Jag fyller ett år idag!

... som Stockholmare vill säga. Ikväll vid halvåttatiden på kvällen hoppade jag och mitt tunga bagage av X2000 på Centralstationen och blev Stockholmare ... och jag ångrar mig inte för fem öre. Det senaste året har jag nämligen levt. Till skillnad från många av de föregående åren.

Ibland är man inte snäll ...

Jag vet inte om ni har sett TV-reklamen för ett medel mot halsbränna, med temat "Ibland är det svårt att vara snäll". Det finns flera varianter av reklamen, men min favorit är filmen med en medelålders kvinna som stampar sönder en gatumusikants digerido. Inte snällt ... men häromdagen hade jag all förståelse för detta beteende - TROTS att jag inte hade halsbränna ... så jag kan inte ens skylla på detta.

Jag var på väg ned mot Fridhemsplans tunnelbanestation, var trött efter en lite tyngre dag på jobbet och var på allmänt anti-humör - och längtade bara hem för att få hoppa i säng och så småningom få möta en ny och förhoppningsvis bättre morgondag. När jag kom ned till rätt plattform hörde jag musik spelas. Detta är något som jag oftast högligen gillar - då det brukar röra sig om synnerligen begåvade musiker med utsökt musiksmak.

Men den här gången ...

En skäggig ung man satt med en hawaiigitarr i knät och spelade Bob Dylans "Blowin in the Wind" till förinspelat syntetiskt ackompanjemang. Jag reagerade lite som Sten Broman enligt uppgift brukade göra när han steg in i en sämre krog ... nämligen med tanken "Här får man vara JÄVLIGT försiktig". Jag erkänner att jag inte är någon hawaiigitarrfantast ... OK, Yngve Stoor var bra, men i övrigt hör inte det musikinstrumentet till mina favoriter med sitt sentimentala jamande ljud. En redan lätt irriterad undertecknad tänkte att Dylan nog inte hade uppskattat den unge skäggige mannens tolkning ... för jag gjorde det definitivt inte. Nå. Utan att vänta på några applåder ... som heller inte kom ... började den unge skäggige mannen spela nästa stycke ... en likaledes gräslig version av Beatles "Yesterday". Som Beatlesvän började jag verkligen önska att mitt tunnelbanetåg med destination Akalla snart skulle ankomma. Men det verkade inte SL ta någon hänsyn till. Nå. Ännu stod jag någorlunda ut ...

Men ...

Sedan ....

valde den unge skäggige illdådaren att med sitt förbannade instrument att kasta sig över Hoagy Carmichaels mästerliga komposition "Georgia on my mind". Jag tänkte: "Nu ligger du illa till, skäggmannen!". Jag erkänner att jag redan nu hade en god lust att slita till mig hans instrument och likt en rabiat taliban slå sönder instrumentet mot närmaste godisautomat. Hoagy jävlas man inte med ostraffat!

Om nu vår skäggige vän hade fortsatt med att spela Carmichaels "Star Dust" eller "Skylark" eller till och med börjat spela något av Povel Ramel ... då vet jag inte vad som hade hänt. Då hade jag kanske blivit tvungen att döda honom.

Men nu vet jag inte vilket stycke han valde att fortsätta sin konsert med ... för då kom mitt tunnelbanetåg - tack och lov.

Jag brukar till skillnad från de flesta infödda Stockholmare aldrig klaga på SL, men liknande musiktortyr är något jag hoppas de inte tänker fortsätta med i framtiden.

Jag lade ingen slant i vår skäggige väns öppna instrumentväska.

Ibland är man inte snäll ...

PS. Ikväll skall jag och min stora kärlek i livet vara gäster på ett digitalt bröllop. Det har jag aldrig varit med om - jag har i och för sig inte ens varit gäst på ett analogt bröllop - så det skall bli väldigt intressant. Vi är båda goda vänner till den digitala bruden, så vi får väl sitta på brudens sida i den digitala kyrkan. DS.

Kaffebrödssegregering

Stockholm må ha många förtjänster, men likt många andra miljonstäder så är det alldeles för segregerat. Jag som är aktiv inom skolvärlden märkte redan i somras när jag sökte jobb som lärare på diverse skolor i Stockholmsområdet hur segregerad även skolvärlden. Det är beklämmande, men jag vet inte vad man ska göra åt det ... utan att föreslå någon slags blodig uppgörelse a la Franska Revolutionen ... och jag tycker nog att världen sett nog med Roberspierrar utan att Maximiliam skall få sällskap av en Björn.

Av någon anledning verkar denna segregering ha spritt sig till de mest löjligt fjuttiga delarna av samhället. En bekant till mig berättade att denne besökt den lokala ICA-affären och blivit frestad av de färska kaffebröd som där erbjöds för 6:90 kr stycket. Bland annat såg wienerbröden väldigt fina ut ... för att inte tala om pistaschbullarna ... och titta där! Där fanns en lapp där det stod att man kunde köpa fyra stycken av de frestande wienerbröden, pistaschbullarna, kanelsnurrorna, kärleksmumsen och vad de nu var för sorter som fanns till salu. Samtliga kostade 6:90 styck, som sagt var, men om man köpte fyra stycken kaffebröd skulle det bara kosta 20 kr. En snabb överslagsräkning ger vid handen att man genom att nyttja ett sådant erbjudande skulle spara åtta kronor. Ovan nämnde bekant beslöt sig för att köpa två stycken wienerbröd och två stycken pistaschbullar, för att kvällsfika dessa tillsammans med sin livspartner. De som är någorlunda matematiskt begåvade kan räkna ut att det blir summa fyra kaffebröd - alltså 20 kr. Nå ... i kassan blev det genast en palaver. Kassörskan påpekade att det inte var TÄNKT att man skulle kombinera de olika kaffebröden, utan i stället köpa fyra wienerbröd ELLER fyra pistaschbullar. Ovan nämnde bekant undrade villken skillnad det skulle göra, då kaffebröden hade samma pris, men fick ett svävande svar om någon slags statistik som skulle bli fel.

Detta var naturligtvis snick-snack. Det är helt enkelt så att man inte får blanda kaffebröd hur som helst, oavsett om de har lika värde ... precis som det är med människor antar jag. Människor har visserligen lika värde, men hur skulle det se ut om man blandade folk från Norsborg och folk från Mörby? Ungefär lika ohållbart som om man försöker blanda wienerbröd och pistaschbullar - det går ju bara inte ... eller?

Alla hjärtans dag

Inte för att jag är så mycket för alla dessa dagar med speciella teman, men numera får jag erkänna att Alla Hjärtans Dag är en dag som mycket gärna celebreras på det ena eller andra lilla sättet. Jag fick idag från en av mina elever den synnerligen befogade frågan varför vi firar Alla Hjärtans Dag, och jag fick erkänna att jag inte visste. Men en liten koll på Wikipedia gav lite mer kött på kunskapsbenen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alla_hj%C3%A4rtans_dag

Jag införskaffade ett litet sött halssmycke i form av ett hjärta till min käresta, och hon kontrade med hjärtligt kort med tillhörande Älsklingscheckar. Nej, jag visste inte heller vad det var, och hade aldrig sett något sådant, men det är helt enkelt ett rött litet checkhäfte med ett antal "checkar" där det står bl a "En mysig hemmakväll! (Du bestämmer filmen och jag fixar tilltugg)", "En frukost på sängen! (med alla tillbehör)", "Nack-ryggmassage efter en hård vecka! (flera specialbehandlingar finnes!)", "En ... (Valet är ditt!)". Kul och söt idé.

Jag har dessvärre inte haft möjlighet att tacka för den fina Valentinsgåvan, ej heller naturligt nog kunnat nyttja den, då jag jobbat 8-17 och min käresta har kvällskift på sin praktikplats, så Alla Hjärtans Dag har väl inte varit riktigt 100%-ig ännu ... men dagen är ju ännu inte slut.

PS. Inte bara min Yahoo-avatar till höger är inspirerad av helgonet Valentinus, utan till och med min lilla väderbrutta därunder har hjärtan med i bilden. Jag tog en skärmdump av henne, för att föreviga tillfället. DS.

Besök av Lina

OK, När till och med sambon konstaterar att det f**nimej är dags att jag skriver en ny bloggpost så får man väl ta sig i bloggarskinnet och lyda. Problemet är att jag inte tycker att det hänt så mycket att blogga om, då det mesta som har hänt har hänt på arbetsplatsen - och jag bloggar inte om de sakerna. Jobbar mycket och försöker hålla en förkylning på behagligt avstånd. Den kan få bryta ut (om den nu MÅSTE bryta ut) när det är sportlov om ett par veckor, men inte nu. Sambon har hostat och snorat och varit allmänt under isen, men hon har trots detta varit god som guld och en fröjd att krama hela tiden - fast nu förtjänar hon att slippa host- och snoreländet för ett tag. Tycker jag i alla fall.

Idag har det dock hänt saker. Min kusin Lina har tagit sig till Stockholm och passade naturligtvis på att titta förbi och se hur hennes favoritkusin har det nuförtiden. Hon hade dessutom, till skillnad från sin syster Malin som besökte mig i fjol, inte träffat min kära sambo och stora kärlek Galina. Som väntat blev det kärlek vid första ögonkastet mellan Lina och Galina, men det brukar det bli mellan de som G träffar.

Det blev en längre stunds trevlig samvaro innan jag lotsade Lina (med lilla magen full av Galinas geniala lasagne) till Medborgarplatsen där hon skulle träffa en kompis hon inte träffat på länge. Kul var det och jag hoppas hon hittar hit igen - vi har länge haft ett särskilt band, då vi har liknande intressen och till och med gått samma gymnasieutbildning - visserligen olika årtionden, men ändå.

Så har jag haft det.

Hur har ni haft det?

TIDEN ÄR INGENTING ...

... är namnet på Hans Alfredsons strålande släktsaga om familjen Brosse. Men inte nog med det, det är dessutom namnet på denna bloggpost - så nu vet ni det.

Jag började tänka på begreppet 'tid' för några dagar sedan. Jag hade köpt ännu ett nummer av den brittiska musik- och filmtidningen Uncut, och när jag läst den skulle jag ställa den i den nyköpta Expedit-bokhyllan (alla skivsamlares favorit - eftersom den är utmärkt att ställa LP-skivor i ... vilket jag också gjort) från Ikea, bland de övriga Uncut-tidningar jag köpt sedan jag flyttade till Kista. Jag räknade hur många tidningar jag hade och konstaterade utan att direkt tänka på hur det lät:

- Nu har jag bott här i elva Uncut.

Varvid min stora kärlek frustade till och muntert konstaterade att hon aldrig hört tid anges i det formatet tidigare - och det har väl inte jag heller ... om jag skall vara ärlig.

Men tiden är ju ingenting ... eller allting. Jag vet inte riktigt. En sak är säker, den är inte särskilt rätlinjig. Ibland bara kryper den fram ... inte så ofta numera, det skall villigt erkännas, men jag minns vissa julaftnar under barndomen. De tillbringades ofta i Ängesbyn utanför Luleå, och man vaknade tidigt före hum-hum och var pigg som en spigg. Denna ovana har jag dock lagt bakom mig ... visserligen vaknar jag fortfarande tidigt före hum-hum, fast numera pga att det är så illa tvunget för att hinna till jobbet i god tid - och pigg som en spigg vore inte bara att ta i, utan till och med att ljuga så grovt man bara kan. Något liknande upplevde jag i höstas, när klassen jag är mentor för tillbringade två veckor på praktik, vilket gjorde att mitt annars överfullspäckade schema plötsligt fick en massa trevliga hål i sig. Under dessa fick jag väldigt mycket gjort - men, så småningom märkte jag att tiden bara kröp fram, och det var nästan så man började önska att man åter skulle ha fullt upp ... "hur tänkte man egentligen?", undrar man nu.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det (och som kocken Werner brukar tillägga, "Ja, men även nu"). Ibland känns det dock lite tvärtom. De senaste två åren har varit mer händelsefulla än de föregående åtta åren. Jag behöver knappast räkna upp allt som har hänt sedan januari 2005 - den infon kan uppsnappas av ihärdiga på andra platser i denna blogg - dessutom har jag redan gjort tjatiga tillbakablickar in absurdum. Men det känns i vilket fall som helst som om dessa två år har varit en större del av mitt totala liv än vad det i själva verket varit. I själva verket rör det sig om en sextondel, men det känns som mycket längre. Däremot de föregående åtta studieåren rann förbi med ett enda snabbt svisch. Inte särskilt mycket hände vid sidan av studierna - kanske för att man inte hade ett liv vid sidan av studierna. Det enda av verklig betydelse som jag kan komma på nu är att min käre kattvän Alban gick bort i början av maj 2003 - och det var ju inget direkt trevligt minne. Men under de två senaste åren har jag upplevt så mycket, både gott och ont, men ändå utan tvivel övervägande gott, så det känns som om jag genomlevt ett helt årtiondes händelser under dessa futtiga två år.

För två år sedan fyllde jag trettio - en händelse jag ingalunda applåderade och än mindre firade. Fast det sistnämnda berodde mest på att jag mitt i det hetsiga sammanställandet av mitt första examensarbete helt enkelt inte hade tid att fira. Men jag tror att det inte hade blivit så mycket firande även om jag haft tid. Jag ansåg helt enkelt inte att jag hade något att fira. Men nu när det har gått två år, kan jag bara konstatera att min före detta studiekamrat från Komvux, sent 90-tal, Helena trots mina djupa tvivel hade rätt när hon (som nybliven 30-åring) konstaterade:

-Livet börjar vid 30!

Nej se det snöar!

Det var väl roligt!

Hursa?

...

Nå, i alla fall. Det är riktigt intressant att se hur Stockholmarna beter sig när de drabbas av vad som här tydligen kallas 'snökaos' men som i min förra hemstad kallas 'lättare snöfall'. Traskade iväg med knarrande vinterkängor till närmaste ICA-affär för att införskaffa såpass spännande varor såsom frimärken och tavelkrokar. Konstaterade att de flesta verkade ta det hyfsat myckna snöandet med visst jämnmod. Det vill säga, de yngre generationerna verkade ha riktigt roligt i snön - inklusive detta hushålls barnavdelning - även om deras moder (tillika min stora kärlek) hade väldigt många åsikter om deras plaskvåta kläder efter diverse snöbollskrig och snöbadande.

Till min förvåning hade flera Stockholmare på eget bevåg (förmodligen efter att ha givit upp hoppet om någon fungerande snösväng) tagit fram diverse skovlar och skottade hejvilt. Där ser man, det trodde jag inte att de hade i sig. Bravo!

Ramel och Ryding

Läste kvällstidningarnas löpsedlar när jag idag med kvicka steg promenerade längs St:Eriksgatan. På ena tidningens löpsedel stod det något om att Yvonne Ryding, som blivit utsedd till partiledare för Socialdemokraterna ... och på den andra löpsedeln stod det något om att Mona Sahlin visat baken i TV-programmet "Let's Dance" ... eller hur var det nu igen?

Nej, jag begriper ingenting. Det är nog bättre att efter en lång arbetsdag, i väntan på sena kvällen och sambons hemkomst från sin praktik sitta vid sin kompjottr och avnjuta en och annan vinylplatta med Povel Ramel. Jag kan konstatera att min Ramel-samling, som redan var tämligen stor när jag flyttade till Stockholm har blivit allt större - kanhända för att det har varit betydligt lättare att komma över de Ramel-plattor som saknas ... ... ... fast tack och lov saknas ännu väldigt mycket. "Tack och lov", eftersom vad i allsin dar gör man när en samling är komplett?

Ingen aning.

Nå, det lär nog dröja innan jag står inför den knepiga situationen ... trots alla farliga ställen längs St:Eriksgatan.

Lite humor är aldrig fel ...

Jag har väl inte direkt nämnt det tidigare (vad jag minns - men mitt minne hör ju knappast till de fräschaste), men en viktig och tämligen stor del av min skivsamling består av humorskivor. Jag har alltid, ända sedan jag som liten sjuårig knatte blev stolt ägare till en EP-skiva med Stig Grybe: "Fågelskådaren": "Jag gillar fåglar ... det spelar ingen roll vilken sort ... ALLA fåglar ligger mig varmt om hjärtat...". Jag spelade EP-skivan sönder och samman på mammas och mormors gamla batteridrivna Luxorskivspelare (grå plast med högtalare i locket) som jag fick ta över, tillsammans med ett antal EP-skivor och singlar med inplastade och laminerade omslag. Där fanns såväl Cacka Israelsson som Thore Skogman, men även Elvis och Hep Stars. MEN ingen av dessa skivor spelade jag så ofta som "Fågelskådaren". Jag kunde den utan och innantill under många år.

Några år senare började jag intressera mig för Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revyskivor (och även Lindeman-skivor) och kort därefter väcktes min fascination för Povel Ramels ordlekande. Efterhand började jag köpa engelska humorskivor, bl a LP-utgåvor av TV-serierna "Monty Python's Flying Circus" och "Fawlty Towers". Faktum är att jag upptäckte dessa legendariska TV-serier genom LP-mediet, långt innan jag fick se dem på TV.

Då jag sedan snart tio år sedan samlar på 78-varvare, får jag erkänna att det pirrar lite extra när jag hittar någon komikerskiva på detta spröda medium. När jag för några år sedan hittade en skiva från 1914 med den östgötska bondkomikern Anners Annersa i Hultet blev jag glad som en galning, och för någon vecka sedan hittade jag en 78 med en annan (tack vare Tage Danielsson och Elektricitetsvisan) känd östgötsk bondkomiker, nämligen Åke Karlsson. Jag får väl erkänna att jag inte direkt skrattar åt dessa gamla inspelningar, eftersom humor är en sådan utpräglad färskvara. Däremot tycker jag att det är roligt att upptäcka vad folk skrattade åt för länge sedan.

Hur som helst. Under årens lopp har man fått sina små favoriter bland humorplattornas artister. Bland di svenske behöver knappast Povel, Hasse och Tage nämnas, ety de är givna. Vid sidan av dessa stjärnor är jag omåttligt förtjust i tidiga Galenskaparna och After Shave, Tjadden Hällström, Magnus och Brasse, Martin Ljung (från NOTVIKEN!), Nisse Ahlrot, Bernt Dahlbäck, Eric Törnqvist, Carl Gustaf Lindstedt, Kalle Sändare, Lasse O'Månsson, Olof Buckard, Sten-Åke Cederhök, Ronny Eriksson, Runo Sundberg och några till. Bland di ytländske måste jag nämna de i Sverige tämligen okända Smothers Brothers, Flip Wilson och Jonathan Winters, samt några mer välbekanta såsom Bill Cosby, Victor Borge, Monty Python, Peter Cook, Spike Jones, Tom Lehrer, bröderna Marx, Peter Sellers, Spike Milligan and many others.

En som jag belyssnat mycket på sistone är den amerikanske komikern Shelley Berman, som tydligen fortfarande är aktiv. Han gjorde bland annat originalversionerna av Carl-Gustaf Lindstedts monolog om en dam som hängde ut genom fönstret på ett varuhus, samt Roffe Bengtssons odödliga "Dagen efter kvällen före". Man måste dock säga att såväl Carl-Gustaf som Roffe gjorde monologerna till sina egna. De försökte inte bara apa efter Shelley Bermans original. Men det är klart ... hade de försökt göra på det viset hade det nog inte blivit särskilt roligt - vilket såväl Carl-Gustaf Lindstedt som Roffe Bengtsson var medvetna om, eftersom de var sällsynt proffsiga ... och framför allt ROLIGA komiker.

Jodå Pova jag är tillbaka ...

... fast det har varit lite dåligt med tid för bloggande på sistone. Fast när jag häromkvällen kände mig bloggskrivarsugen var det något fel på Blogger och allting bara krånglade - fast nu verkar allt fungera igen. Som synes har jag bytt design - då min hemmagjorda skylt längst upp inte längre laddades upp - vilket gjorde att nya besökare inte kunde veta vad min blogg heter - Vojne vojne.

Jag spenderade jul- och nyårshelg i Luleå - och fick uppleva snö (kors i taket - jo, den kom ungefär samtidigt som när jag lämnade hemmet i Kista, sent på kvällen före julafton) och samvaro med släkt och katter. Men det jag gjorde mest under mitt jullov var att sova. Jag sov ... och sov ... och sooooov. Jag gick en och annan kort promenad och någon liten shoppingrunda, men jag hade inte ens någon energi för skivletande - och då är en annan ganska trött. Tröttast var jag på nyårsafton, men efter hand piggnade jag till och när jag sedan återvände till Kista tidig trettondagsmorgon var jag åter mitt gamla jag. Visst var det trevligt att se Luleå och alla som bor där igen, men det var ju inte så länge sedan jag var där - jag gjorde ju en sväng dit under höstlovet. Nu var situationen rätt så rejält annorlunda. Den här gången lämnade jag mitt hem fyllt av harmoni och kärlek och jag förstod att min saknad efter min käraste sambo (ja, efter pojkarna också) skulle bli stor - och det blev den. Men desto finare kändes det när jag kom hem till Tomtebolyckan (adult version) igen.

Jag lyckades baxa med mig en hel del plattor även denna gång, samt min gamla älskade Lenco-skivspelare. Jag har ännu inte packat upp den. Det får vänta tills jag ordnat någonstans att ställa den. Dessutom hade jag med mig en hel del katthår i mina kläder som en trevlig souvenir från norr. Det är ju så förutsägbart med lappmössor, myggholkar och varningsskyltar med älgar på.

Plötsligt har jag börjat känna mig bloggarsugen igen, så det blir förhoppningsvis lite mer skrivet här från och med nu - om tiden räcker till ... lusten finns där redan garanterat.

Vad jobbet gäller, så flyter det på som vanligt ... ofta otroligt energikrävande, ibland väldigt rörigt, men ändå ganska trevligt emellanåt.

Jag blev förresten via mail tillfrågad om att lägga in en reklamlänk för damunderkläder i min blogg, men tycker nog att en sådan länk skulle passa illa med bloggen i övrigt. Dessutom tyckte jag att gentjänsten, en trisslott, var lite i klenaste laget - särskilt för mig som ALDRIG vinner på lotterier. För övrigt tycker jag att damunderkläder ändå är trevligast när de är avtagna. Sådan är jag, det står jag för.

Tittar in för att säga Gul Jod ... eller nåt ...

... jag har varit en dålig bloggare på sistone, men IRL har fått gå före URL på sistone (vilket jag antar är ganska hälsosamt) ... Den här veckan har varit väldigt turbulent ... vill inte gärna säga mycket mer, men jag kan säga att det rör sig om jobbet (hemma råder Tomtebolyckan - fast kanske inte fullt så oskyldig :-P) ... hur som helst löste sig alltihop och jag fick ett gott bevis på att jag har väldigt fina arbetskamrater. Jag har just avslutat min första termin som lärare med många många nya erfarenheter, några nya ärr men framför allt många varma känslor för såväl arbetskamrater som elever. Jag har fått flera hempysslade julkort från många av mina söta och fina elever ... och till och med en julklapp. Då blir den strängaste lärare stum av rörelse och glädje. I morgon kväll bär kosan av till Luleå, där jag skall spendera jul- och nyårshelg för att återvända strax före trettonhelgen. Tyvärr utan min stora kärlek - men man kan ju inte få allt ... och Stockholm (i mitt hjärta) finns ju kvar ... men när är det tänkt att det skall bli vinter på det här stället?

Well whatever ... god jul och gott nytt år - everyhopa!