Den elektroniska svartsjukans intrång i hemmets lugna vrå ...

OK, efter ett synnerligt lyckat nyårsfirande - a la Ryssland, så har jag återgått till jobbet och det dagliga dramat som pågår i det pedagogiska tempel där jag tjänar ihop till livets nödtorft. Då jag av princip aldrig skriver om jobb här så har jag heller inte haft så mycket att rapportera här i bloggform - inte för att jag skrev så mycket när jag var ledig heller förvisso - men strunt samma.

På hemmaplan har dock en av de allra obehagligaste sjukdomarna stuckit in sitt fula tryne i familjelivets lugna härd. Det rör sig om den eviga triangeln - ett triangeldrama, som dock i detta fall hör till de något mer ovanliga. Nej, det är inte min Ljubimaja frk G. som skaffat sig någon som jag blivit svartsjuk på, och jag har också hållit mig i skinnet - vilket för övrigt inte är särskilt svårt - så det är inte G. blivit svartsjuk heller. I somras menade hon dock att hon var svartsjuk på min nyinköpta mandolin, men då det trots allt visat sig att jag hellre fingrar på henne än på mandolinen så är allt frid och fröjd.

Nej, det är den maskin som hjälper mig att förmedla dessa tankar som av någon anledning börjat visa agg mot min älskade G. Den har varit rent allmänt ogin och vägrat öppna hemsidor och så har hennes datorkonto varit drabbat av virus. Detta fann jag omåttligt lustigt då jag vet vilken ängsligt försiktig surfare G är - samtidigt som den drabbade fann det hela något pinsamt. Den enda cyberovanan hon har kvar (till sorg för alla som minns hennes blogg) är att spela Spindelharpan. När datorn en dag gjorde så att spelet hängde sig när hon spelade som bäst, slog det mig att datorn förmodligen blivit svartsjuk på min käraste och förmodligen ledsnat på att det är hon som sitter och knattrar på tangentbordet i stället för undertecknad - jag glömde för övrigt påpeka att jag INTE haft några större problem med datorn på senare tid. Datorn vägrar gå med på att min älskade sambo minsann OCKSÅ behöver jobba vid datorn då och då - till och med mer än undertecknad - då jag till skillnad från henne inte behöver skriva en massa tradiga inlämningsuppgifter och annat akademiskt mumbo-jumbo.

Jag får erkänna att jag tycker att det är lumpet av min dator att svartsjukt angripa min älskade G - som är nog teknikängslig som hon är. Eller det kanske är jag som lite oftare borde tala om för min dator hur mycket jag uppskattar den. Jag kan ju faktiskt inte påminna mig att jag någon gång kramat och kysst min dator och viskat att jag älskar den - inte undra på att den är ogin ... manar onekligen till eftertanke ...

Gifttungan

Det är dags att erkänna det ... jag har egentligen än alltför giftig tunga för att vara lärare, men tack och lov har jag än så länge en tämligen god kontroll på den. Då min giftiga tunga är kombinerad med en snabbhet som inte har sin motsvarighet i någon annan del av undertecknad - t ex är min beslutsamhet långt ifrån lika kvick. Mina arbetskamrater känner nog till att jag kanske inte är den som pratar mest, men som kan komma med de kvickaste och ibland mest dräpande kommentarerna. Detta är något som jag tror är allmänt uppskattat, men man bör akta sig väldigt för att släppa loss gifttungan i full frihet i alla sammanhang - särskilt när man som lärare har vissa argumentationer med vissa elever. Hela tiden skickar hjärnan ut meddelanden om vad den tycker att jag ska säga till eleven, men samtidigt drar en annan del av hjärnan i bromsen då den inser så ytterst olämpligt det vore att säga det.

Detta gäller naturligtvis inte bara i min yrkesutövning, utan även i mitt privatliv. Ofta har jag tvingat mig att närmast slå knut på min gifttunga innan den spottar ut något träffande, men kanske alltför elakt. Än så länge har jag inte utsatt mina närmaste för sådana giftattacker, utan betydligt mildare varianter - tack och lov har min kära sambo lätt för att uppskatta syrliga kommentarer om andra och kan även ta snällaka kommentarer om sig själv.

Men när det gäller människor som jag inte känner och som jag irriterar mig på (och jag erkänner att jag dessvärre har en låg - alltför låg - irritationströskel) så hör jag min hjärna formulera de mest dräpande och ondskefulla elakheter - som dock oftast är så elaka att de förmodligen är ganska skrattretande - så länge man inte själv blir utsatta för dem. Tänk om jag högt uttalat alla de nedriga elakheter min hjärna formulerat under alla dessa år - vad stryk jag skulle ha fått!

När jag idag ännu en gång irriterat mig på alltför många juluppstressade Stockholmare - vad i allsin dar är de så stressade för?!? - sprang framför fötterna på mig som suicidala lämlar som bara ber om att jag ska trampa på dem. När jag för femtioelfte gången tvärbromsat för att inte med min lekamen tackla en stressad varelse in i evigheten - hörde jag min hjärna önska sig en eldkastare i julklapp - för att göra framkomligheten lite enklare för en vanlig hederlig medborgare som är lite mer julsansad än större delar av sin omgivning.

Tänk att man ska behöva odla sådana blodtörstiga tankar för att bevara sitt Andante ...

33 år idag!

Ja, då var man ett år äldre och ett år visare ... eller? Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag skall ställa mig till min nya ålder - 33 år.

Det var ju alltid något särskilt att fylla år när man var barn - det känns ju fint att hamna i centrum som barn. Fylla 18 gillade jag eftersom jag då trodde (tänk så fel man kunde ha) att jag var vuxen. Jag gillade också att fylla 20, för då var jag inte tonåring längre och förväntades inte heller längre bete mig som en sådan. 25 gillade jag också - eftersom det kändes som en kraftfull och inspirerande ålder. 26 däremot kunde jag vara utan, då jag insåg att: "Aj fan, nu börjar jag närma mig 30", vilket jag på den tiden tyckte var bra onödigt. 27, 28 och 29 minns jag ingenting från, eftersom jag hade fullt upp med studier och ingen tid över till åldersnoja. När jag fyllde den magiska siffran "30" hade jag också fullt upp med mitt första examensarbete och ställde in allt firande - eller om det var sörjande jag inställde - nu minns jag inte riktigt.

Året som 30-åring blev ändå mycket intressant och något av en vändning. Första halvan var bara studerande och allmänt Zzzzzzzzzzzz. Så kom sommaren och hösten och plötsligt vändes allt upp och ned och tillvaron var definitivt inte Zzzzzzzzzzzzz längre. Snarare tjofaderittan och nypa sig i armen för att inte tro att man drömmer. Däremot var jag inte så pigg på att fylla 31, eftersom det alltid varit en fruktad ålder - till viss del säkert eftersom min farsgubbe dog vid den åldern. Året som 31-åring blev också väldigt mycket ... (gör här en visuell gest med handen - ett kraftigt och vildsint zick-zackande från väldigt lågt ned till väldigt högt upp) ... och jag var nog endast lättad över att fylla 32. Kanske blev året som 31-åring som det blev för att jag väntade mig såväl elände som tjoflöjt , men å andra sidan skedde de största förändringarna som jag hittills varit med om i mitt liv.

Hur blev då året som 32-åring? Ja, för att svara på min retoriska fråga, så kan jag säga att det blev lite mindre (gör här samma vildsinta gest som nyss) och lite mer (gör här en ny zick-zack-gest med handen som dock är betydligt mildare och med mindre avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna), och det är egentligen ganska skönt.

Jag hoppas att året som 33-åring också blir lite zick-zackigt, men jag känner att jag kan vara utan de djupaste dalarna - även om bergstopparna oftast brukar vara underbara.

Vittnesmål från en mental Pitebo.

Enligt "De Norrbottniska Satansverserna" av Lasse Eriksson och Ronny Eriksson är det både begränsande och orättvist att bedöma vem som är Pitebo utifrån geografiska eller biologiska förutsättningar, utan att man snarare bör se beteckningen "Pitebo" som en mental klassificering (jämför med Hinduismens och Buddhismens "Nirvana"), och jag är nog personligen innerst inne en mental Pitebo. Jag har aldrig bott där och jag är inte född där, men varje gång jag har varit där har jag mått bra ... och det finns få människor som är så trevliga att ha att göra med än Pitebor ... särskilt när man jämför dem med Lulebor - som fungerar som Norrbottens svar på Stockholmare ... dvs alla tycker att de är ena dryga och kaxiga jävlar. Jag har en gång av en tornedalsk kvinna fått den finaste komplimang en norrbottning kan få: "Du är int alls som du vore från Lule".

Nå ... jag har varit ganska tyst ett tag, såväl i cybern som i verkligheten. Jag har nämligen varit ganska dålig. Utan att gå in på detaljer, så var det en period när jag knappt orkade äta eller dricka. Nu är jag dock på väg tillbaka, men de senaste veckorna har tärt en del på fysiken, dock inte när det gäller det psykiska även om det alltid känns bättre att vara frisk. Jag berättade för ett tag sedan att min ungdoms hjältar från Piteå; Euskefeurat skulle komma till Stockholm för att genomföra en spelning. Denna högtidsstund verkade det länge som jag skulle missa p g a hälsoskäl, men jag gjorde det till en morot för mig själv att försöka vara nog frisk för att orka gå på konserten den måndagen 29 oktober, och helgen före började sjukdomarna vända till det bättre ... och bingo! Det blev konsertbesök för undertecknad.

Jag hade förberett mig på att ägna mig åt lite översättning från ärans och hjältarnas språk (peitmål) till svenska till min stora kärlek som gjorde mig sällskap till konserten, men då Euskefeurat sjöng alla sina sånger på rikssvenska så blev det inte nödvändigt. De tränade sina nya sånger som de ska spela in till veckan - för en efterlängtad ny CD, så de spelade inte så många av sina gamla 'hits' - men det gjorde inte så mycket. De spelade dock min absoluta favorit "Konjak och Nazister" från CD:n "Bondångersånger" från 1990 och avslutade konserten med "Det är hit man kommer när man kommer hem" - alla utflyttade norrbottningars favoritsång - och som alltid får många rörelsens tårar att trilla ned för kinderna. Hur som helst, kul är det att Ronny Eriksson hittat ny inspiration vilket givit Euskefeurat många nya vassa sånger att spela. Ronny Eriksson var för övrigt rejält förkyld och en gentleman från Råneå som satt bredvid mig i publiken kastade upp en Vicks Blå till herr Eriksson, varvid denne konstaterade att det vid andra konserter kastas trosor upp på scenen, men att det här är halstabletter som gäller. Jag hade med mig min 1994 inköpta Euskefeurat-badge som konstaterar att "Euskefeurat är fler än Jesus" - till skillnad från Beatles som påstod att de var större än Jesus. Efter konserten visade jag upp min badge för Per Isaksson, begåvad dragspelare och gitarrist i Euskefeurat och han konstaterade lätt imponerat att jag hade en 'original'-badge. Han påpekade detta för sångaren och veteranen Bengt Ruthström som muttrade något ohörbart men förmodligen vänligt uppskattande - det är nog bara norrbottningar som kan muttra uppskattande. När jag och min stora kärlek promenerade mot tunnelbanan efter konserten tänkte jag väl lite högt och konstaterade: "Nu kan man leva vidare ...", för det var så jag kände det just då.

Idag kom ett annat tecken på att jag är en mental Pitebo ... och det kom fullständigt oväntat. Faktum var att jag blev helt överrumplad. Jag hade just kopplat ihop en nyinköpt CD-anläggning, med inbyggd förstärkare och tuner och tillhörande högtalare. Jag passade på att göra det idag då ungarna är bortresta och den stora kärleken sitter och pluggar på skolan, eftersom jag föredrar att det är fullständigt lugnt och tyst varje gång jag ska göra något som kräver lite koncentration. Nåväl, jag var färdig med detta och fick allt att fungera när plötsligt ett enda ord dök upp från ingenstans i mitt huvud.

Ordet var:

-PALT!!!!!!!!!!!!!!!

Jag fick plötsligt ett rent helvetiskt sug efter palt. Jag kan inte ens tänka mig att någon heroinist någonsin fått ett lika häftigt sug efter heroin som jag fick efter palt. Jag vet inte om ni känner till vilken kulinarisk sällsynthet palt är i Husby. Sådant existerar helt enkelt inte. Att söka i Husbys butiker efter prefabricerad palt är ju bara löjligt och en tur till Kista gav bara det otillfredsställande resultatet: Öländska kroppkakor ... Nåväl, bättre än inget antar jag. Egentligen borde jag själv införskaffat vad som behövs för att göra palt, men suget var så häftigt att jag bara skulle riskerat käka upp paltsmeten innan den hamnat i kokande vatten. Hur som helst, jag köpte de öländska kroppkakorna, kokade dem och åt upp dem ... men utan någon större tillfredställelse ... men jag tog mig i alla fall igenom det mest akuta paltsuget. För den här gången i alla fall ...

Trevlig lördag!

Jag har just återvänt till hemmet efter en synnerligen givande lördag. Först mötte vi våra vänner Gunnar och Aurore utanför Scalateatern, för att sedan söka rätt på ett lämpligt café - till slut bestämde vi oss för ett fik med det anspråkslösa namnet Café de Luxe ... eller något liknande flott. När vi satt och fikade i godan ro avslöjade våra vänner att de skulle knyta hymens band om några månader och att vi var bjudna att bli vittnen därtill. Jag har faktiskt aldrig varit på något bröllop tidigare, vilket onekligen är förfärande med tanke på att jag är fyllda 32. Nåja, någon gång ska väl vara den första ... fast det är ännu mer förfärande att jag har varit på ett antal begravningar under årens lopp - men bor man i Norrbotten (vilket jag gjort i nästan hela mitt liv) så är väl döden en naturligare del av livet än just giftermål.

Nå hur som helst - efter fikandet gav vi oss åter av till Scalateatern för att tillsammans avnjuta Fria Proteaterns föreställning med Vysotskij-sånger (som jag nämnde i förra bloggposten). De var till och med ännu bättre än förra gången, och den här gången var publiken lite alertare än senast. Alertast var förvisso min stora kärlek som gav Fria Proteatern stående ovation en sång tidigare än övriga publiken. Jag måste säga att jag vid sidan av Vysotskijs texter och Carsten och Ola Palmérs svenska tolkningar är omåttligt förtjust i den professionalism som genomstrålar de ärrade veteranerna i Fria Proteatern. Samtliga är strålande artister fast på olika sätt. Det finns väl få som inte insett Tomas Bolmes storhet då han trots att han inte egentligen är någon sångare levererar Vysotskijs texter men ypperlig pondus och humor. Hans hustru Elisabeth Nordkvists granithårda kontraalt ger texterna den tyngd i framförandet som texterna förtjänar ... jag skulle vilja se några av våra unga schlagerhoppor framföra Vysotskij ... det skulle nog bli fruktansvärt pinsamt.

De övriga är utmärkta musiker som utan tvekan byter instrument sinsemellan beroende på vilken typ av arrangemang nästa sång har. Om t ex en spansk gitarr skall drilla mellan sångens rader tar Hasse Björk hand om gitarrspelet. Stefan Ringbom (vars dotter är min arbetskollega) sjunger med en glödande intensitet i sin lite nasala men personliga röst. Det är ingen slump att det främst var hans sånginsatser som fastnade i mitt minne första gång jag hörde Fria Proteaterns Vysotskij-skiva i slutet på 80-talet. Jag försökte mig själv på att sjunga och spela "Vargjakten" under dessa år med samma intensitet. Jag minns dock inte om jag lyckades. Jag vet att jag gjorde en inspelning av just den sången, men bandet med inspelningen är tyvärr borta sedan väldigt många år - men visst var jag inspirerad av Stefan Ringbom ... även om jag då förmodligen inte visste vem det var.

Pär Lindblom blandade utmärkt gitarrspel med lätta och anspråkslösa humoristiska inslag, och slagverkaren Johan Mannerstedt visade upp en lika stor säkerhet på trummor som på vibrafon (eller om det var marimba ... nu minns jag inte riktigt). Äldst (tror jag) i gänget var dock pianisten Bo Hülphers - som komponerat mycket film-, tv-, och teatermusik under årens lopp. Jag har länge varit en stor beundrare av honom och hans musik, och dessutom ... så är han till utseendet en levande avbild av min älskade morfar ... och det tog lång tid innan jag kom på det.

Hur som helst ... underbart bra var det och man önskar bara att de hade repeterat in ÄNNU fler Vysotskij-sånger ... för det ger alltid sådan mersmak att höra på toppklassig musik med toppklassiga musikanter. Efter att vi skiljts från Gunnar och Aurore stannade vi till i Kista centrum och åt synnerligen välsmakande stenugnsbakad pizza ... och så efter att såväl själ som kropp fått gudomlig spis var det dags att åka hem ... och dags för mig att skriva denna bloggpost.

Facebook, Vysotskij och Euskefeurat

.... inte för att särskilt många läser här numera (konstaterade han trumpet), de flesta verkar hänga på det dära Facebook dygnet runt nuförtiden. Arbetsgivare lär till och med klaga på att de anställda slösar bort alltför mycket tid genom att sitta och trixa och fixa med Facebook i stället för att göra sitt jobb. De flesta verkar ha en Facebook-profil och det är inte måttligt vad man kan göra med den - inte undra på att det tar tid att ägna sig åt Facebookande. Jag blev inbjuden till Facebook för ungefär ett halvår sedan eller kanske var det till och med ännu tidigare. Jag minns inte vem det var som bjöd in mig, men antar att det antingen var min bloggkompis Agge eller min rödhåriga amerikanska chattkompis Lynn, eftersom dessa två var mina enda Facebook-kontakter under en lång, lång tid. En dag pratades det om Facebook-profiler på jobbet och då tvingades jag erkänna att även jag, trots min någorlunda hedervärda utstrålning hade en Facebook-profil - och tjoflöjt så hade jag ännu fler kontakter. Sedan började jag lägga till mina gamla cyberkontakter (dock Galiningen icke inkluderad, då hon gör det naturligtvis mest vettiga och struntar i Facebookandet) och även några andra kontakter från när, fjärran och det förflutna. Nu har jag sexton stycken och det är förmodligen så många det blir ... jag känner inte så många fler. Men ändå, det är mycket man kan göra där och även mycket man kan bli utsatt för. Sedan jag började Facebooka har jag av mina kontakter blivit cybertatuerad, cyberkramad, cyber-hi-fivad, cyberälskad, cyberbiten, cyberupphetsad - samt blivit bjuden på cyberdrinkar, blivit dedicerad cybersånger, fått en cyberkatt, en cyberapa, ett cyberzoo, ett cyberakvarium, en cyberpingvin och en hel skog full av cyberblommor av alla möjliga slag, fått ett cyberstripparnamn (Chase Kingheat, om ni måste veta) ... kort sagt blivit allmänt cyberrådbråkad. Inte undra på att folk inte har tid att jobba. Tyvärr hinner jag inte hänga med på denna cyber-(hur många gånger har jag skrivit 'cyber' i denna bloggpost)-verksamhet - men jag vill ändå inte helt slänga den under mattan ... den har ändå sin charm.

Den 6 oktober skall vi återigen besöka Scalateatern för att se och höra fantastiska Fria Proteatern spela sin föreställning "Vargjakten" - fullproppad med den ryske vispoeten Vysotskijs vackra och medryckande sånger. Redan på 80-talet upptäckte jag Vysotskij tack vare just Fria Proteatern och den LP med Vysotskij-sånger som gavs ut då. Som nybliven gitarrist hittade jag även en bok på biblioteket med Vysotskijs visor i svensk översättning och jag lärde mig spela några Vysotskij-sånger - bl a just "Vargjakten", som gjorde ett stort intryck på mig när jag var i 14-15-årsåldern. Jag visste inte att boken och skivan återutgivits innan jag hittade den på en bokhandel för drygt ett halvår sedan. Då hade jag redan pratat Vysotskij ganska flitigt med min stora kärlek, och även köpt henne ett par LP-skivor med Vysotskij själv som jag hittat. När jag av en händelse någon vecka senare fick veta att en av mina kollegor är dotter till en av medlemmarna i Fria Proteatern påpekade jag att jag gillade deras tolkningar av Vysotskijs visor. Då berättade hon för mig att de på nytt spelade samma föreställning som på 80-talet, och jag lyckades hastigt och lustigt få tag på biljetter till allra sista extraföreställningen. Den var hur som helst fantastisk på alla sätt och vis, och vi hörde att det ryktades om nya föreställningar till hösten. Den här gången var vi mer förberedda och har även bjudit våra vänner Gunnar och Aurore för att besöka och njuta av Vysotskijs musik. Det blir härligt.

... och något annat som blir härligt blir ett nytt besök på Scalateatern i slutet av oktober, för då kommer min ungdoms norrbottniska hjältar Euskefeurat på besök till storstaden. Under åren 1986-1994 såg jag dem uppträda årligen och varje gång de släppte en ny LP var det fest. Underbart ... jag har inte sett dem spela live sedan 1994 då de lade ner verksamheten (för att starta om häromåret) ... men äntligen är det dags igen! Dessutom ryktas det om en ny platta också ... nam nam!

Dessutom har visst min stora kärlek vunnit biljetter till en konsert med Radiokören nu till helgen ... vet inte riktigt än vad det rör sig om, men det blir säkert en musikalisk upplevelse det också.

Det blir en riktigt kulturell höst.

Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!

...

...

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!

...

-?!?

Jag vaknade yrvaket av att mobiltelefonen (som jag även använder som väckarklocka och därmed förvarar nära sängen) gav ifrån sig en tonkaskad som påminner ganska mycket om rubrikens försök till onomatopoetisk tolkning. Den svensk-japanska mobilen brukar låta ungefär på samma sätt när jag får ett sms - och min första tanke var just att jag fått ett sådant - mitt i natten ... vilket inte är särskilt vanligt, men det har dock hänt ett par gånger. Men inget sms hade jag fått - och klockan visade tiden "1:12" ... verkligen ingen tid att sitta och sms:a - särskilt inte till den som surmulet måste masa sig upp halv sex för att hinna vakna nog mycket för att hitta till tunnelbanestationen strax före sju för att SL ska kunna föra mig till min arbetsplats så att jag är framme strax före åtta. Som sagt var, inget sms hade jag fått och heller ingen förklaring på varför min mobil hade sagt: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!". Min kärlek hade inte märkt något utan sov lugnt vidare på min högra sida. Kanske jag bara hade drömt det där ljudet ...

...

...

...

...

...

...

...

...

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!

Jag satte mig yrvaket upp i sängen och konstaterade att klockan visade 2:12! Och inget sms så långt ögonen nådde ... detta började bli irriterande. Jag vill inte vakna en gång i timmen för att mobiltelefonen känner för att påminna om sin blotta existens, med sitt påstridiga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff"! Men jag vågade inte heller stänga av ljudet - eller för den delen mobiltelefonen eftersom jag kände på mig att om jag så gjorde utan tvivel skulle försova mig ... särskilt när jag inte fått sova ut ordentligt eftersom mobilen en gång i timmen känner för att säga: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff". Ändå var jag för trött för att tänka klart eller göra något åt saken. Jag bara rullade in mig i täcket stängde ögonen och lyssnade en stund på min kärleks andetag innan jag ramlade in i samma trall ...

...

...

...

...

-Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff!!!

Ämmen vaffaaan!!!! Jag blir inte lätt förbannad, men akta sig den som stör min dyrbara sömn!!! Den här gången lät inte mobiltelefonen bara påstridig utan även vädjande. Dessutom gjorde den något som jag inte visste att den kunde göra (och jag har ändå haft den sedan februari 2006) ... den blinkade i rött! Den ville utan tvivel tala om något för mig ... och DÅ (inte förr märk väl) såg jag på batterimätaren att den stackars mobilen bara var några sekunder från att ha helt laddat ur batteriet. Det var alltså DET som fattades! Lite ström! Jag brukar alltid ladda den regelbundet så den har inte laddat ut tidigare, ej heller har jag fått veta hur den beter sig när batteriet nästan är urladdat - men NU fick jag veta!

Hade detta skett under dagen hade jag förhoppningsvis inte varit lika trögfattad utan omedelbart insett att här krävdes krafttillskott i form av lite 200 volts ström. Men nu var det natt och min hjärna inte bara sov utan låg till och med i koma ... och jag klarade, mitt hyfsade språksinne till trots inte av att tolka: "Plinge-dinge-plicke-placke-plocke-tjicke-tjuff".

Hade en fin helg ...

Efter en lång men inte alltför betungande dag på jobbet inser jag att det banne mig torde vara dags för en ny bloggpost. Helgen som tog slut igår var synnerligen lyckad, och det började extra lyckat redan före helgen hade startat, då min skolklass, min mentorskollega och undertecknad i stället för att genomföra en rad träliga och träiga lektioner tog oss ut till Tattby naturreservat och fick oss en skön dag i den friska luften. Olyckskorparna på SMHI hade kraxat om regn, men regndropparna lyste med sin frånvaro hela dagen. Lördagen tillbringades i sällskap med såväl goda vänner som utmärkt god middag - när var något min älskade INTE utmärkt gott? Söndagen gav sig min älskade och jag ut på en skön långpromenad till Barkarby (där vi hamnade - vilket hänt många gånger tidigare och som jag många gånger tidigare vittnat om, så jag behöver inte skriva mer om det - på Ikea). Mycket skönt och mycket trevligt. Avslutningen på helgen blev också mycket fin, men den är jag alltför finkänslig för att beskriva här ... lite får ni väl tänka själva.

LÄNGE LEVE KUNGEN!

Ja idag är det ju trettio år sedan Kungen dog. Skall nog försöka hinna lyssna på några plattor med honom i kväll. Länge Leve Kungen!

Min blogg har ju varit heldöd ganska länge nu, men jag har helt enkelt inte haft lust att blogga ... tid har jag ju haft - men inte lust. Nu är jag dock tillbaka på jobbet. Ungarna ansluter på måndag, och jag måste känna att det känns tämligen lovande - till skillnad från i fjol då allt mest kändes nytt och förvirrande. För första gången sedan jag började arbeta som lärare kommer jag inte att arbeta övertid ... fast det kan nog hinna ändras, så jag skall nog inte ropa hej än.

Vad tycker ni om vädret på sistone? I Stockholm har det varit så fuktigt att det nästan inte gått att andas ett längre tag - det har varit rätt hopplöst att hänga tvätt på tork och det har till och med bildats fuktfläckar på tapeterna - DÅ är det fuktigt i luften. Jag som avskyr hett väder - tycker ännu mindre om vädret då det dessutom är fuktigt - så sista veckan före jobbet ägnade jag mig åt att mest försöka undvika att drunkna i svett. Nu är det till och från lite bättre - men nog längtar man ibland efter en riktig hederlig snödriva ... eller en rejäl hagelskur!

En annan gammal hjälte dog förresten för några dagar sedan, nämligen Lee Hazlewood. Jag är uppvuxen med hans LP "Cowboy in Sweden" och tycker nog att gamle Lee tillsammans med Johnny Cash var de tuffaste av alla tuffa. När jag för ett stort antal år sedan anlade mustasch - en ansiktsprydnad(?) som skulle stanna kvar på överläppen till och från under åtta års tid - så var min motivering att Lee Hazlewood hade mustasch, samtidigt för att jag brukar motivera varför jag nästan alltid går klädd i svart med att Johnny Cash minsann alltid gick klädd i svart. Nå, åter till Lee. Jag insåg till min förfäran att de Lee-skivor som den Jakobssonska samlingen innehöll fanns kvar i Luleå och att "Cowboy in Sweden" numera stod bland mammas skivor - den var ju faktiskt hennes. Jag har lite halvhjärtat hållit utkik efter "Cowboy in Sweden" - jag tycker annars att man ser den ganska ofta - men ännu har jag inte hittat den. Nå, det lär nog inte dröja.

Nåja, då hastar jag väl vidare - dagen till ära till tonerna av ... Jo Äint Naffin Batt ö Haund Dågg!

Ja just det ...

Jag glömde att säga att jag mest hänger här numera. Det är min gamla 78-varvarblogg på engelska som jag startade som ett sidoprojekt hösten 2005 - till viss del för att få något att pyssla med efter det legendariska besöket av Galiningen i Luleå i månadsskiftet oktober/november samma år. Nu lät det som om jag behövde återhämta mig efter att ha besökts av Djingis Khan. Det var inte riktigt meningen. Hur som helst, det var kul att pyssla med under den hösten, men ganska mycket arbete. Inte nog med att jag skulle skriva på engelska som trots allt kräver lite mer - särskilt om man som jag vill att allt skall stämma till 100% (vilket är dumt eftersom det ändå aldrig gör det) - jag måste vara lite mer noga med fakta än vad jag är i blåbloggen, jag skall avbilda skivan i fråga och jag skall dessutom föra över minst en gammal grammofoninspelning från skivspelare till dator - från 78-varvare till mp3-fil. Sedan skall mp3-filen laddas upp någonstans på nätet så att det går att ladda ned den när man klickar på därtill avsedd länk ... med andra ord, lite bökigare är det - men samtidigt roligt. Samtidigt är det kanske färre som intresserar sig rent allmänt, men å andra sidan gör engelskan att bloggen når entusiaster i andra länder också. Jag har bl a kommit i kontakt med en japansk samlare, som till och med uppskattade "Cellos snarkologi" trots att min nye asiatiske vän inte förstår ett ord svenska.

Förra året tänkte jag återuppta skrivandet i 78-varvsbloggen, men då märkte jag att servern där jag hade alla ljudfiler hade totalkraschat - eller åtminstone försvunnit - och då jag inte hade tillgång till de filer jag laddat upp på nätet kom satsningen av sig. När jag fick ner min älskade Lenco L78-skivspelare till Kista vid årsskiftet så har jag börjat samla på nytt och när jag var upp till Luleå häromveckan testade jag frakta ned de allra käraste 78-orna från Luleå. Gissa om de var väl förpackade, men nog var jag lite nervös för att de skulle skadas ändå, men det gick finfint. Så nu har jag fixat de gamla länkarna i bloggen och uppdaterat en hel del och jag har överhuvudtaget väldigt trevligt med mina skivor.

Tur att jag kan hålla mig sysselsatt med något som känns vettigt för mig, då min stora kärlek nästan arbetar dygnet runt numera så det känns som vi nästan aldrig ses, och jag då inte heller kan använda min överskottsenergi på henne.

Jag var för övrigt på Stockholms Stadsbibliotek häromdagen och fick en grånad men flink bibliotekarie att hämta några gamla luntor om grammofonskivor från det förmodligen dammiga biblioteksmagasinet. Biblioteksmagasin brukar nämligen vara dammiga - det minns jag tydligt från min prao på Luleå Kommunbibliotek i nionde klass för sisådär sjuttinutton år sedan. En av böckerna bibliotekarien fick hämta var "Musik på skiva" av Göte Carlid och Bengt Pleijel från 1951. I slutet av boken diskuterar författarna de nya 33 1/3-varvsskivorna och 45-varvsskivorna som nyligen gjort sin entré på svenska marknaden och dess för- och nackdelar jämfört med den på den tiden dominerande 78-varvaren:

"Kommer den långspelande skivan att helt dominera repertoaren? Frågan är inte så lätt att besvara, som man skulle tro, och skivsamlaren gör säkerligen klokt i att vid val av spelapparat gardera sig för både 33 1/3 och 78 varv (45-varvsskivans framtid ter sig måhända mera tvivelaktig"

Carlid och Pleijel trodde alltså inte på den lilla sjutumssingeln. Då hade de inte räknat med alla ungar som föddes ungefär vid samma tid som boken gavs ut och som skulle fylla familjehemmen med singlar med Elvis, Beatles, Rolling Stones, Hep Stars och Tages. Formatet lever t o m fortfarande i viss mån. Det svenska skivbolaget Dolores har t o m en sk Singelklubb, och till skillnad från andra singelklubbar så behöver inte medlemmarna vara singlar. Däremot får de singlar med ny svensk popmusik hemskickade i brevlådan. Fast å andra sidan så verkade Carlid och Pleijel fullständigt inriktade på den klassiska skivrepertoaren, och där blev aldrig singeln ett allmänt använt format. Carlid och Pleijel trodde vidare på en lång övergångsperiod mellan de olika formaten. I själva verket blev övergången hastig när vinylskivorna äntligen började sälja. Kring 1954-55 gick vinylen om 78-varvarna och bara ett par år senare hade 78-varvarna försvunnit ur skivaffärerna - utdömda som otroligt gammalmodiga.

Nå, nog om detta. Hur har ni haft det då?

Mitt skrivbord ...

Jag kom hem från Luleå i går och upplevde en hel veckas gråväder och regn ... man undrar ju om Lule var glad att se mig ... verkade inte så. Det var visserligen trevligen att möta släkt, vänner och katter igen, men nog är det skönt att vara tillbaka hemma igen.

Nå ... nog om detta och raskt över till ett annat ämne.

Få saker säger så mycket om en människa än dess skrivbord. För att fira det faktum att mitt skrivbord för en gångs skull var tämligen välstädat passade jag på att föreviga med min kamera. Jag har en massa CD i hyllor på och ovanför skrivbordet. Min nya mandolin står prydligt inom räckhåll, bakom den hänger den inramade Krazy Kat-serien som en gång gjorde att jag kom i kontakt med min stora kärlek i augusti 2005 - den som inte känner till den historien uppmanas läsa i mitt blåabloggarkiv (alltså augusti 2005) för att uppdatera sig (klicka här och scrolla ned till 6 augusti och läs även den tredje kommentaren). Min lilla svarta vinylspelare av märket Lumark är i den övre hyllan ovan skärmen och bland sakerna whiteboarden till höger syns såväl foto av Rulle, urklipp från Metro (eller om det var City) med skolklassen som jag blir mentor för i höst, Elvis-magneter, räkningar och gulliga kort från Galiningen. Jag har en sådan där löjlig USB-ansluten fläkt på hyllan ovanför skärmen - vilket jag varit glad för i dag eftersom det varit rätt så varmt och svettigt, och den svarta kontorsstolen med hög rygg är mycket skön att sitta på när jag spenderar min tid framför datorburken - eller lyssnar på någon trevlig platta. Jag gillar alltså att ha saker som betyder något för mig nära mig hela tiden ... som de flesta människor antar jag.

Så här ser det alltså ut där jag sitter. Hur ser det ut där du sitter?