LÅNGCHATT OCH SENDRAG (låter som titeln på en friluftsteaterföreställning med Stefan och Krister)

Tänkte egentligen vara flitig och försöka hinna ifatt i jobbet under helgen, och eftersom övriga familjen åkte till Nynäshamn förstod jag att jag i alla fall skulle få arbetsro ... men inte blev det såååå himla mycket gjort. Inte när det gäller arbete och sådana saker i alla fall - men förmodligen behövdes vilan mer. Jag jobbar ganska hårt och brukar vara ganska slutkörd vid slutet av veckan - men det är ju så det skall vara antar jag. Ägnade i stället hela lördagskvällen fastklistrad vid datorn och chattade med andra sidan Atlanten. Ibland glömmer man bara tiden och den trevliga upplevelsen gjorde att jag sedan hade lite svårt att somna.

Men så småningom somnade jag ... bara för att vakna vid tretiden av att någon stack en vass kniv i min vad ... sendrag. Jag brukar då och då få sendrag i foten, men det är oftast ingen fara. Men när jag någon gång om året får sendrag i vaden vill jag bara skrika högt, och det händer alltid mitt i natten när jag sover och jag kan tänka mig betydligt trevligare uppvaknanden. Och sedan känns det hela dagen som om någon slagit en i vaden med ett brännbollsträ. När jag för första gången gick sendrag i vaden för kanske fyra-fem år sedan blev jag livrädd, eftersom jag inte begrep vad det var. Nu vet jag och blir inte rädd längre ... men det kan ju inte ta bort faktumet att det gör (ursäkta franskan) skitont.

Det var väl straffet för att jag hade så roligt när jag chattade kan jag tänka mig ... somliga straffar vår herre med det samma.

....

Fast nog var det värt lite smärta ...

Jag ångrar ...

... förra bloggposten. Den borde jag inte ha skrivit. Men jag har ännu aldrig raderat en bloggpost och tänker inte starta nu heller. Det finns en framtid även om det är osäkert hur den ser ut. Jag var bottenlöst förtvivlad under några dagar och jag är en väldigt impulsiv människa trots min norrländska sävlighet. Men just nu känns det bättre. Det kan bli sämre igen, men det kan också bli bättre. Bara så ni vet.

Fast för att vara en nedlagd blogg skriver jag ovanligt ofta här ...

Cirkeln är sluten ...

Det var underbart så länge det varade.
Men nu är allt slut.
Jag började blogga för att ha något att göra för att tränga bort demonerna och känslan av hopplöshet och meningslöshet.
Inte kunde väl jag ana vad det skulle leda till.
Jag mötte den stora kärleken och lämnade allt, satsade mitt liv (inte för att det var så mycket att satsa men ändå).
Fick uppleva ett fantastiskt år i sus och dus.
Mitt bästa år.
Men nu är det slut.
Jag satsade allt ... och förlorade.
Och har inget kvar.
Och framtiden känns väldigt kort.

”Everything put together sooner or later falls apart”

Det började en sommardag för drygt 15 månader sedan, den 15 juni 2005. Det var tänkt att det bara skulle pågå några veckor som ett experiment utan några andra baktankar att bli en del i den växande bloggemenskapen – som ett tidsfördriv tills någon öppning skulle börja skönjas i den tillslutna lärarkåren i Luleå. Sedan många år levde jag som ’singel’ tillsammans med en katt och en vanvettigt stor skivsamling, och längtade efter något annat – även om jag inte direkt kunde formulera för mig själv vad det var. Jag hade börjat få alltfler cybervänner som jag uppskattade även om jag insåg att det var en bräcklig form av vänskap mellan vänner som aldrig träffats och förmodligen heller aldrig skulle träffas. Likafullt fyllde min blogg en viktig funktion för mig förra sommaren då den höll mig sysselsatt och fick mig att känna mig inspirerad och upprymd – när jag snarare hade förväntat mig en ganska jobbig sommar – utbildningen var över, alla studiekamrater hade gått åt olika håll och kvar stod jag och undrade vad i all sin dar jag skulle ta mig till med mitt liv.

Så ägnade jag väldigt mycket tid och energi åt sådant som jag vet att jag är ganska bra på – nämligen formulera mig i skrift. Alla nya vänner som jag fått genom cybern är jag så oerhört tacksam för. Ni har verkligen berikat mitt liv det senaste dryga året – och jag hoppas att det också har framgått i det jag skrivit, både genom den numera ’legendariska’ bloggarsången, liksom olika statistiska bloggar där jag skriver om mina bloggarvänner. Några av er har jag haft glädjen att få träffa i verkligheten, även om jag önskar att ni var många fler. En av er blev jag blixtrande förälskad i (och är det än i denna dag) och bor sedan ett halvår tillbaka tillsammans med, och även om allt kanske inte blivit som jag hoppats, så ser jag ändå vår framtid an med öppna och hoppfulla ögon.

Jag har sedan jag startade min blogg lämnat nästan allt som varit mitt liv i Luleå – vilket jag nog ändå hade gjort, även utan blogg – jag har börjat arbeta som lärare, och även om det varit svårigheter i portgången pga av olika orsaker, så tror jag ändå på en framtid inom detta yrke – även om vissa justeringar måste göras för att allt skall bli på bästa möjliga sätt.

Däremot har min bloggs betydelse minskat alltmer sedan årsskiftet – jag har skrivit sämre (eller rättare sagt mindre inspirerade) bloggposter. Jag har inte orkat (eller haft lust att) vara en lika flitig bloggbesökare och bloggkommenterare i andras bloggar – och det har även betytt att mina bloggläsare har minskat stadigt men säkert. Många gånger har jag tänkt stänga min blogg. Första gången redan i november i fjol, sedan flera gånger under våren och sommaren, och sedan i samband med skolstarten för fem veckor sedan. Den fyller ingen större funktion varken i mitt liv eller i andras liv längre, men jag har ändå dragit mig för att lägga ned bloggandet helt – om inte annat av sentimentala skäl. Jag har ju trots allt den här bloggen att tacka för väldigt mycket fint som har hänt mig under de senaste femton månaderna.

Just nu befinner jag mig i en kris. Jag tänker inte gå in på det närmare, eftersom jag alltid dragit mig för att bli alltför personlig i min blogg. Jag är det inte i verkligheten, så varför skulle jag vara det här. Dessutom har jag märkt att det är väldigt många som tycker att det är jobbigt att läsa om andras problem, och jag erkänner gärna att jag är en av dem. Man vill helst läsa trevliga saker – men allting är ju inte alltid så himla trevligt. Jag har i vilket fall som helst gjort upp en plan för mig själv vad som jag behöver göra för att kunna fungera ordentligt som människa igen, men jag känner att min blogg inte bör blandas in i den, och därför kommer jag (om jag inte kommer på andra tankar) inte att skriva något mer här.

Det känns helt enkelt som ett bra tillfälle att sätta punkt.

Men alla som vet vilken statistiknörd jag är anar naturligtvis att jag inte gärna kan göra ett sådant här ’bokslut’ utan att presentera en lättare statistisk analys (nej, inte Anna-Lys, utan analys). Jag skrev felaktigt att förra bloggposten var min 150:e, men vid närmare kontroll visade det sig vara min 151:a. Då är denna alltså den 152:a. 1375 kommentarer har skrivits, vilket ger ett trevligt genomsnitt på 9,0. Nu kan ju den statistiken förryckas något av inkommande kommentarer, men det bjuder jag så gärna på. Jag är inte den som är den. Robban har skrivit flest kommentarer, tätt följd av Soulway och en bra bit därefter kommer min stora kärlek Galina, som flitigt läst mina bloggposter, men som oftast numera föredrar att kommentera muntligt – vilket ju är helt i sin ordning. Det vore ju förfärligt om vi varit tvungna att fortsätta att kommunicera genom bloggkommentarer.

Topp tio fortsätter med Natricia på fjärde plats, Munin på femte, Jenny på sjätte, Millroll på sjunde, Pova på åttonde, Anna Lys på nionde och Aniara och Bigga på delad tiondeplats. Tack för alla era kommentarer och alla era vänligheter allihopa. Det är ganska intressant att konstatera att det krävs över femtio kommentarer för att ta sig in på ’Topp Tio’. Sedan följer ytterligare fina och trevliga bloggare som jag har haft stor glädje av att komma i cyberkontakt med under de senaste femton månaderna: Wimsa, Lillatanta, Fatou, Kär-Stin, Smultrondroppen, Agge, Mingo, Brummelisa, Qilin, Dolphin, Regnaska, Pärliz, Mimmi, Nitha, Ammie och många många många fler. Förlåt att jag inte nämner alla, men listan skulle bli så himla lång. Tack allihopa alla nämnda och icke nämnda (som dock INTE är glömda).

Jag kunde inte låta bli att göra en studie vilka ämnen jag skrivit mest om och vilka ämnen som lockat mest gensvar från kommenterare. Mest har jag skrivit om musik och skivor – och det är ju inte så konstigt – det skulle knappast vara MIN blogg annars. Kärlek har också varit ett viktigt ämne. Jag har också skrivit en del om just bloggande – sk metabloggar – och om vänskap och katter, samt lite grann om språk också. Några bloggposter har varit djupa och introverta – men inte särskilt många – de flesta har varit lätta och ganska glada. Mest kommentarer har mina kärleksbloggar lockat, och det är ju inte så konstigt, eftersom det är något som de flesta kan förhålla sig till – till skillnad från skivsamlande. Mest kommentarer fick min bloggpost ”Den bästa veckan i mitt liv” som jag publicerade 7 november 2005 och som handlade om mitt och Galinas första IRL-möte och vår första vecka tillsammans. Den hör också till mina egna favoriter, tillsammans med bloggposterna ”Våren är Här” (29 aug 2005) och ”Ka-Boooooom” (3 sep 2005), men det är ju inte så konstigt då jag har så sköna associationer till allt som de bloggarna handlade om och om hur livet kändes just då. En annan gammal bloggpost som jag gillar fortfarande är ”Den som finge ha sitt badkar på balkongen” från 11 juli 2005. På senare tid tycker jag inte att mina bloggposter varit något vidare, med vissa undantag, t ex ”Nå, hur var er söndag?” från 3 juli 2006. Den tycker jag fortfarande blev bra. Nu ska jag inte vara alltför grinig mot min gamla blogg. Den har varit bra överhuvudtaget, men som citatet av Paul Simon i rubriken säger: Allt som satts ihop faller en gång isär. Allt som har en början har också ett slut.

Och nu go’vänner, har denna bloggpost nått sitt slut.

Tack för mig. (bockar och lyfter på Notvikenkepsen).

/Björn "BeJi" Jakobsson

Kult?

Det är inte medvetet som jag försöker pumpa in energi i min blogg genom att skriva så här ofta - tredje bloggposten på mindre än ett dygn - utan snarare ett tecken på att jag börjar få tillbaka krafterna - och börjar bli lite rastlös - eftersom jag inte har någonstans att göra av fingarna just nu.

När jag satt och läste lite om min nya favoritsångerska Karen Dalton och googlade fram lite svenskt material om henne slog det mig att hon fått en kultstämpel - hon beskrivs som kultsångerska på flera ställen. Då började jag fundera kring begreppet 'kult' som dyker upp här och var utan att någon direkt verkar kunna sätta fingret på vad det egentligen är. Då menar jag inte de kristna eller allmänt religionssociologiska betydelserna (ej heller 'kult' som i 'rorkult') utan det mer allmänna slanguttrycket 'kult'. Jag började söka i diverse ordböcker efter en ordentlig förklaring av ordet. Bonniers Svenska Ordbok kom med förklaringen: "föremål för omåttlig beundran (i vissa kretsar)". Bra Böckers Lexikon 2000 menar att en film kan vara en kultfilm om den "dyrkas av speciella publikgrupper, många med rötter i olika subkulturer". Så långt allt väl. Kult är något som är oerhört omtyckt av vissa grupper - men alltså inte av den stora publiken. Då kan man väl säga att Karen Dalton är en kultsångerska i så fall, eftersom de flesta aldrig ens har hört talats om henne, men däremot är det väldigt många folkmusiker som talar väldigt varmt om henne - bl a som tidigare nämnt Bob Dylan. Jag kikade lite på onlineuppslagsverken "Wikipedia" och "Susning.nu" men de förklaringar som de levererar var rätt så förvirrade och förvirrande. Kanske är 'kult' inget annat än det gamla (numera nästan aldrig använda) uttrycket 'camp'? Tja, vad vet jag, men i vilket fall som helst tycker jag att uttrycket används lite slarvigt. Jag har t ex sett de finska hårdrockarna Lordi bli kallade en kultgrupp, vilket är lite missvisande då jag fått intrycket att de trots sin säregna stil har en väldigt bred (och stor) publik. Även Thore Skogman har blivit kallad en kultartist, liksom Tiny Tim. "Drutten och Krokodilen" har blivit kallat ett kultprogram i TV liksom "Kvinnofängelset". Jag börjar nog tro att begreppet 'kult' blivit så brett och allomfattande på sistone att begreppet egentligen tappat sin betydelse. Ungefär på samma sätt som med begreppet "kultur" som verkar kunna innefatta allt i från konstnärlig dans till att äta en korvmacka.

Tja, vad vet jag, jag bara grunnar.

PS. Detta var min hundrafemtionde bloggpost - såg jag nu i min statistik. I skrivande stund har jag fått 1373 kommentarer - vilket ger ett genomsnitt på 9,2 kommentarer per post. Där ser man. DS.

Ny Bloggpost om Musik

Tittade just igenom en för skivgalningar mycket trevlig och informativ hemsida som heter ’Rate Your Music’. http://rateyourmusic.com/

Där finns bland annat en förteckning över vilka skivor som hemsidans användare tycker är allra bäst genom tiderna. Naturligtvis kunde jag inte motstå att titta igenom den för att se vilka skivor jag har och vilka jag inte har …

Dessa har jag:

1) The Beatles: Revolver

2) The Beatles: Abbey Road

3) Bob Dylan: Highway 61 Revisited

10) The Beatles: The Beatles (‘The White Album’)

11) Bob Dylan: Blonde on Blonde

20) The Beatles: Rubber Soul

32) Johnny Cash: At Folsom Prison

35) The Beatles: Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band

44) The Beach Boys: Pet Sounds

51) Van Morrison: Astral Weeks

63) Marvin Gaye: What’s Going On

68) Van Morrison: Moondance

69) Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

77) Elvis Costello: This Year’s Model

93) Jimi Hendrix: Axis, Bold as Love

108) Otis Redding: Otis Blue

118) Joni Mitchell: Blue

130) The Band: The Band

169) The Beatles: Magical Mystery Tour

203) Johnny Cash: At San Quentin

211) John Coltrane: Blue Train

225) Elvis Costello: My Aim is True

272) Frank Zappa: We’re Only in It For the Money

290) Simon & Garfunkel: Bridge Over Troubled Water

328) A Christmas Gift to You From Phil Spector

337) Paul Simon: Graceland

343) Creedence Clearwater Revival: Willie and the Poorboys

373) Johnny Cash: American Recordings

384) Elvis Presley: From Elvis in Memphis

385) AC/DC: Back in Black

388) The Band: Music From Big Pink

398) Gram Parsons: Grievous Angel

414) West Side Story

423) Carole King: Tapestry

436) The Beatles: A Hard Day’s Night

461) Neil Young: Harvest

466) John Lennon: Imagine

545) Simon & Garfunkel: Bookends

579) Wings: Band on the Run

583) Johnny Cash: With His Hot and Blue Guitar

585) Lee Hazlewood: Cowboy in Sweden

588) Janis Joplin: Pearl

597) The Band m fl: The Last Waltz

606) Sex Pistols: Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols

632) Bob Dylan: Time Out of Mind

649) The Pogues: If I Should Fall from Grace with God

691) Monty Python: Sings

722) Miles Davis: Relaxin’ with the Miles Davis

818) The Beatles: Help!

878) Bob Dylan: Another Side of Bob Dylan

944) Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme

969) Bob Dylan: Love and Theft

973) Elvis Costello: Get Happy!

Där ser man. Jag har 53 av skivorna från listan över de 1000 bästa genom tiderna, vilket innebär att jag bara saknar 947 skivor innan samlingen är komplett … nå, skämt åsido, smaken är ju som bekant liksom baken delad – och jag tycker nog att det är LITE överdrivet med fyra Beatles-LP bland de tjugo bästa. Visserligen var de bra – men ändå … dessutom tycker jag att det var alldeles för få Paul Simon-skivor med på listan – bara en endaste, till skillnad från Simon & Garfunkel som fick med tre album. The Bands två första skivor var dessutom väl långt ned på listan (130 & 388). En annan sak jag tänkte på att det var flera skivor som jag borde skaffa någon gång, t ex Bob Dylans ’Blood on the Tracks’, Elvis Presley’s första LP, och Jimi Hendrix ’Electric Ladyland’ (den sistnämnde inte enbart pga omslaget).

Slutligen dagens tips, en under så många år bortglömd men ack så fascinerande sångerska som äntligen börjat få lite uppmärksamhet så här över tio år efter hennes bortgång: Karen Dalton. Hon var en folksångerska som var en av Bob Dylans personliga favoriter. Nu har en av hennes ytterst få skivor (hon hatade att uppträda och att spela in) släppts på CD, ”It’s so Hard to Tell Who’s Going to Love You the Best”. Rekommenderas!

Det är jobbigt.

Jag har nu under nästan två veckors tid varit sjukskriven pga ett elakt virus – nej, inget datorvirus – de är trots allt ganska lätta att besegra. Nej, det rör sig om ett elakt litet virus som främst angripit luftrören, vilket givit mig en jobbig rethosta med övriga förkylningssymptom, dvs snorighet, trötthet, yrsel, feber och minst sagt misshandlade stämband. Det värsta är dock att problemen med luftrören betytt att jag haft svårt att andas på ett avslappnat och bra sätt vilket gjort att jag snabbt blivit trött och inte orkar just någonting. Nu är det dock bättre … peppar peppar ta i trä. Resten av veckan är jag sjukskriven och fan ta viruset om det blommar upp igen. Då är det nog kört … inte med mig, men med min arbetsplanering.

Men det är inte det som är mest jobbigt. När man är sjuk och blir så illa tvungen att hålla sig i stillhet så har man möjlighet till många reflektioner – och det är inte alltid av godo. Jag har börjat inse att jag nog bör erkänna – åtminstone för mig själv – ett problem som jag har haft i väldigt många år. När jag tidigare arbetat och studerat har jag kunnat bortse från problemet genom att helt enkelt förtränga att det finns – eller till och med förneka att det finns – och det går att göra, tro mig … det går alldeles utmärkt att vara en ickereflekterande robot som inte har något felsökningsprogram inmonterat … men det är definitivt inte nyttigt att göra. Samtidigt har jag så länge haft åsikten att: ’problem eller inte problem, det är ju ändå bara mig det gäller – och med mig är det ändå inte så himla noga’, men när jag numera lever ett familjeliv så går det inte bara att strunta i dem och låtsas som om de inte finns … för det går nog inte att dölja i all evighet. Om inte annat så märker omgivningen att det finns ett problem, även om det nog kan vara väldigt svårt att förstå vad det är för typ av problem och vilka uttryck det tar sig … bara ATT det tar sig olika uttryck.

Det sägs att det är ett stort steg att inse att man har ett problem – eller snarare erkänna för sig själv att ett problem föreligger (för att uttrycka sig puttenuttigt), eftersom man bara då kan ha en möjlighet att göra något åt problemet. Då kommer dock ett aber … man kan inte göra något åt problemet på egen hand … och för mig är det ett ganska stort aber, eftersom jag ALDRIG ber någon om någonting. Eller, visst har det hänt att jag har bett om något vid några tillfällen, men det har varit mycket svåra stunder för mig eftersom jag kan tänka mig få saker som är värre än att vara någon till besvär … tyvärr.

Ändå lär jag nog bli så illa tvungen att be om hjälp med mitt problem så småningom, eftersom det inte är bra att strunta i det … det kan till och med vara livsfarligt i många situationer. Men samtidigt är situationen så hisnande för mig att jag blir livrädd av bara tanken på att ta itu med problemet. Men det måste nog ändå göras … i morgon … eller om trettio år …

Jag ber om ursäkt för att jag är så himla hemlighetsfull om vad allting handlar om, men jag är nog inte riktigt mogen att öppna alla dörrar på vid gavel ännu. Jag har just börjat glänta på dörren så att jag själv skall kunna kika in … bara det känns ganska komplicerat. Dessutom är det nog bra om de allra närmaste först får kika in bakom dörren innan, för det har de inte riktigt fått göra ännu. Som sagt var, det ÄR jobbigt, men samtidigt är jag lite belåten över att jag trots allt börjar erkänna problemet – då finns det ju trots allt hopp om en lösning.

Slutligen över till något lite roligare, nämligen ett presenttips. Jag hittade en länk hos en cyberkompis till skojig hemsida där man kan designa och skicka efter knappar – alltså metallbadges med nål på baksidan. Jag testade att designa några stycken och beställde dem och fick dem efter en vecka. En av dem hade ett motiv med ett hjärta och texten ’lumen coeli’ – gissa vem som fick den? Väldigt kul idé för personliga presenter som inte kostar särskilt mycket.

http://www.knapp.nu/

Och efter att ha sagt ’slutligen’ i föregående stycke avslutar jag nu med att säga: ’till sist’ … Ähum … TILL SIST önskar jag min stora kärlek lycka till med tentan i morgon. Det lär gå som en dans … ty det brukar det göra när det gäller tentor och den tjejen.

Mitt liv i tjugo skivspelare ...

Jodå, jag lever … om än knappt. Jag skriver ingenting om jobbet, eftersom det ändå är sekretess på nästan allt. Dessutom gillar jag inte att ta med mig arbetet in i bloggen, på samma sätt som jag inte gillar att ta med mig arbetet hem.

För ett par veckor sedan löste jag ett av mina största problem sedan jag kom till Stockholm – nämligen bristen på vinylspelare och vinylskivor. Jag tror inte att några människor (förutom de som är vinylgalningar liksom undertecknad) kan förstå hur det känns att INTE spela vinylskivor under flera månaders tid. Ett sådant uppehåll har jag aldrig tidigare haft – kanske några veckor på sin höjd, då någon rar skivspelare varit trasig och jag inte haft tid eller råd att fixa den eller köpa en ny. Så det har känts MYCKET konstigt och onaturligt. Efterhand har jag ju tänkt forsla över åtminstone delar av vinylsamlingen till Stockholm, men det är en fråga om utrymme … och jag har dragit mig för att frakta ned någon av mina älskade vinylsvarvar från Luleå, då de är ganska ömtåliga. MEN … för några veckor sedan hittade jag av en slump en hemsida för försäljning av DJ-utrustning, och där fanns en liten skivspelare från det inom DJ-kretsar respekterade märket ’Numark’. Den var inte dyr och har ett fullt acceptabelt ljud, så nu har jag införskaffat lite trevlig vinyl från affärer i Stockholm med omnejder – bl a i Solna finns en härlig vinylaffär som heter ”Rainbow Music” som drivs sedan drygt 20 år tillbaka av Fredrik Hallberg. Att pyssla med vinylskivor är som att andas frisk luft och att inte göra det är som att sitta i fängelse. Det känns skönt att tagit på sig sina väl ingångna vinylnördsgaloscher igen.

Undrar vilken skivspelare i ordningen detta är för mig?

Nu får jag fundera lite … och jag bör väl räkna med alla sorters skivspelare i så fall – då jag ju även pysslat med gamla vevgrammofoner och CD-spelare. Få se nu …

1) Moderns Dux-skivspelare, beskriven i mitt sommarprogram. Den var inte stor, men den hade två högtalare, inbyggd radio och man var tvungen att ta av locket om man ville skriva LP-skivor. Den hade en sådan där enkel vändbar nål som fanns i många av Philips och Dux skivspelare under 60-talet. 1974-84***

2) Moderns och min morbrors batterigrammofon av märket Luxor – grå plast och högtalare i locket. Morfar hittade den undanstoppad i förrådet när jag var kanske fem-sex år gammal, kollade att den fungerade och gav den till mig, tillsammans med en ganska rejäl bunt gamla singlar och EP-skivor med allt möjligt på, bl a Thore Skogman, Cacka Israelsson och Hep Stars. Men mest gillade jag ”Fågelskådaren” med Stig Grybe. Ca 1980-84***

3) En otroligt liten batterigrammofon av märket Philips. Jag minns att skivtallriken var MINDRE än en singelskiva. Jag fick den av en väninna till min mamma, men tyvärr fungerade inte högtalaren, så jag behöll den inte särskilt länge. Ca 1981*

4) När Duxen gick sönder i början av 80-talet lånade vi först en gammal stereo (även den av märket Dux) av en granne, men tyvärr hade den något fel på tonarmen – eller om det var motvikten som var borta … jag minns inte riktigt, men den gick inte att använda. 1984*

5) Då fick vi morfars och mormors gamla Skantic-stereo, eftersom de köpt en ny Fischer-anläggning. Jag gillade den mycket, men tyvärr hade den något glapp i elförsörjningen, så ofta gick den inte att få igång … men när den fungerade var den mycket trevlig och bra. 1984***

6) Men nu var det dags att lägga ned pengar på något nytt … och 1984 köpte vi en stereoanläggning av märket Fischer – samma modell som morfar och mormor köpt kort före. Den skivspelaren jobbade hårt under några års tid och fungerade fint. Men när 90-talet började närma sig var det också uppenbart att en ny teknik var på väg … 1984-90****

7) … så 1990 köpte jag en ny stereoanläggning av märket Fischer, som även inkluderade en CD-spelare. Dessvärre var det ingen höjdaranläggning. Skivspelaren kändes billig och lyckades inte locka fram något skönljud under mina vinylskivor – fast jag spelade nästan ändå bara CD under det tidiga 90-talet. Men det var ingen höjdarkvalitet och bara några år senare var anläggningen slut. 1990-94**

8) Jag köpte en s k CD-limpa av märket Sony 1993, alltså bärbar anläggning med CD-spelare och kassettbandspelare, men jag hade ingen vettig vinylspelare… 1993-ca 2002***

9) … förrän jag beslöt mig för att välja bort stereoanläggningspaketen som jag dittills nöjt mig med och så köpte jag en Sony receiver och en Sony skivspelare vid årsskiftet 1993-94. Receivern hänger fortfarande med och skivspelaren fanns kvar ända fram till min flytt till Stockholm, även om den varit undanställd (pga att motorn var sliten) under många års tid. Men trots allt var det en skivspelare som hade ett bra ljud - trots att den var väldigt billig. Den var extremt bra på att spåra skivor som var buckliga och skeva. 1993-2006****

10) Jag köpte en CD-växlare av märket Sony (det var väldigt mycket Sony under dessa år) 1995, men den bara krånglade och fick mig att i fortsättningen undvika växlare. 1995-97**

11) 1997 hade jag ledsnat på krånglet och satsade lite extra pengar på en CD-spelare av märket Pioneer, och den har fungerat utmärkt sedan dess – vilket visar att det ibland lönar sig att betala lite mer för grejorna. 1997-*****

12) Senare samma år beslöt jag mig för att satsa lite pengar på en bättre vinylspelare också och köpte en engelsk spelare av märket Rega och gav mig själv i födelsedagspresent. Den finns fortfarande kvar i Luleå och fungerar utmärkt fint. Ett mycket bra köp. 1997-*****

13) På en loppmarknad i Luleå köpte jag hösten 1998 en batterigrammofon av märket Philips från slutet av 60-talet i orange plast och med högtalare i locket. Den skulle jag ha att spela 78-varvsskivor på, och det gjorde jag. Det var väl inget höjdarljud direkt, men den funkade i alla fall ända tills jag skulle hitta ett bättre alternativ. 1998-2004**

14) 2001 fick jag min mormors gamla resegrammofon från 30-talet (skulle jag tro). Det var en enkel modell med schweizisk Thorens-motor och amerikansk Victor-ljuddosa. Kul att plocka fram då och då och veva igång – men ljudet är väl inget att skriva hem till mamma om … men å andra sidan – vid totalt strömavbrott så är den mer användbar än de flesta moderna musikmaskiner. 2001-**

15) Mitt sämsta köp gjorde jag när jag sensommaren 2001 satsade en större summa när jag köpte en stationär CD-brännare av märket Philips och denna maskin var mer inlämnad på service än ståendes hemma hos mig. Fy fasen. 2001-03*

16) Samma år gjorde jag ett betydligt bättre köp när jag för en struntsumma köpte en radiogrammofon från ca 1954-55 av märket Stella Radio. Denna vackra pjäs har jag tidigare lovordat i min blogg och det var med viss sorg i hjärtat jag skiljdes från den när jag flyttade söderut. Så vacker den var och vilket varmt och organiskt ljud den kunde locka fram ur 78-varvarna – mums filibabba! 2001-06****

17) Jag tyckte att jag behövde en bärbar CD och köpte en billig modell (Aistar) från Clas Ohlson. Den dög att lyssna på, men den var knappast av någon högre kvalitet – men jag tyckte att den fick duga tills jag fick råd med något bättre. 2004-06**

18) Mitt livs bästa köp var nog när jag köpte min skivspelare av märket Lenco hösten 2004. Den var ursprungligen inköpt 1971 och var som i skick som ny. Vacker och elegant med schweizisk urverksprecision. Härlig känsla i tonarmen och kunde få fram underbart ljud ur såväl vinylskivor som 78-varvare. Jag har verkligen saknat den sedan jag for till Stockholm, men har varit rädd för att frakta ned den. För det första är den ömtålig, men den är dessutom väldigt tung. Men oj oj oj … jag minns att jag inte kunde somna av lycka efter att ha köpt den. En sådan känsla har jag nog aldrig känt tidigare för en skivspelare. 2004-*****

19) I Stockholm köpte jag ganska nyligen en ny bärbar CD-spelare av märket Panasonic som man dessutom kan spela mp3-skivor på. Den fungerar utmärkt så här långt. 2006-****

20) … och ser man på … min nya Numark-skivspelare är alltså min tjugonde skivspelare (DVD-spelare och CD-spelare i datorer oräknade). Lite av ett jubileum alltså … men nog lät det väldigt mycket med TJUGO skivspelare … men … är man en skivfetischist sedan födseln så är man …

Det var längesen jag var på Tunavallen ...

... och såg Notas göra livet surt för motståndarna. Notvikens IK vars stolta keps jag syns bära på fotot ovan var min närmsta granne under närmare tjugo års tid. Jag bodde på promenadavstånd från Tunavallen - den numera ombyggda och moderna, men då tämligen slitna fotbollsanläggningen i hjärtat av bostadsområdet Mjölkudden. Egentligen minns jag inte om jag tyckte att de var särskilt bra, och jag får erkänna att jag aldrig var någon hängiven Notasfan - istället tog jag min vita springare - dvs Crescentcykeln till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela sina matcher.

En gång råkade det bli så att Notas mötte IFK i något cupsammanhang (förmodligen Svenska Cupen) och inte helt oväntat gjorde IFK (som då spelade i näst högsta serien) processen kort med de gulsvarta krigarna i Notvikens IK. Jag får erkänna att jag i lönndom faktiskt hejade på IFK under den matchen, men jag kände mig som en förrädare. En annan gång såg jag Notas spöa sk-ten ur Alviks IK (som inte har något med Alvik i Stockholm att göra) på Tunavallen. Då mådde man gott, men man fick göra det lite diskret då det var minst lika många uppretade Alviksfans på den glesa (och förmodligen livsfarliga) träläktaren.

Långt senare flyttade jag till bostadsområdet Hertsön där fotbollsklubben Luleå SK höll och håller till, men jag var faktiskt aldrig och såg dem spela. Det där glödande fotbollsintresset hade svalnat ... eller rättare sagt, tilltagande ålder och lathet gjorde att man hellre nöjde sig med att titta på fotbollsproffs på TV. Fastän småklubbar som Notas och Luleå SK ju innehåller spelare som har betydligt mera fighting spirit än vad de europeiska proffsligornas välpermanentade divor har. Och aldrig att någon spelare snackade skit om någon annan spelares mamma ... sådant gör man bara inte. Zidane gjorde helt rätt - och det säger jag bara inte för att ställa in mig hos den rabiata Zidane-fantasten som jag sammanbor med.

Nåja, det var inte om Zidane jag skulle blogga ... det känns ju lite inaktuellt såhär snart två månader efter det där dundertrista fotbolls-VM:et som väl de flesta redan har glömt. Det var om Notas. Alltså, jag var aldrig en Notas-fan, eftersom jag nog tyckte att klubben bodde liiiiiiite för nära. Notas var ingenting man dyrkade. Notas var snarare som en konstig granne. Man såg, upplevde och accepterade ... men knappast något mera. Fast nu kan jag ändå sakna de där gula tröjorna och svarta byxorna ... däremot känner jag ingen saknad efter IFK Luleås vitblåa svidar. Undrar vad det beror på. Och undrar när jag kommer att gå på en fotbollsmatch igen. Egentligen har jag ju alla möjligheter att uppleva tämligen hyfsad fotboll då jag bor nästan granne med AIK (som ju också är gulsvarta), men jag känner på mig att Black Army inte är någonting för mig. Dels gillar jag inte arméer och dels skulle väl bloggarkompisen Robban aldrig förlåta mig.

Gick och morsade på Herr Måns

Nu har min lärarbana äntligen startat. Rörigt. Men trevligt. Virrigt. Men spännande. Nog om detta just nu.

...

Förra veckan gick jag förbi nr 24 på Västerlånggatan - shoppingstråket i Gamla Stan. Varje gång jag har vägarna förbi brukar jag hälsa på herr Måns som poserar elegant ovanför porten. Denna mytomspunna katt finns beskriven av självaste August Strindberg i "Gamla Stockholm" från 1882.

Där berättas om ett svenskt skepp på väg hem till Sverige som råkade ut för stiltje. Styrmannen på skeppet offrade en slant i havet och då öppnade sig havet och en skön dam steg upp ur det blå och frågade efter befälet. Styrmannen steg fram och hälsade och fick ett brev av den sköna damen. Hon krävde att styrmannen skulle lämna brevet till Herr Måns som bor i hus n:o 24 vid Västerlånggatan, men styrmannen var tvungen att göra det DIREKT han gick i land.

Styrmannen lovade och vinden återvände och skeppet kunde segla vidare till Stockholm. Styrmannen dröjde dock med att överlämna brevet då han hade andra sysslor att utföra.
På Västerlånggatan 24 hade en katt stigit på en dag till tjänsteflickornas förvåning. Katten var väldigt tillgiven och fick stanna - och kallades Måns av tjänsteflickorna. Så en dag steg styrmannen på och frågade efter herr Måns. Tjänsteflickorna skrattade och sade att den ende Måns de kände var katten. Styrmannen berättade om sina upplevelser och den sköna damen som givit honom brevet. Då kom katten fram och sade med människoröst: "Tag hit brevet!"

Katten läste brevet och började gråta. Sedan spärrade han ögonen i styrmannen och sade: "Bättre hade varit för dig och mig, om du hållit ditt löfte och kommit genast!". Sedan rusade katten upp på styrmannen och klöste ihjäl honom för att sedan hoppa ut genom fönstret. Han stannade dock på blecket ovanför porten och blev förvandlad till sten. Vad stod det i brevet? Ja, säg det. Det var skrivet på ett obegripligt språk (Linnell: Stockholms Spökhus).

Därför tyckte jag att det var på sin plats att gå förbi och morsa på den mytomspunne stenkatten. Visserligen påstår Stockholmsexperter att stenreliefen ovanför porten föreställer en mård och att den skulle ha kommit till på 1700-talet som en sorts skylt för den skinnhandlare som då höll till i huset. Men det är ju inte lika roligt.

ETT ÅR HAR GÅTT ...

"well... här sitter en rabiat serietidningshatare (tycker att serier är värre än t o m Harry Potter :ds) - och garvar åt den sällsamma dialogen mellan galna möss/katter/hundar/(antagligen)människor. Snacka om att sammanfatta språkvetenskap i en enda sentens!:D Vad gäller den "fullständigt" blinda kärleken, säg mig om den någonsin inte varit den - fullständigt blind och oresonlig?:ds Det gäller att återfinna det där avundsvärda "icke-kär" tillståndet...:)Och nej, jag tänker inte börja läsa den serien, men läser gärna dina reflexioner om den och andra serier...:)Tack för en fantastiskt underhållande och innehållsrikt läsning, en sällsynt kombination, både här och i livet!:)"

/ lumen coeli 9 augusti 2005

Tack för att du kom in i mitt liv.