah-wah-gitarrer - måste höras för att förstås.

INGEN

Denna sång började jag skriva och spela in i somras, men texten har skrivits på senare tid.

Jag har i och med dessa sånger och kommande utgåva återgått till det akustiska gitarrsoundet som jag tillfälligt lämnade i och med att jag spelade in "MOT MINA PRINCIPER" 2006, och det känns som att musikaliskt vara närmare sitt hem än när jag höll på att leka med allehanda syntklanger. Gitarrsträngar av stål känns skönare att slå an än synttangenter av plast ... trots allt.

Håll till godo! Högerklicka på låttitlarna och spara dem innan du lyssnar på dem - det går smidigast så.

Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...

Gifttungan

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...

33 år idag!

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.