STOCKHOLMSUPPLEVELSER I BILDER

SOMMARPROGRAM

Så där ja. Så var det dags för mitt sommarprogram. Det är ett program som är ca 50 minuter långt, uppdelat i nio delar. Varje mp3-fil är mellan 1-3 MB stor - ljudet är alltså ganska komprimerat, men så går det förhoppningsvis också ganska snabbt att ladda ned.

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9

Nu är det bara att hoppas på att tekniken inte sviker. Håll till godo.

BLIXTAR OCH DUNDER

Det snurrar åskvädersmoln över delar av Sverige, bl a över Stockholm. Igår tog dessa åskvädersmoln undertecknad rejält på sängen. Jag har under veckan snabbpromenerat som en galning för att om möjligt vara i lite bättre form när det är dags att plåga kroppen med arbete, och många av mina promenixturer har gått Husby - Kista - Barkarby - Husby. I går hade jag glädjen att åtföljas av min käraste älskarinna och livskamrat då hon skulle arbeta ett eftermiddags- och kvällspass i Barkarby. När vi bepussat varandra till avsked så vände jag åter fören mot Husby. När jag hade några kilometer kvar till viadukten som leder stegen mot Akalla bröt ett våldsamt åskväder loss. När jag var där det var som mest öppet slog blixten ner väldigt nära mig. Det smällde utav bara helvete och ögonen bländades, en het pust blåste mot mitt ansikte och mina armar domnade bort under en kortare stund. Man kan lugnt säga att jag fick ganska bråttom mot viadukten där jag trots allt skulle kunna skynda mig mot det piskande regnet. Jag hastade ca 1 km bland blixtar och dunder innan jag kunde ta skydd. Efter denna urladdande upplevelse har jag haft huvudvärk till och från - och i dag känns det som om man blivit överkörd av en ångvält. Nå, det är inte första gången jag varit i närkontakt med åskan - men det är första gången jag haft så långt till närmaste ställe att ta skydd. Senare på kvällen gick ett våldsamt åskväder över Husby och idag har det också dundrat till och från. Inte mig emot.


Nå, det var väl allt jag hade att säga, förutom att jag (om tekniken och nätet tillåter) lägger ut mitt sommarprogram för nedladdning här på denna sida 1 augusti. Om de efterlängtade bloggarsommarprogrammen kan man också läsa i denna bloggpost på Millrolls sida.

Vad är att vänta annars den närmaste tiden? Tja, nästa lördag får jag besök av min älskade moder som skall stanna en dryg vecka fram till dess det är dags för mig att börja jobba. Vi ska titta på Stockholm tillsammans och leka turister. Det ser jag verkligen fram emot. Särskilt som min sambo, som jag älskar mer än något eller någon annan, trots att hon är det underbaraste som finns, är tråkig eftersom hon arbetar/studerar hela tiden.

Jag har för övrigt konstaterat att min gamla blogg snart håller på att somna in. Jag skriver här sällan, helt enkelt för att jag inte tycker att jag har något att skriva om längre och när jag börjar arbeta kommer jag inte att ha tid att skriva här. Men jag kör väl vidare ett par veckor till - i mån av tid och lust, och sedan får jag väl se hur jag gör.

EXTERMINATOR II - Bloggposten med STING!

Då jag ursprungligen fick en idé att skriva en blogg om en när och kärs envisa vendetta mot ett getingbo som byggts i en av springorna på balkongen där jag och en när och kär bor. Men då jag emottagit en varnande morrning angående min bloggidé så har jag fått ställa in den bloggen. Så jag kommer alltså inte att skriva om hennes försök att döda dem genom att hälla solskyddsmedel (med inbyggt insektsskydd förvisso) i springan där boet fanns, och sedan täppa till alla springorna med toalettpapper för att slutligen slå ihjäl getingarna en efter en med golvmoppen. Då hon erkände helt öppet att hon var en sadist som roade sig på ovan beskrivna sätt får jag erkänna att jag blev en aning betänksam ... men som sagt var, det var ju det jag TÄNKTE blogga om, men nu gör jag inte det.


Istället tänkte jag skriva lite om getingar. Jag har nämligen lärt mig att det bästa sättet att ta kål på dessa små raringar (som jag har intet otalt med - jag har aldrig blivit stungen en enda gång i hela mitt liv), är att sikta in sig på att döda drottningen ... alltså getingdrottningen - inte Silvia. Då tappar tydligen de övriga getingarna (nu att likna vid herrelösa ronins) all lust att leva och begår någon form av insektsmässig harakiri. Man kan ju undra varför inte getingarna protesterar mot att det tydligen skall vara på det här sättet. Vad säger egentligen getingarnas internationella fackförbund (WIU - Wasp International Union)? Man kan ana att getingarna i själva verket i mångt och mycket liknar oss svenskar - förutom färgen ... och antal ben ... och det faktum att vi varken har vingar eller gadd (förutom Eric Gadd då förstås - men han är undantaget). Men vi svenskar brukar ju sällan bråka över saker vi tycker är fel heller, vilket gör att vi är ganska lätta att hantera. Men det är klart, blir vi alltför trängda, då kan det hända att vi liksom getingen sticker ... oftast vår väg dessvärre ...


Dessutom är det en sak jag undrar. Varför säger så många att de blivit biten av en geting? En geting bits väl inte? Eller har jag missat något? Bromsar bits, liksom de i Norrbotten så hatade knotten och blinningarna, men inte getingar väl? Rätta mig om jag har fel. Vilket jag inte har. Tror jag.


Nä, nu tror jag att jag skall gå och kika hur det ser ut på slagfältet på balkongen ... om det finns några tappra soldater kvar ... kommer strax tillbaka ... ... ... ... ... ... ...


Jodå. Det är några tappra getingar kvar som undrar va fan som har hänt med deras bo. Då är förmodligen inte drottningen död ännu ... vilket innebär att kriget inte är över riktigt ännu. Detta var er krigskorrespondent Björn Jakobsson som rapporterar från en balkong i Husby.

Over and out.

En missbrukarsjäl tar till orda ...

Det är nämligen så här. Jag försöker just nu göra mig av med ett missbruk som jag haft under väldigt många år och som utökades kraftigt under mina många studieår. Men när jag nu märker att kroppen börjar ta skada av mitt missbruk skall jag göra ett allvarligt försök att ta mig ur det. Fortsättning följer säkerligen.

Det är nämligen också så här: Jag är utrustad med en missbrukarsjäl, som alltid går till överdrift när ett nytt intresse vaknat till liv. Jag överdoserar alltid utan att tänka mig för och det har satt sina spår i min personlighet, min miljö och i mitt allmänna liv. Det är bara att titta på min jättelika skivsamling, så får man bekräftat att här är en kille som verkligen gillar inte bara gillar skivor utan som också skulle kunna trycka upp dem intravenöst om det nu vore fysiskt möjligt. Under några år under min barndom var jag en akvariemissbrukare som visste allt som om möjligt gick att veta om akvarieskötsel och akvariefiskar. Den sortens missbruk är ju visserligen ganska harmlös och har väl mest positiva effekter, t ex en för en sjuåring imponerande kunskap om guppies, svärdbärare, platys och algätare. Under min lärarutbildning utnyttjade jag min missbrukarsjäl till att trycka i sig massvis med pedagogisk litteratur utöver de som användes i kurserna, och sommaren 2005, kort efter min andra examen, inleddes mitt bloggmissbruk - som i och för sig fått ett antal riktigt trevliga konsekvenser. Visserligen har alla dessa missbruk stannat av eller åtminstone lugnat ned sig, förutom skivmissbruket förstås. Jag erkänner gärna att de flesta av mina akvariekunskaper har flytt all världens väg och mitt bloggande har mattats under de senaste månaderna - och det har inte enbart berott på att jag inte haft tid till det - intresset har mattats helt enkelt. Jag erkänner lika gärna att innehållet i många av de extra böcker jag läste under min lärarutbildning försvunnit någonstans i samma riktning som mina en gång så skarpa kunskaper kring olika arter av pansarmal - trots att jag ändå idag skulle haft stor nytta av den extrapedagogiken. Mitt tämligen nya Tjohoo-Messengermissbruk kommer säkert att avta så småningom också, om inte annat för att jag inte kommer att ha någon tid över till det - men även för att jag har insett att jag gått på några nitar som väl avlivat ännu några av mina så omtänksamt vårdade illusioner.

Det senaste året har ett nytt missbruk utvecklats i form av en djup passionerad kärlek till en alldeles speciell kvinna, men jag tror nog (och hoppas) att detta missbruk inte kommer att mattas - åtminstone så länge hon inte ber mig dra åt skogen. Vilket jag inte tror kommer att ske, men det beror till stor del på att det är en såpass remarkabel kvinna - inte på att jag inte skulle förtjäna det.

Men ...

Nu kommer jag till det jag nämnde i inledningen. Under mina gymnasieår började jag dricka kaffe - först av rent sociala skäl: alla drack kaffe och man var bara till besvär om man ville ha något annat. Efter hand märkte jag att jag gillade den svarta drycken och som den missbrukarsjäl jag har ville jag naturligtvis ha den så stark som möjligt. När jag startade om mina studier för ca tio år sedan märkte jag vilken positiv effekt den svarta drycken hade på mina studier och följaktligen började jag dricka mer och mer ... och som i allt missbruk märkte jag att det bara hade effekt om det var så starkt som möjligt. Under mina studieår behövde jag inte alltför mycket i mitt hushåll för att klara mig: egentligen bara kaffe och toalettpapper, och jag brukade skämta om att min blodgrupp var Mellanrost.

Men under det senaste året (när mina studier varit avklarade) har jag lyckats skära ned lite på kaffet och till och med börjat med den tidigare otänkbara ovanan att skvätta komjölk i kaffet. Men nu har jag börjat märka att mitt kaffemissbruk inte varit så nyttigt för kroppen och att den börjat säga i från på olika sätt. Därför beslöt jag mig i fredags för att ha en kaffefri period. Senare samma dag fick jag en vink om att det nog var ett riktigt beslut eftersom kaffepannan exploderade när den skulle rengöras (lugn, inga personskador). Jag har fungerat förfärligt illa under några dagar, dels pga den olidliga värmen som höll på att ge mig värmeslag, men även pga kaffeabstinensen. Den har gjort mig retlig, deprimerad, irriterad och gnällig och tack och lov har min älskade jobbat hela helgen och sluppit bevittna de värsta momenten - även om hon säkerligen märkt att jag varit ur balans och även fått tillfälle att märka mitt dåliga humör.

Jag älskar verkligen kaffe, men jag har märkt att kaffet inte älskar mig och att det nog är bäst att ta det lugnt med den varan i fortsättningen ... även om det kommer att bli mycket svårt.

Samtidigt när jag skriver dessa rader slår det mig att jag kan vara jäkligt glad att jag aldrig haft något större intresse för starkare drycker eller för narkotika, för då hade jag nog utan tvivel fått svåra problem.


Så var det med den saken.

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.

En Tjohoo Messengermissbrukares bekännelser ...

Först och främst: Tack för alla gratulationer i föregående bloggs kommentarsavdelning. Det värmer något oerhört, det skall ni bara veta. I måndags signade jag kontraktet som innebär att jag från den 14 augusti är anställd lärare på en grundskola i en av Stockholms södra förorter. Visserligen påpekade det lilla geniet i familjen att det vore bättre om jag skrivit kontrakt med Chelsea och jag tror nog att jag tjänat bättre, men å andra sidan hade jag nog fått sparken snabbare än en oljad blixt med propeller - då mina fotbollsspelartalanger inte riktigt håller Chelsea-klass.

Så när det inte längre är nödvändigt att sitta och söka jobb som en galning - vad göra då? Särskilt som vädret varit lite risigt under några dagar?

Tja, inte vet jag.

Men jag tog och laddade hem ett välkänt chattprogram som heter något i stil med Tjohoo Messenger (ingen gratisreklam här inte!) och började vandra runt i de olika chatrummen. Efter att inledningsvis ha irriterats av att ständigt bli uppmanad av sk 'bots' att klicka på diverse länkar för att få se dem nakna (botsen alltså - inte länkarna), så hittade jag chattavdelningarna 'Professors chat' och 'The University Years' - och där fanns det även riktigt folk att chatta med.

Jag märkte att jag blev sittande och sittande och chattande och chattande. Listan över nya chattkompisar växte med en imponerande hastighet - just nu består den av över 30 chattkontakter - det är mer än vad jag lyckats skrapa ihop i det där andra chattprogrammet ... vad var det nu det hette ... PMS Messenger? Nå, i alla fall, det är fler kontakter än vad jag lyckats skrapa ihop i det chattprogrammet under ett års tid.

Jag hade trott att de flesta jag skulle chatta med andvändandes Tjohoo Messenger skulle vara amerikaner, då jag tyckt mig märka att de föredrar det programmet före PMS Messenger - men jag verkar ha annorlunda chattider än amerikanerna, för hittills är det enbart asiater och afrikaner i min kontaktlista - däribland nästan en tredjedel från Filippinerna - av någon egendomlig anledning. Och nej, det är INTE bara brudar som finns i min chattlista - utan människor av alla olika slag och genustillhörighet. Som sagt var, främst från Filippinerna, men även från Nigeria, Nepal, Egypten, Syrien och Ghana.

Och samtalsämnena varierar något oerhört: från att försöka förklara den svenska kvinnan för en giftaslysten syriansk man, till att diskutera fotbolls-VM (gissa om man fått emotta många beklaganden sedan i lördags) med en fotbollsspelare från Ghana, från att diskutera djupa filosofiska frågor med en lärarkollega från Nigeria, till att trösta en småledsen studentska från Pakistan, från att prata om snömän med en omåttligt vänlig man från Nepal, till att prata litteratur och poesi med en filippinsk motsvarighet till min bloggarkompis Natricia, från att tjattra om ditt och datt med en filippinsk tjej som är mikrobiolog till att prata om olika skolsystem med en thailändsk lärarinna ... mitt i allt detta har jag dessutom hunnit med en trevlig chatt med Robban (som numera har tagit över förstaplatsen när det gäller antalet kommentarer i denna blogg) ... osv osv osv ... behöver jag tillägga att jag blivit en aning beroende? Nå, det är väl så med mig att jag alltid har en tendens att överdriva någon verksamhet som är ny för mig och som jag tycker är rolig - på samma sätt som jag hade en tendens att överdriva mitt bloggande förra sommaren. Nå, intresset mattas väl så småningom, men nog är det roligt alltid.

Nu lär det bli het sommar resten av veckan och då sitter man väl förmodligen inte framför datorn och svettas i onödan, och dessutom har jag ju en så fin livskamrat som visserligen är en aning beroende av att på min dator spela Spindelharpan, men som å andra sidan luktar gott, lagar god mat och är väldigt trevlig att krama och pilla på, så vem behöver Tjohoo Messenger då?

JAG HAR FÅTT JOBB!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Efter cirka 80 inskickade jobbansökningar och ett dussin intervjuer har det ÄNTLIGEN hänt!

Jag har fått höra det jag började så smått tro att jag aldrig skulle få höra:
"Vi vill ha dig! Vill du arbeta för oss! Vi tror att du är exakt den lärare vi söker. Vad vill du ha i lön?"

Jag blev så ställd att jag började mumla om en marknadsanpassad lön som inte är lägre än andra nyutexaminerade lärares. Då fick jag en lön som t o m är lite högre än vad som är 'brukligt'. Jag ville dock först fundera på saken, då jag hade andra eventuella tjänster på gång. Men efter ett inte alltför långt funderande konstaterade jag att: "Va f-n! Om de så gärna vill ha mig, skall de naturligtvis få mig!". Så ringde jag till rektorn som yttrade citatet i början på denna bloggpost och sade att om de fortfarande ville ha mig stod jag till deras tjänst. Så på måndag skall jag skriva kontrakt.

Känns nästan overkligt!

Men härligt!

Då det inte blir så mycket midsommarfirande i helgen - p g a att den jag helst firar tillsammans med arbetar hela helgen, kanske jag tittar in i era bloggar och läser en hel del. Det ser jag i så fall fram emot.

Trevlig midsommar allihopa!
/Björn.

Veckan som gått ...

Morrn da!

Eller go’kväll.

Den här veckan har varit väldigt händelserik, då jag har flängt fram och tillbaka i storstaden med omgivningar och varit på allehanda anställningsintervjuer. Om allt vill sig väl så har jag snart min anställning i en liten ask. Hoppas det i alla fall så många jobb som jag har sökt under de senaste månaderna – säkert närmare 60 eller 70 tjänster. Detta har lett till ca 10 intervjuer så här långt – så till och med en inbiten pessimist som jag kan se en ljusning på sysselsättningsfronten.

När jag införskaffade (efter otroligt många om och men … eller snarare: efter att äntligen fått tummen ur …) en CD-brännare till min dator och skulle sätta in den tokvägrade min dator att fungera överhuvudtaget, men efter lite konsultation från flickvännens bästa väninnas pojkvän vände jag på en kabel och sedan fungerade allt som det skulle. Jag har ju oerhört många egna inspelningar som skulle må bra av att hamna på CD-skiva – och nu är det ingenting som hindrar (peppar, peppar, ta i trä).

I går fyllde min blåa blogg (första halvåret hos MSN) ett år, vilket är en ansenlig ålder för en blogg som bara skulle finnas några veckor. Man kan lugnt påstå att den rent logiskt sett lever på övertid. Antalet läsare har stadigt minskat de senaste månaderna, men det är fullständigt välförtjänt eftersom jag har behandlat den tämligen styvmoderligt samtidigt som jag slarvat med bloggbesökandet i andras bloggar också. Men det är bara att ta nya tag och hoppas på det bästa. Grattis Björns Blåa Blogg! Och nej … du får ingen cykel! Pappa har inte råd … och vad skall en blogg med en cykel till?

Jag tog inte med mig min blogg (som någon slags tröstfödelsedagspresent) när jag igår tog mig ut till Sofia kyrka och avnjöt såväl Sofia kyrkokör och Sofia kammarorkester, då de bjöd på en utmärkt trevlig konsert. Ur ljudnördsynvinkel blev man helt knäckt … ingen surroundanläggning kan göra med ljudet det Sofia kyrka gjorde. Man önskade att man kunde befinna sig långt upp i luften under kupoltaken och höra hur ljudet lät där – men fick nöja sig med att sväva i tankarna. Programmet som bjöds var mycket varierat och välspelat. Kurt Atterbergs svit för violin, viola och stråkar var en för mig ny musikalisk upplevelse – och jag har insett att det finns ännu en lucka i min skivsamling. Oskar Lindbergs (eller Fäbopsalms-Oskar som någon enstaka kanske kallar honom) ”Pingst” med text av Oscar Levertin var den absoluta höjdpunkten (men så är jag svag för Fäbo-Oskar också), placerad som den var just före finalnumret, Waldemar Åhléns välkända ”Sommarpsalm”. När kören tågade ut på varsin sida om publiken under det just nämnda finalnumret, samtidigt som kammarorkestern satt kvar framför oss – gav det en fantastisk ljudupplevelse vid sidan av den musikaliska.

Kort därefter fick jag dessutom det stora nöjet att för första gången träffa en av mina bloggarkompisar, nämligen Millroll som äger en av de vackra stämmorna i Sofia kyrkokör. Det blev ett ganska kort, men ändå trevligt möte som gav mersmak, och det finns ju ingenting direkt som skulle förhindra fler sammanstötningar i framtiden.

Sådärja … vad det något mer?

Tror inte det.

Jo, förresten, jag har blivit tillfrågad av ovan nämnda Millroll om att göra någon form av sommarpratarblogg och det verkar intressant, även om jag just nu inte riktigt vet hur det skulle gå till rent tekniskt – men det löser sig säkert. Flickvännen påpekade förtjust när hon läst Millrolls idé att jag hade den perfekta radiorösten och därmed passade perfekt för uppgiften. Tja, vad vet jag om det, annat än att jag i mångt och mycket föredrar radiomediet före TV-mediet och att jag är ganska van vid att använda min röst – även om kanske bara några få brukar lyssna.

Så. Nu har jag bloggat färdigt för denna gång.

Kändisar, Musikprojekt och Sirenen i Solna

Sådärja. Efter snart tre månader i Fjollträsk så kanske det är dags att sammanfatta den långa raden av ’kändisar’ som jag sett ’i lefvande lifvet’:

Lars Lönndahl (legendarisk smörsångare – mormors favorit … och jag tror nog det finns någon gammal Lönndahl-kaka i skivsamlingen)

Michael B. Tretow (mannen bakom ABBA-ljudet, och en av svensk musiks största galenpannor – en av mina favoriter)

Kristina Lugn (författarinna som nog i själ och hjärta är Kalixbo – åtminstone får man det intrycket av hennes enormt kvicka svada)

Bo Kasper Sundström (från Bo-Kaspers orkester – kanske en lilleputt ur kändissynvinkel men vad tusan …)

Den långa raden av BeJi-begluttade kändisar är ju inte alltför imponerande, men så har jag inte direkt varit alltför medvetet aktiv med denna sysselsättning.

I övrigt söker jag jobb (har nu lämnat in drygt 60 ansökningar) och springer på allehanda intervjuer. Hittills har det inte blivit något ordentligt napp, men det verkar eventuellt vara något på gång. Annars fortsätter jag att utforska Stockholm och närliggande hålor. Jag har bl a nyligen upptäckt Solna Biblioteks imponerande musiksamling. Där kan faktiskt Stockholms Stadsbibliotek slänga sig i väggen. Jag fortsätter att arbeta med mitt nya musikprojekt och har gjort bakgrunder till nio sånger. Ännu saknar jag dock möjligheter att göra sångpålägg, men det skall väl fixa sig så småningom.

De sångerna jag hittills donat med är:

ETT ANNAT SOLSYSTEM (disco a la Pet Shop Boys – handlar om en flicka som lämnar det liv hon levt bakom sig utan att veta vad som väntar)

KYMLINGE STATION (storstadsaktig svennesoul – lite Eric Gadd-aktigt komp – naturligtvis inspirerad av den mytomspunna t-banestationen och vad den kan tänkas symbolisera)

HUR KAN MAN VILJA (enkel gitarrbaserad popballad – handlar om att inte söka lätta lösningar i alla lägen)

HÄR SITTER JAG (snabb ’groovy’ orgellåt – sång som är ömsom stoisk och ömsom självömkande)

VEM TROR DU ATT DU ÄR (även denna lite storstadsaktig svennesoul – med lätt karibisk touch i rytmen – skrevs redan i januari – med tanke på en numera övergiven idé om en sångcykel – men sången var inte nog dålig för att bara kasta bort – den enda sången som jag komponerat med gitarr)

ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR (något så ovanligt som en låt i elva åttondelars takt … vilket kan ge lätt yrsel i dansnerven – inåtvänt text)

MER ÄN LIVET (snabb låt i Blondieinspirerad stil – lite new age disco – en innerlig kärleksförklaring)

TACK FÖR MINA FÖTTER (glad lättrallad klämkäck reggae – inspirerad av många sköna promenader)

MOT MINA PRINCIPER (rytmiskt funkig med 70-talskänsla, mycket Fender Rhodes elpiano och koskällor – handlar om en filosofisk kovändning)

Apropå Solna, så fick jag en idé om ett sånguppslag igår när jag satt på en bänk i väntsalen vid Solna t-banestation och avnjöt en glass (Tip Top – har jag för mig). Då hörde jag plötsligt en väldigt vacker kvinnlig sångröst som verkade sjunga en vacker melodi utan några ord. Jag trodde först att det var en radio innan jag såg en vacker mörkhyad tjej som satt på en bänk längre bort och bara sjöng för sig själv … och det var så vackert. Så vackert att man bara försvann in i sig själv, och när jag vaknade till igen så hade sången tystnat och hon var försvunnen. Månntro det var en nutida siren jag såg och hörde. Utan tvivel var det ett uppslag till en sång som jag så generöst fick till skänks. Vem som stod för den gåvan vet jag dock inte … men jag tackar och tar emot.

Nu har jag snart skrivit färdigt … NU har jag skrivit färdigt.

/Bj.

PS.
Jag undrar just vad som blev av den där 'lumen_coeli' som skrev kommentarer i min blogg titt som tätt för några månader sedan ...
DS.

Ville just ingenting ... bara säga att ...

... jag har placerat min blogg i Kista på bloggkartan.se

Dessutom måste jag säga att denna sida givit mig mycket nöje på sistone.

För övrigt har livet sina förtjänster då och då.

... och Tyskland vinner nog fotbolls-VM.

Okej då, detta var väl kanske inte en av de mest intressanta bloggposterna ...