Jodå Pova jag är tillbaka ...

... fast det har varit lite dåligt med tid för bloggande på sistone. Fast när jag häromkvällen kände mig bloggskrivarsugen var det något fel på Blogger och allting bara krånglade - fast nu verkar allt fungera igen. Som synes har jag bytt design - då min hemmagjorda skylt längst upp inte längre laddades upp - vilket gjorde att nya besökare inte kunde veta vad min blogg heter - Vojne vojne.

Jag spenderade jul- och nyårshelg i Luleå - och fick uppleva snö (kors i taket - jo, den kom ungefär samtidigt som när jag lämnade hemmet i Kista, sent på kvällen före julafton) och samvaro med släkt och katter. Men det jag gjorde mest under mitt jullov var att sova. Jag sov ... och sov ... och sooooov. Jag gick en och annan kort promenad och någon liten shoppingrunda, men jag hade inte ens någon energi för skivletande - och då är en annan ganska trött. Tröttast var jag på nyårsafton, men efter hand piggnade jag till och när jag sedan återvände till Kista tidig trettondagsmorgon var jag åter mitt gamla jag. Visst var det trevligt att se Luleå och alla som bor där igen, men det var ju inte så länge sedan jag var där - jag gjorde ju en sväng dit under höstlovet. Nu var situationen rätt så rejält annorlunda. Den här gången lämnade jag mitt hem fyllt av harmoni och kärlek och jag förstod att min saknad efter min käraste sambo (ja, efter pojkarna också) skulle bli stor - och det blev den. Men desto finare kändes det när jag kom hem till Tomtebolyckan (adult version) igen.

Jag lyckades baxa med mig en hel del plattor även denna gång, samt min gamla älskade Lenco-skivspelare. Jag har ännu inte packat upp den. Det får vänta tills jag ordnat någonstans att ställa den. Dessutom hade jag med mig en hel del katthår i mina kläder som en trevlig souvenir från norr. Det är ju så förutsägbart med lappmössor, myggholkar och varningsskyltar med älgar på.

Plötsligt har jag börjat känna mig bloggarsugen igen, så det blir förhoppningsvis lite mer skrivet här från och med nu - om tiden räcker till ... lusten finns där redan garanterat.

Vad jobbet gäller, så flyter det på som vanligt ... ofta otroligt energikrävande, ibland väldigt rörigt, men ändå ganska trevligt emellanåt.

Jag blev förresten via mail tillfrågad om att lägga in en reklamlänk för damunderkläder i min blogg, men tycker nog att en sådan länk skulle passa illa med bloggen i övrigt. Dessutom tyckte jag att gentjänsten, en trisslott, var lite i klenaste laget - särskilt för mig som ALDRIG vinner på lotterier. För övrigt tycker jag att damunderkläder ändå är trevligast när de är avtagna. Sådan är jag, det står jag för.

Tittar in för att säga Gul Jod ... eller nåt ...

... jag har varit en dålig bloggare på sistone, men IRL har fått gå före URL på sistone (vilket jag antar är ganska hälsosamt) ... Den här veckan har varit väldigt turbulent ... vill inte gärna säga mycket mer, men jag kan säga att det rör sig om jobbet (hemma råder Tomtebolyckan - fast kanske inte fullt så oskyldig :-P) ... hur som helst löste sig alltihop och jag fick ett gott bevis på att jag har väldigt fina arbetskamrater. Jag har just avslutat min första termin som lärare med många många nya erfarenheter, några nya ärr men framför allt många varma känslor för såväl arbetskamrater som elever. Jag har fått flera hempysslade julkort från många av mina söta och fina elever ... och till och med en julklapp. Då blir den strängaste lärare stum av rörelse och glädje. I morgon kväll bär kosan av till Luleå, där jag skall spendera jul- och nyårshelg för att återvända strax före trettonhelgen. Tyvärr utan min stora kärlek - men man kan ju inte få allt ... och Stockholm (i mitt hjärta) finns ju kvar ... men när är det tänkt att det skall bli vinter på det här stället?

Well whatever ... god jul och gott nytt år - everyhopa!

NYTT ALBUM: MOT MINA PRINCIPER

Eftersom jag varit gräsänkling detta veckoslut har jag ... heter det förresten gräsänkling den här tiden på året? .... tja, snöänkling kan jag ju knappast kallas eftersom snön lyser med sin retfulla frånvaro. Herre Gud. Det är 10 december - TVÅ veckor kvar till julafton och det känns mer som september eller oktober. Två veckor kvar att jobba denna min första termin som lärare - och det har varit rätt mycket att göra och det har samtidigt varit en händelsefull termin - såväl på jobbet som utanför jobbet ... men vad tänkte jag skriva om egentligen?

Tappade minst sagt tråden ... JO, eftersom jag varit gräsänkling (eller whatever - dvs sambon har arbetat dubbelskift och ungarna har varit bortresta hos släktingar) har jag passat på att fila vidare på min nya samling låtar "Mot Mina Principer". Jag börjar väl mer eller mindre vara färdig - och jag skall lite senare lyssna lite närmare på inspelningarna och eventuellt göra en sk slutmix. Eller så nöjer jag mig med allt som det är. Ser snarare ut som det senare, eftersom jag knappast kommer att ha tid att pyssla med sådant. Så småningom kommer jag att lägga ut låtarna i mp3-format i bloggen - lade ju ut några smakprov för några dagar sedan.

HÄR KAN ALBUMET AVLYSSNAS.


Nå, så var det med den saken. Och i morgon är det tillbaka till arbetet ... två veckor och sedan upp till Lule igen ... när är det tänkt att jag skall hinna köpa julklappar???? Hoppar nog över det i år ... men nästa helg blir det förhoppningsvis julkonsert i Sofia Kyrka - trevlig vana att lyssna på bloggpolaren Millroll och hennes kollegor.

Dags för lite nya BeJi-låtar bl a

Efter många om och men har jag äntligen börjat få ordning på kommande musikutgåva (när den kommer är ännu oklart - osäkert om jag hinner bli färdig före jul - men hoppas det i alla fall). Den nya utgåvan skall i alla fall heta "MOT MINA PRINCIPER" (vilket varit bestämt länge nu) och den skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor, då jag skrivit sångerna på annorlunda sätt än tidigare, samtidigt som utgåvan i sin helhet har ett mer elektroniskt sound än vad jag annars brukar använda mig av. Jag har dessutom nyligen införskaffat en liten portabel inspelningsstudio (så min gamla kassettporta inköpt 1994 kan äntligen pensioneras - tack för lång trogen tjänst), så det är min första utgåva som är helt digitalt inspelad. Omslaget till kommande utgåva kan ses längst upp.

Nå hur som helst, här kommer två smakprov (en första singel med tillhörande baksida - kan man kanske säga), nämligen titelspåret "MOT MINA PRINCIPER" och "ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR".

Klicka här:

MOT MINA PRINCIPER

ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR

---

En sak har förresten hänt uppe i norr, vilket får min bloggpost om kommande utgåva att blekna i jämförelse. Mina två kusiner (tvillingarna Malin och Lina - som är adopterade från Sri Lanka) har just för första gången pratat med sin biologiska mor och dessutom ... (trumvirvel insättes här) .... fått reda på att de har en lillebror på sexton år ... TÄNKA SIG!

Innebär det att jag fått en plastkusin?

Strosarsöndag i Stockholm

Ibland ... inte så ofta måste dessvärre medges ... men ibland vill jag bara strosa runt i Stockholm. Utan något särskilt mål. Och (som i detta fallet) utan några större sekiner på fickan. Efter att förra söndagen varit i Sofia Kyrka på Söder, insåg jag att jag allt borde styra mitt strosande mot Söder någon gång. Tidigare har jag mest strosat i trakterna runt Vasastan och Norrmalm. Jag kom lite väl sent på att jag borde tagit med mig digitalkameran för att ta lite bilder av storstaden, men jag hade ändå den halvtaskiga kameran i mobiltelefonen - så lite bilder blev det - om än tämligen suddiga.

---

Nåväl. Jag hoppade av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen (uppgången vid Folkungagatan), strosade längs Östgötagatan, Skånegatan och vände sedan och följde Nytorgsgatan. I min lilla fickkarta över Stockholm såg jag att det fanns något som heter Cornelisparken, så jag styrde stegen dit, men tyckte nog att den lilla gräsplätten var i pluttigaste laget. Promenerade sedan nedför Albert Engströms trappa och stod ovanför Söderbergstrappan och beundrade utsikten. Till vänster Gamla Stan, Framför mig Skeppsholmen och dess lilla bihang Kastellholmen och till höger såg jag Djurgården med Gröna Lund i förgrunden och långt borta i fjärran stack Kaknästornet upp sin bekanta nuna. Jag följde Stadsgårdsleden mot Slussen och tog tunnelbanan till St: Eriksplan för att kolla upp om jag hittade till ett ställe där jag nog kommer att göra ett besök när plånbok och tid tillåter, nämligen Nostalgipalatset. Jodå, jag hittade palatset - ganska nära Vanadisplan. Efter denna lokalisering, bestämde jag mig för att följa S:t Eriksgatan söderut. Det blev en lagom promenad mitt i det lagom brusande Stockholmsvimlet, över S:t Eriksbron och sedan tog en ganska trött BeJi tunnelbanan från Fridhemsplan och hem till Husby.

---

Kul sväng i höstrusket. Fast de mest intressanta platserna jag såg längs vägen hade söndagsstängt ... och fast jag inte hade många slantar på fickan ... så det var nog bara bra att det var stängt.

---

När jag stod och tittade på utsikten från toppen på Söderbergstrappan slog det mig ... det här är mitt hem. Den tanken slog mig aldrig under trettio år i Luleå - men i Stockholm slår den mig ganska ofta. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så förtjust i Fjollträsk, men jag får nog citera Piteågruppen Euskefeurats ord om Piteå: "Det är hit man kommer när man kommer hem". Fast jag har ju inte Piijt i åtanke direkt.

Till minne av morfar ...

Idag är det tio år sedan min morfar Henry dog. Bror Henry Jakobsson blev bara 70 år gammal när den djävulska cancern släckte hans liv – och det var så orättvist. Det var en svår förlust som det tog lång tid att komma över. Det var nämligen som att förlora sin far, vilket jag i och för sig gjorde redan som sjuåring, men till skillnad från min stackare till far fanns min morfar alltid till hands om man behövde honom. Många av mina lov under min uppväxt spenderades tillsammans med morfadern i sommarstugan i lilla Laduviken norr om Luleå. Inte bara sommarlov utan även sportlov och påsklov och kanske till och med någon helg då och då. Vad gjorde vi då tillsammans? Tja, vi fiskade (med såväl spö som mjärde, nät och gäddsaxar), vi byggde (morfar hade alltid något nytt projekt på gång där man kunde hjälpa till), vi åkte skidor och paddlade ... vi hade det helt enkelt väldigt trevligt ihop. Egentligen hade vi inte särskilt många gemensamma intressen, eftersom jag nog alltid varit mer lik min mormor i de avseendena, men allt var roligt tillsammans med morfar. Jag fick till och med prova på att skjuta pistol tillsammans med morfar, och till och med det var roligt – och det kommer från en som ALDRIG lekte med några leksakspistoler som barn.

Ja, fast ett gemensamt intresse hade vi, nämligen intresse för teknologi. Morfar var nämligen elektriker till yrket – och mitt intresse för ljud- och bildelektronik känner nog de flesta av denna bloggs läsare redan till. Jag minns till och med att sista gången vi träffades, några dagar före hans insomnande, så pratade vi om stereovideoapparater, eftersom jag nyligen införskaffat en sådan av märket Sony.

Det finns några uttryck som morfar yttrade då och då som jag har gjort till mina egna (även om jag alltid stolt brukar uppge källan), bl a när han ville beskriva något som såg konstlat, onaturligt och konstigt ut så brukade han säga att det såg ut: ”som en korsning mellan lake och räv”, och om någon eller något var väldigt brokigt och färgglatt brukade han använda uttrycket: ”röd och grön som Skatamarkskalven”. Detta sista uttryck har på senare år intresserat mig, då jag undrar om det funnits en kalv i Skatamark (vilket är en liten håla i Norrbotten) som VAR röd och grön.

Morfar var en trygg, lugn, osjälvisk, hjälpsam, blygsam, snäll men samtidigt otroligt kompetent och respekterad man och han har alltid varit min främsta manliga förebild. Jag har alltid försökt efterlikna honom i många avseenden, även om jag inte alltid kan påstå att jag lyckats. Men jag tror nog att han är glad över att det har gått fint för mig så här långt och att de senaste tio åren har varit bra år.

För fem år sedan (dvs 16 november 2001) skrev jag en dikt (i form av ett brev, som hette ”BREV”), som jag kort därefter tonsatte och spelade in på en CD-EP 2002 (”Sång nr 309”). Där sammanfattade jag allt som hänt sedan vi skiljdes åt, och nu känner jag att jag skulle kunna lägga till ytterligare en vers som handlar om hur jag plötsligt träffades av himlens ljus och hur detta förändrade (”reformerade”, eftersom förändringen minst sagt var till det bättre) mitt liv.

Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande saknar honom mycket ... så här tio år senare.

Ka-Booooooom 4-ever!

Ja just det.

Jag älskar dig så.

Inget ger mig en sådan livsglädje som att sola mig i skenet från Himlens Ljus.

Tillbaka efter en vecka i Luuuule.

Tja, då var man tillbaka igen - och även om det var fint att möta släkt, vänner och katter igen så är det skönt att vara tillbaka. Med på återfärden fick några hundra LP och halva DVD-samlingen följa. Nå, en sak i taget.

Det var en dryg tågresa till Luleå, mest för att min plats på Connex-tåget var väldigt nedsutten. Det var i stort sett omöjligt att sitta behagligt - dessutom hade jag plats vid gången, så varje gång någon gick förbi fläktade det till på mig, vilket gjorde att det var svårt att koppla av helt och hållet. Nåja, tidigt på måndagsmorgonen klev jag av tåget och möttes av en kall snöig vinterdag och dessutom av min underbart fina kusin Malin och hennes mysiga hund Ferdinand. Vi åkte hem till hennes lilla lya för att (som vi tidigare bestämt) äta frukost tillsammans. Efter några om och men (inkluderat en snabb tur och returresa till Rosvik) fick vi vår frukost. Sedan åkte vi ut mot Hägnans friluftsmuseum där vi träffade modern på hennes jobb. Efter att på egen hand lite senare besökt Christer Petterssons (nej inte DEN Christer Pettersson) trevliga café/skivaffär "Musica" och pratat bort en stund - samt köpt lite trevlig vinyl, åkte jag hem till moderns lägenhet och fick träffa katterna Killen, Jolie och naturligtvis MIN Rulle. Han blev först förbluffad, men sedan blev han väldigt glad och han var som parkerad i mitt knä nästan all tid jag spenderade hemma hos modern.

Tisdagen strosade jag runt i centrala Luleå och på Storheden (där jag köpte en bagagevagn - vilket verkar varit ett bra köp - eftersom den senare gjorde att jag kunde frakta hem säkert bortåt 50-60 kg skivor till Stockholm utan några större problem). I centrala Luleå passade jag på att titta på det omåttligt fula, men nu färdigbyggda kulturhuset och jag tittade in i en av mina favoritställen sedan tio år tillbaka - Fyndhörnan ... som dock bytt ägare sedan sist.

Onsdagen ägnade jag till stor del i min gamle kompis Rogers sällskap. Jag hade verkligen saknat honom, då han är som den bror jag aldrig fick. På kvällen var det dags att träffa min andra superfina kusin Lina (Malins syster) och hennes kille Mats. Såväl Malin och Lina har flyttat hemifrån sedan jag lämnade Luleå, så det var klart att jag var nyfiken på hur de hade det. Även detta återseende blev kärt och jag gillade även Mats, som jag tidigare inte hade träffat.

Torsdagen (ingen rast och ro här inte) åkte jag till Råneå och besökte min mormor, och hon verkade efter omständigheterna må ganska bra. Att det blev ett kärt återseende är såväl onödig information - eftersom det är en självklarhet, samtidigt som det blir lite tjatigt. Visserligen pratar vi ganska ofta på telefon, men det är ju ändå inte samma sak som att mötas IRL - så att säga.

Fredagen hade jag tänkt ta det lite lugnt och det gjorde jag också, förutom att jag gjorde en ny sväng till Lina som ville att vi skulle hinna träffas igen - och det är klart att det ville jag också. Hemresan var betydligt skönare än resan till Luleå. Plats vid fönster och något skönare och inte fullt så nedsuttet säte. Fast nog var man lite öm i akterkastellet ändå - trots att man gjorde sitt bästa att gå lite svängar då och då i tåget för att inte stelna till alldeles. Dessutom hade jag möjlighet att se mer av Sverige än när jag åkte upp, eftersom det då var mörkt hela vägen. Nu kunde jag se Sverige susa förbi hela lördagsförmiddagen innan jag anlände till Stockholm just efter kl 12. Där möttes jag av Galina och det kändes som om jag kommit hem igen.

Så har min vecka varit - hur har er vecka varit då?

Slutligen en liten coda. Idag gjorde jag ett misstag som jag inte gjort på drygt 20 år sedan. Någon gång i mitten av 80-talet blev jag ombedd att spela av en skiva på band åt en kompis. Det rörde sig om Kraftwerks "Tour de France" och det var en sk maxisingel - dvs LP-storlek, men 45 rpm. Jag hade aldrig sett en sådan tidigare och utgick från att det var en LP och spelade av den i 33 1/3 rpm - och jag erkänner att jag inte lyssnade utan gjorde andra saker samtidigt. Inte helt oväntat fick jag göra om inspelningen. Och denna gång med rätt varvantal. Och idag lyssnade jag på en av LP-skivorna jag köpte på "Musica", nämligen Walter (numera Wendy) Carlos musik från filmen "Clockwork Orange", och inte tänkte jag på att den vackra moogmusiken gick i hastigaste laget. När jag började spela en annan LP (som jag lyssnat på tidigare) insåg jag att jag lyssnat på "Clockwork Orange" på 45 rpm ... ... gissa vilken fd hasafot som höll på att skratta ihjäl sig? Just det ... undertecknad.

Luleå 29 okt - 3 nov bl a

Jag kommer att åka upp till Luleå och vara där under höstlovet, och jag erkänner gärna att jag behöver komma bort från saker och ting. När jag sedan kommer tillbaka till storstaden skall jag ta itu med att hitta någonstans att bo, eftersom det nu är fullständigt uppenbart att jag inte längre kan bo tillsammans med min fd kärlek. Jag blir nog så illa tvungen att flytta till någon av de södra förorterna, eftersom det inte är FULLT lika hopplöst att hitta bostad där som det är i de norra. Det känns vemodigt, men vad kan man göra. Det känns alltid tungt att släppa något som man lagt ned hela sin själ i under över ett års tid och inse att man har förlorat. Min fd kärlek hade märkt att jag piggnat till och blivit gladare under de senaste veckorna och tolkade det helt riktigt att någon ny kvinna hade kommit in i mitt liv. Dessvärre drog hon egna tolkningar om vem den kvinnan var - och dessa tolkningar var helt uppåt väggarna fel. Hon trodde att jag hade inlett ett förhållande med en kvinna i Stockholm (som jag visserligen gillar som vän, men enbart varit i kontakt med via Internet) som jag så småningom kunde flytta ihop med tämligen smärtfritt - men så var det ju inte.

Den nya kvinna som kommit in i mitt liv bor i själva verket på en helt annan kontinent, och visst har vi båda två lite löst börjat tala om hur vi ska göra i framtiden - men längre än så är ingen av oss komna. Vi har ju båda två våra liv och arbeten där vi bor, och ingen av våra yrken skulle vara särskilt eftertraktade i den andras hemland. Hon är lärare i amerikansk historia och jag är främst svensklärare. Så jag vet inte riktigt varthän det skall leda - om det ens leder till någonting. Jag hoppas och vill, men inser att det krävs en stor uppoffring från åtminstone någons sida.

Hur som helst. Det är bara att erkänna för sig själv att sagan "Björn och Galina" nu är helt slut, och att en eventuell uppföljare känns ganska osäker just nu. Det jag mest kommer att sörja är att mista familjegemenskapen, och eftersom jag av olika skäl har svårt att knyta nya kontakter så är jag rädd för ensamheten och isoleringen. Jag vet att det är upp till mig att ändra på detta, men har det varit svårt för mig i 30 års tid lär det inte bli lättare ... fast jag måste ju.

Min största mardröm har länge varit att leva så isolerat att jag kan ligga död i flera veckor utan att någon frågar efter mig. Detta hände min stackars granne i Luleå för några år sedan. Ändå, i Luleå var det ingen större fara, eftersom jag alltid haft mina närmaste släktingar och vänner där, som jag alltid kunnat vända mig till när det känts svårt i livet. I Stockholm är det (på gott och ont) lättare att bara försvinna i mängden ... om man inte är har ett socialt liv. Dags att skaffa det. På något sätt.

Från blAgg till blÖgg

Ännu en taggning - denna gång hämtad från Piteå och från Wimsas Bloggchateau.

A is for age: 31
B is for booze of choice: Absolut Hallonsaft
C is for career: Språklärare och cybergigolo :-P
D is for your dad’s name: Lars-Erik
E is for essential items to bring to a party: Ingen aning – blir aldrig bjuden på party
F is for favourite song at the moment: gnolar rätt mycket på ”Way down in New Orleans” just nu
G is for favourite game: Spelar rätt ofta Yatzy med mobilen – så trist är jag
H is for home town: Kista
I is for instruments you play: gitarr, bas, klaviatur och sjung
J is for jam or jelly you like: lingonsylt
K is for kids: inga egna tyvärr – men har ganska många genom min profession
L is for living arrangements: går det att arrangera sitt liv?
M is for mother’s name: Britt-Mari
N is for name of your crush: Lynn.
O is for overnight hospital stays: inte så många – och inte alls de senaste 20 åren
P is for phobias: höjder och instängdhet
Q is for quotes you like: ”Nose innan du gläfs” (morfarsmor Ebba)
R is for relationship that lasted the longest: ett år (trist men sant)
S is for sartorial style: har ingen sådan vad jag vet
T is for time you wake up: klockan fem på morgonen stiger jag upp och är vaken lagom till arbetsdagens början klockan åtta
U is for underwear: ja
V is for vegetables you love: allt.
W is for weekend plans: nästa veckoslut åker jag norrut
X is for x-rays you’ve had: luftrören 1983 och handleden 1984 och några hos tandläkaren under årens lopp
Y is for yummy food you make: raggmunkar – bäst i världen på den läckerheten
Z is for zodiac sign: Skytt
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Bosse Ringholm
Ä är för älsklingstrend: trender är för töntar
Ö är för en önskan just nu: tja, en kopp kaffe skulle smaka bra

HÖSTLOVET NÄRMAR SIG ...

... och både idag och i morgon är jag ledig, eftersom ca 90% av mina elever är muslimer och eftersom Ramadan tagit slut i dagarna - vilket betyder muslimsk helg. Första gången jag haft någon glädje av Islam, vad jag kan påminna mig.

Men, som sagt var, höstlovet närmar sig och under detta kommer jag att åka upp till Luleå för att träffa släkt och vänner. Snön har enligt uppgift kommit till Luleå och jag har inte ens några vinterskor för tillfället - så jag lär nog bli illa tvungen att göra lite skoshoppande innan jag åker ... jag som hatar att shoppa kläder och sådana saker ... men mina blåa gympaskor lär inte gilla det norrbottniska underlaget. Nå, det skall bli skönt att få se sina gamla trakter igen och att träffa lille Rulle (som kanske inte känner igen mig), diverse släktingar, lite kompisar och mina skivor (skall försöka släpa med mig en del på återfärden ... skivor alltså). Dessutom lyckades jag fixa nästan misstänkt billiga tågbiljetter ... undrar om man tvingas gå ut och skjuta på???

Vad händer annars i den BeJiska tillvaron? Tja, när nöden är som störst brukar alltid något intressant hända. Jag börjar misstänka att jag trillat dit igen ... och fallit för en rödhårig lärare med en massa skivor ... nej, jag har inte blivit förälskad i min egen spegelbild - utan i en omåttligt trevlig tjej på andra sidan Atlanten. Vem har sagt att man skall göra det lätt för sig? Och naturligtvis är det alldeles för tidigt att säga vad detta skall leda till ... om det överhuvudtaget skall leda till något ... men nog är det både inspirerande och spännande. Något som kan behövas nu i höstrusket.