Det går utför ...

Jag sitter och tittar på Anja Pärson, Janica Kostelic och övriga slalombrudar som åker hejvilt i dagens slalomtävling och hör på Björns och Stigs kunniga kommenterande.

Jag är uppvuxen med utförsåkning på TV - jag är till och med född två dagar efter Ingemar Stenmarks första seger i en världscupstävling (vilket skedde i italienska Madonna di Campiglio den 17 december 1974). När Stenmark åkte under 70- och 80-talet stannade Sverige och jag var en av alla som satt klistrad framför TV:n, tittade på åkarnas ursinniga forcering mellan käpparna och lyssnade på Sven Plex Peterssons engagerade kommentarer (gubben grät nästan när Stenmark körde ur). Än idag kommer jag ihåg massvis av åkare från den tiden, bl a de amerikanska enäggstvillingarna Phil och Steve Mahre, den österikiske fartfantomen Franz Klammer, lichtensteinaren Andreas Wenzel - som mamma tyckte var så snygg, bulgaren Peter Popangelov som nästan alltid körde ur, den alltför tidigt bortgångne ryssen Alexander Zhirov. Senare lärde jag mig namn som: schweizaren Pirmin Zurbriggen, den österikiske luxemburgaren Marc Girardelli, den farträdde amerikanen Wild Bill Johnson, den italienske playboyen Alberto Tomba (som firar födelsedag samma dag som undertecknad), osv osv osv ... jag kan hålla på att räkna upp namn i evighet amen.

På senare år har jag hängt med dåligt när det gäller herrarnas åkande, men det är ju inte så konstigt med tanke på att det är på damsidan som Sverige haft flest framgångar. Under många år tittade jag inte på utförsåkning överhuvudtaget, eftersom jag tappade smak för den ädla sporten sedan jag i direktsändning sett österikiskan Ulrike Maier köra i hjäl sig i ett störtlopp, men sedan Anja Pärson började åka har intresset börjat vakna igen - även om intresset ligger på en mer lagomnivå än vad det gjorde under det glada 70- och 80-talet - då jag kunde ALLT om ALLA åkare. Jag gillar Anja Pärson, en sann friskus från Stenmarks Tärnaby. Jag förstod tidigt att hon skulle bli mycket bra, men jag tror inte att jag kunde föreställa mig att hon skulle bli så bra som hon blev.

Min favorit under många år var dock schweiziskan Sonja Nef, som inte bara åkte snyggt utan som såg riktigt bra ut - men nu har hon dragit sig tillbaka.

---

Ute är det underbart vacker vinter och MYCKET kallt. Minus tjugofem säger min väderflicka just nu, men min termometer säger att det bara är minus tjoget. Håller mig alltså helst inne, men kan inte komma ifrån att det är väldigt vackert ute. Klarblå himmel och gnistrande snö. Tjusigt!

Trött men harmonisk. :-)

Som rubriken antyder är jag trött men harmonisk. That's it!

...


...


...


...


...


...


Ja okej då, lite till kan jag väl skriva. Jag skrev lite om 'krångel' i slutet av månaden tidigare, och jag tror att tankarna på detta krångel försenat tillfrisknandet till stor del, eftersom jag inte har kunnat slappna av ordentligt. Nu är 'krånglet' avklarat ... och det på ett oväntat snabbt och elegant sätt, så nu behöver jag inte längre bekymra mig för det. Allt löste sig igår och jag har faktiskt sovit ganska bra natten till idag. Visst hade jag mina hostattacker, men jag kunde sova mellan dem och mådde hyfsat bra på morgonen, då jag tvingade mig upp för att springa i tvättstugan. Men jag är trött och har sovit till och från under dagens lopp och min trötthet är inte så konstig eftersom jag pga rethosta och oro inte kunnat sova ordentligt på över en vecka - så jag har en hel del sömn att ta igen. Likafullt känns det harmoniskt ... och denna harmoni kommer säkert att göra att jag får tillbaka hälsan snart - det är jag övertygad om, eftersom det känns bättre idag än vad det gjort på länge. Nu är det visserligen att utmana ödet att skriva att det känns bättre, eftersom det blivit sämre varje gång jag skrivit eller antytt det tidigare - men nu känns det faktiskt bättre. En kul detalj är att Husbybacillerna håller sakta men säkert på att slå ut hela Luleå. Min mor fick en liten förkylning (säkerligen smittad av mig) som hon nu spridit till nästan ALLA sina manliga arbetskamrater ... och så får vi se hur många de sprider vidare bacillerna till. Hoppas hela Lule blir insjuknar! Hehehehehe! Jag är det ondas genius!

---

Februari som blir min sista 'hela' månad i Luleå kommer att bli en hektisk månad med mycket att göra, men om jag tar itu med allt som måste göras med lugn och noggrannhet kommer det inte att bli stressigt alls. Faktum är ju att jag började fundera lite löst på att flytta redan år 2000, lite mer intensivt i höstas och sedan två månader tillbaka väldigt målmedvetet.

---

Vad är det med MSN spaces? Nog för att jag alltid tyckte att det var ett krångelställe när jag hade min blåa blogg där, men sedan de gjorde någon form av "uppgradering" (uttalas med jättelika portioner syrlighet) är det i stort sett omöjligt att kommentera. Ibland går det om man försöker några gånger, men ibland går det inte alls. Därför har jag heller inte kommenterat så mycket i allas fina MSN bloggar - vill gärna, men det går ju inte! Tur att ganska många av er har gästböcker! En sak är säker: jag ångrar inte att jag bytte 'bloggleverantör'. Blogger har varit sällsynt fritt från krångel så här långt (peppar, peppar) och jag har kunnat leka lite med designen i bloggen på ett sätt som MSN aldrig lät mig göra - bl a rubrikskylten längst upp är jag ganska nöjd med (och som nu NATURLIGTVIS inte syns eftersom Filelodge-servern där bilden ligger krånglar - ARRRGGGHHHH!) och skall göra fler varianter att växla mellan så småningom. För några dagar fick jag reda på att det är Google som står bakom Blogger, så det borde betyda att innehållet från blogspot-bloggarna borde vara ganska lättgooglade och det tycker åtminstone JAG (andra kanske tycker annorlunda) är positivt.

---

Slutligen vill jag bara skicka tacksamma cyberkramar till alla som engagerat sig i hur jag mår och skickat värmande hälsningar. De har gjort mycket gott. Även en varm cyberkram till Korplyan som jag gillar mycket, och som för någon dag sedan var extra bra att ha då jag behövde skriva av mig lite. Den största och varmaste cyberkramen går till min ständiga leverantör av 'G'-vitaminer. Gissa vad G:et står för. :-)

MOZART OCH JAG

Det vore väl själva hundan om jag inte skrev något om dagens födelsedagsbarn ...

... men först en hälsorapport:

Jag är skithes. Jag låter värre än någonsin. MEN jag mår bättre än på mycket länge. Mindre host, mindre hack och mindre yrsel i knoppen. Jag håller på att bli frisk - halleluja! Men som sagt var: jag är hes som en korp, men det är för att jag inte kunde låta bli att sjunga några nykomponerade låtar i går kväll. Om inte annat var det så roligt att höra den speciella sångröst jag har - som en korsning mellan Totta Näslund och Vysotskij ... och jag som alltid tyckt att jag haft alldeles för snäll röst - men nu har viruset gjort mig till en rocker. Naturligtvis borde jag vila rösten, eftersom jag vet att den kan ta allvarligt skada av att ansträngas när den är i detta skicket, men det var ändå kul att sjunga lite. Jag känner mig utsliten i halsen efter allt detta hostande under snart två veckors tid. Kände mig dock lite glad i går och: "Är du glad skall du sjunga" (Janne Loffe Carlsson). Jag lär nog vara ganska återhämtad nästa vecka när det är ett ABSOLUT måste att jag är någorlunda pigg - med tanke på så många saker jag MÅSTE göra.

----

Annars tror jag på musikens helande kraft och eftersom såväl SVT som SR (P2) bjuder på Mozart under hela dagen, så lär jag nog må bra vid dagens slut. Dessutom sänder SVT en konsert med en av favoriterkompositörerna Philip Glass kl 16.20. Goda förhoppningar till ytterligare bättring finnes alltså.

NÅ!

Mozart, Mozart, Mozart, Mozart ... vart börjar jag? Well, för det första: mannen var ett geni - nästan från första början. Betänk att han bara blev 35 år gammal och hann med att skriva så mycket odödlig musik. Helt otroligt! Kan inte låta bli att citera en annan av favoriterna Tom Lehrer: "Det är dystert att tänka sig att när Mozart var lika gammal som jag är nu ... så hade han varit död i två år!".

Mitt första möte med Mozart skedde naturligtvis bland moderns skivor, närmare bestämt en LP utgiven av bokförlaget Bra Böckers tämligen kortvariga skivbolag "Bra Musik". När jag nu rotat fram plattan och tittar närmare på titlarna (spelade av English Chamber Orchestra och dirigerade av Daniel Barenboim - by the way), så märker jag att det är de mest kända titlarna man bjudes på: "Eine Kleine Nachtmusik", "Pianokonsert nr 21 i C-dur" (komplett med "Elvira Madigan"-temat). Vacker musik som även en ...

...

...

...

...

Ursäkta dröjsmålet. Jag har just suttit och chattat med min kusin Malin och äntligen har jag fått webbkameran att fungera tillsammans med Messenger - det var på tiden! Och KUL var det!

...

Var var jag någonstans?

Ja, just det! Vacker musik som även en liten snorunge som hellre vill höra på Trazan och Banarne kan uppskatta. När jag var nio år såg jag filmen 'Amadeus' och den gjorde stort intryck på mig - till viss del pga skådespelaren Tom Hulces gnäggande skratt, men även pga den mörka stämningen som Mozarts (i filmen) fiende Salieri skapade. När jag har sett filmen på senare år har jag kunnat uppskatta den på ett lite djupare plan, men jag är samtidigt lite förvånad att jag som nioåring gillade 'Amadeus' - i vanliga fall föredrog jag nog hellre Jönssonligan på den tiden.

Nåväl, så många har redan skrivit om Mozarts storhet (och särskilt mycket har det nog blivit skrivet idag kan jag tänka mig) så det blir väl bara tjatigt om jag gör det också. Mozart var ett strålande geni, men han var enligt min åsikt inte den främste kompositören - den platsen är vikt åt Johann Sebastian Bach. Mozart rörde sig som fisken i vattnet när det gäller att komponera inom alla möjliga genrer, men jag tycker inte att han var särskilt nyskapande - till skillnad från Bach. Dessutom ... Mozarts musik är strålande vacker och välkomponerad, men den svänger inte - därför har heller inte särskilt många försök att jazza upp Mozarts musik genomförts - även här till skillnad från Bach och hans svängiga musik.

Likafullt!

Leve Mozart!

Jodå, än lever gubben.

Så här långt en vecka med mediciner, biverkningar och tack och lov även lite verkningar. Dagsformen varierar något gräsligt från morgon till kväll, från förmiddag till eftermiddag, från natt till dag. Jag vågar inte skriva att det känns bättre ... just nu känns det i och för sig så, men så har jag känt många gånger tidigare denna vecka - bara för att må sämre en stund senare ... jag mådde t ex mycket bättre kring torsdag-fredag förra veckan bara för att bli riktigt dålig på lördagen ... men vissa goda tecken börjar skönjas vid horisonten. Jag har börjat återfå aptiten (som har varit puts väck) och jag har börjat få sova kortare stunder på nätterna när jag känner att jag har genomfört dagens hostningspass. Det känns som om medicineringen börjar få effekt - tack och lov ... ni kan inte ana vad less jag är på att vara sjuk - och jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade tid att vara sjuk. Om jag är frisk (vilket jag verkligen hoppas) i början på nästa vecka kommer jag att få en jäkla massa viktiga ärenden att genomföra i början av veckan - ärenden som skulle ha gjorts denna och förra veckan ...

Ibland har jag haft igång webbkameran bara för att jag inte skulle känna mig alldeles ensam ... i och för sig är jag helst ensam när jag är sjuk. Jag har pratat med Galina flera gånger om de olika människotyper som finns, de som vill ha uppmärksamhet när de är sjuka och de som vill vara ifred vid sjukdom - anledningen till det samtalsämnet är Galinas två söners olikhet på denna punkt. Den ene sköter sig själv och den andre vill bli ompysslad. Jag hör nog, webbkameran till trots, till den gruppen av sjuklingar som helst vill vara i fred. Ho-hum!

Nej, nu är det dags att sluta prata sjukdomar. Jag minns en skön gammal gubbe på ett äldreboende som vägrade lämna sitt rum under dagarna. Han ville inte träffa några av de andra gamlingarna som bodde där. Anledningen var: "Ääääsch! Di där gamlingarna pratar bara om sina jäävla sjukdomar!". Som sagt var: skön gubbe ... tyvärr död idag.

----

Jag har börjat så smått samla idéer, skriva lite och klura lite kring ett nytt musikaliskt projekt. Jag fick idén sent i höstas och började utforma en struktur kort före nyår. Än är det för tidigt att säga alltför mycket om projektet, men jag tror nog att det blir mitt sista musikprojekt - men jag kan säga så mycket att det rör sig om en sångcykel (har alltid velat skriva en sådan) med arbetsnamnet "Nattfrieri".

----

"SUPERNAKEN"

Jag älskar ju nya ord och lägger alltid nyskapelser på minnet, och jag kan inte låta bli att bjuda på denna ovan citerade nyskapelse som en liten oemotståndlig fyraårig flicka som heter Nilgun lanserade under min vecka i Husby. Jag och Galina kunde sedan inte låta bli att använda ordet då och då i olika sammanhang - så är det med bra ord!

----

Jag ser nu fram emot en lugn veckoavslutning med avkoppling, krafthämtning och tillfrisknande. Kanske spela någon skiva, se någon film, chatta lite, blogga lite och eventuellt göra något nyttigt också ... äsch, 'nyttigt' är ju inte lika nödvändigt, när jag nu tänker efter :-). En sak jag måste göra är att rengöra datormusen (NU IGEN?! Gjorde jag inte det bara för några månader sedan?!), eftersom den fungerar irriterande dåligt just nu.

Några febriga ord om en entertainer ...

Jodå, jag lever fortfarande, men i morgon blir det läkarbesök ... som tidigare bestämt.

---- Jag sitter här och lyssnar på LP-skivan "Jag bor vid ett rastställe. Dikter av Hjalmar Gullberg" med Östen Warnerbring. Nu finns den gode Östen inte längre och det tycker jag är mycket tråkigt eftersom han var en av Sveriges främsta entertainers .... entertainer, ett ord som nästan inte används längre ... kanske för att det inte direkt finns några. Jag har ivrigt spanat efter den utdöende arten, men har bara sett dansande servitörer från Wallmans salonger (skottpengar!). Enligt Eva Rydberg, kunde Östen allting, förutom att dansa - vilket är ännu en (visserligen inte särskilt viktig) orsak varför jag respekterar Östen med rösten och sörjer hans bortgång. Men Eva Rydberg har nog rätt. Östen kunde allt. Han var en strålande skicklig musiker (träblåsare) och sångare, men han var ingen dagslända. Han arbetade sig sakta men säkert in i branschen som sångare, musiker och entertainer under årtiondenas lopp. På bilden ovan som föreställer mina Östen-skivor kan en stenkaka skönjas. Det var en ung Östen som sjöng in en svensk version av Dean Martins "Mambo Italiano". Den gode Östen hade turen att baksidan på skivan innehöll en dunderhit, nämligen "Den ena röd, den andra vit" med trumpetaren Ernie Englund.

Under 60-talet slog han igenom som en populär schlagersångare och deltog även i ett antal schlagerfestivaler. Debut-LP:n "En gång i livet" kom 1965 och syns i förgrunden på bilden. Han tolkade tidigt Edvard Persson på skiva och började mer och mer övergå till sitt skånska idiom när han sjöng - till skillnad från sin rikssvenska med amerikanska R. Östen Warnerbring turnerade med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård och denna trio (en trio bestående av tre sanna Björn-favoriter) gjorde några legendariska shower på Hamburger Börs innan detta nöjestempel revs. 1970-talet var enligt min åsikt Östens bästa årtionde, eftersom han började tonsätta många av våra mest populära skalders texter. Han tonsatte Gustaf Fröding för Sven-Ingvars räkning (kanske inte alltför känt), han tolkade Fritiof Nilson Piraten på LP:n "Skåne" (tyvärr än så länge frånvarande i min samling) och ovan nämnde Hjalmar Gullberg på LP:n "Jag bor vid ett rastställe" - vilket är en toppenplatta inspelad i Köpenhamn 1978.

Östen var inte bara en utmärkt sångare, musiker och kompositör, utan även en klurig och bra textförfattare. Hans texter var ofta tänkvärda och vackra men ännu oftare roliga och väldigt ögonglimtiga, t ex texten till Ingmar Nordströms "Gösta Gigolo". Östen Warnerbring inledde de ovan nämnda Börsshowerna med att sjunga denna egna text till Cole Porters "I've got you under my skin" och beskriver hur en entertainer blir just en entertainer:

Jag har er under mitt skinn
Ja, ni finns där, hur det nu har gått till
Förmodligen kom ni en dag genom mitt öra in
och nu så är ni under mitt skinn
Ni finns där mest varje dag
Ni retas ibland men jag kan inte va utan er
Ibland så kliar ni skönt. Åh, gud var jag älskar er
Ibland så river ni sår som aldrig blir bra
Ja, jag tror att jag minns hur ni kom i mitt liv
-51 eller -52
Jag stod på en scen i en park på en midsommarfest
och jag sjöng väl en låt eller två
Plötsligt hördes ett ljud jag aldrig hört förr ...
Någon som klappade! Jag fattningen tappade! (tappade fattningen)
Jag gick hem lite trött, lite rädd, lite glad denna första midsommardag
då jag kröp in under ert skinn

Östen Warnerbring försökte många gånger dra sig tillbaka av olika skäl (bl a dålig hälsa på 1980-talet), men en riktig entertainer kan aldrig lämna scenen, och att han fick sluta sin långa karriär och sitt inte alltför långa liv (71 år) under en turné var väl egentligen helt i sin ordning.

Vila i frid! Hälsa Piraten!

Kramdagen!

Lång och tung natt utan sömn, vilket berodde på att jag fick rethosta när jag befann mig i liggande ställning. F-rbannat trött idag alltså. Jag skall försöka sova halvsittande kommande natt - vilket jag gjort många gånger. När jag led av bronkit i en hel månad för lite drygt två år sedan ägnade jag nätterna åt att sova sittandes - så det skall nog funka bra den här gången. Bara jag får upp lite mer av slemmet i luftrören kommer det nog att kännas lättare och bättre. Men så här kan det inte fortsätta ...

Så natten som var låg jag och vred mig fram och tillbaka och lade mig senare i soffan utan någon sömnframgång. Till slut (klockan halv fem tror jag) gav jag f-n i alltihop och steg upp och fixade frukost - ovanligt morgonpiggt för att vara en lördagsmorgon. Tydligen låg och och snurrade så mycket i min säng framför webbkameran att en okänd figur (med en hotmailadress som inkluderade orden 'cam' och 'sex' - hrrrrmm) i Italien ville chatta med mig :-S. Jag kan inte påstå att jag mitt i natten var på humör att chatta med okända.

Nå, sk-t samma!

För några dagar sedan fick jag detta ryska vykort från Galina:
Texten lyder (enligt Galinas översättning):
"Älskling, med dig är det varmt och ljust, och jag inser vilken tur jag haft..."

Samtidigt berättade Galina att det enligt ryska traditioner är den internationella kramdagen idag den 21 januari. Utmärkt! Det finns få saker som är så fina och trevliga som att kramas. Pekka och Bibbi Langer var kramandets apostlar under många år, men jag tycker inte att några direkt har axlat deras mantlar. Lite synd tycker jag, för det kramas alldeles för lite rent generellt. Det är därför jag har spammat många bloggar med mina cyberkramar idag. Jag tyckte att det var på sin plats en dag som denna ... så kan vi fortsätta vårt närhetsfattiga vanliga liv i morgon.

----

Nu har jag bestämt mig. Om ingen väldigt stor förbättring inträder före måndagen kommer jag att uppsöka närmaste vårdcentral och få mig någon medicin så jag blir av med den här sk-ten. Jag har inte uppsökt någon läkare sedan 1997 - och brukar helst vara halvdöd innan jag uppsöker en läkare. Men nu har jag inte tid att vara sjuk, och det 'vanliga' tillfrisknandet borde ha skett vid det här laget. Urk!

Lite självbelåten idag ...

Rulle är gosesjuk - tidig torsdagskväll ...

Visst! Jag erkänner! Jag är en aningens självbelåten idag och det efter att ha löst ett tekniskt problem med datorproblem, och eftersom jag inte har något sinne för tekniska frågor i samband med datorer har jag all rätt (enligt mina egna strikta regler) att vara en aning självbelåten. I går kväll, strax före jag och Galina satte oss ned och tittade på T2 tillsammans (vilket gick alldeles utmärkt trots att det är 921 km mellan våra soffor - vi pratades vid per telefon under reklampauserna - tack och lov för reklamkanaler - det sista var en mening jag aldrig trodde att jag någonsin skulle skriva) hade min webbkamerasida börjat krångla och när jag satte mig och tog mig an problemet efter filmen kraschade webbkameraprogrammet helt och hållet. Så började en lång och tröstlöst irriterande process med avinstallationer av diverse program, omstart efter omstart och först när jag installerade en äldre (eller möjligen nyare) version av samma program lyckades jag få liv i min webbkamerasida igen ... Äh PUH! Och när jag tittade på klockan såg jag att klockan var två och att jag borde gått och lagt mig för länge sedan ... men jag är den typen som inte kan gå och lägga ett problem åt sidan innan jag har löst det. Medfödd defekt antar jag.

Så det var med trött huvud men ganska belåtet hjärta som jag kröp i säng och sov som en stock en bra bit in på förmiddagen - och det känns faktiskt lite bättre idag. Fortfarande ganska hostig (men nu börjar slemfanskapet komma upp i alla fall) och småtrött, men det går definitivt åt rätt håll. Min sovmorgon gjorde mig nog gott tror jag ... eller så är det "raringen" Arnolds förtjänst (epitetet knyckt från luden kolja).

*asg* By the way, jag blev full i skratt när jag steg upp i morse/förmiddags och kollade om någon fotat mig under natten (vilket man gör genom att klicka på ikonen som ser ut som ett vykort), och det fanns två nya foton i fotoalbumet. Ett trivsamt där jag låg med bar rygg åt kameran och sov med Rulle liggandes bredvid - så sött och fint ... schå dan (jämtländska, betyder ung. 'titta här'):
... men så fanns ett annat som jag kände mig tvungen att censurera (det är ju trots allt en barntillåten webbkamerasida): ett där jag kliar höger skinka och därmed exponerar ett stycke herrarsel. Inte för att jag är särskilt pryd, men det finns ju en chans att någon bigott amerikan anmäler min webbkamerasida för att vara osedlig - och eftersom det är en amerikansk server som webbkamerasidan ligger på, så tog jag det säkra före det osäkra och raderade bilden från sidan (naturligtvis efter att först ha sparat den på min dator ;-P). Man kan se hur många som har tittat på fotot i fotoalbumet, och en kul detalj (som visar vad som går hem bland webbkamerafluktarna) var att det förstnämnda fotot hade kanske ca 10 personer tittat på, men den numera bortplockade bilden hade ett fyrtiotal personer hunnit titta på innan jag plockade bort den. Destination Moon ...

Det har snackats om ett superkallt (kallare än minus tjugo) och superblåsigt (över tiosekundmeter) veckoslut. Tur att man är sjuk och slipper gå ut ...

---

RIP Östen Warnerbring.

Sjukdomsbloggpost nr 2

OK, jag lovade ju för ett drygt halvår sedan att ge tusan i att skriva bloggar om sjukdomar och sådana saker, men när jag skrev en sådan för ett drygt halvår sedan konstaterade jag ju att: en gång är ingen gång. Nåväl ... två gånger: GÅNG GÅNG! Uselt och åldrigt skämt, jag vet ...

Först och främst: Krånglet är inte borta, men får anstå till slutet av månaden. Just nu är det inget jag kan göra. Jag spenderar dagarna framför min dator och söker arbete och planerar inför framtiden och försöker låta bli att känna efter alltför mycket hur det känns. Min älskling har via telefon givit mig order att bara ta det lugnt och inte sitta så mycket framför datorn, men om jag bara skall sitta (eller ligga) still och vänta på att bli frisk kommer jag att bli tokig.

En sak är dock säker, denna förkylning är nog en av de kraftigare jag har haft. Inte för att jag snorar eller nyser särskilt mycket, feber och yrsel kan jag också ta, men rethostan och luftrörsproblemen är inte roliga. Och jag tror knappast att en simpel bacillusk kunnat ställa till det så här, utan det är säkerligen ett virus ... synd att man inte kan ha lika bra virusskydd på sig själv som man har på datorn. OK - inget mer sjukdomsgnäll nu ... folk som gnäller när de är sjuka skall man: "bunta ihop och slå ihjäl bara ... en ska int va blöt!" (Gamlin & Wolgers, 1968).

Några tröster (hur i allsin dar lyder pluralformen av substantivet 'tröst'?) i bedrövelsen är att jag vet att det finns en framtid ca 921 km längre söderut och att jag är efterlängtad och saknad där. Att höra min älsklings röst per telefon är som balsam för själen (sliten liknelse, men ändå adekvat) och dessutom fick jag igår återigen träffa min kära katt Rulle som de senaste tolv dagarna bott hos modern och tydligen trivts bra. Han verkade dock väldigt glad att vara tillbaka och sover på sin älsklingsplats på sängen ... strax söder om huvudkudden.
Skönt att inte vara totalt ensam efter att ha spenderat en vecka i ständigt trevligt och livligt sällskap. Nu skall jag titta runt lite i era bloggar och kanske skriva något litet här och var om jag känner att jag orkar.

Återigen ... ni är bäst!

BLOGGPOST NR 100!

Mina damer och övriga!

Denna bloggpost är den hundrade i ordningen sedan jag startade "Björns Blåa Blogg" den 15 juni 2005 - Lite av ett jubileum alltså. För några dagar sedan skrevs dessutom den tusende kommentaren i min blogg och det var Lilla Tanta som skrev den. Tack till Lilla Tanta, tack till alla andra. Hade det inte varit för er hade denna blogg bara kunnat drömma om 100 poster.

Igår kom jag hem från Husby/Kista efter en hel vecka i denna för mig nya men stimulerande miljö, tillsammans med stimulerande människor (inte bara seriefiguren Galina). Nu är jag tillbaka i Luleå, känner mig deppad, stressad, irriterad och på allmänt dåligt humör. Saker och ting som jag inte vill gå in på krånglar å det väldigaste här på hemmaplan. Kan sluta tråkigt. Känner ingen lust för någonting. Inte heller blogga. Dessutom är jag svinförkyld och har halsen igenproppad av slem och annat trevligt. Därför orkar jag inte skriva någon särskild blogg nu när det är jubileum - inte heller skriva om mitt trevliga möte med Robban under lördagen.

Han har däremot skrivit en underbart välskriven bloggpost om detta möte, som jag med glädje länkar till här

Tack för att ni finns.

Nähä?

Mycket egendomligt. Igår skrev och publicerade jag en bloggpost om mina äventyr i Solna under onsdagen, men idag finns inte bloggposten kvar. Trist för de som var intresserade, för jag ids inte skriva om den. Men i korthet kan jag skriva att jag genom mitt vilsna irrande upplevt större delarna av Solnas stadskärna och att jag så småningom hittade målet för min strävan - skivaffären 'Rainbow Music'. Solna är för övrigt ganska fint - påminner lite om Boden.

BeJis irrfärder i Kista ... eller 'vem tusan har flyttat på Systembolaget?'

Sådärja. Har anlänt huvudstaden och är fortfarande i 'ta-storögt-in-alla-möjliga-intryck-stadiet'. Jag har under dagen utforskat Kistas berömda galleria (nog stor utflykt för förvirrad hasafot) och sett mig omkring ... eller snarare irrat runt utan att fatta någonting.

Nu är det nämligen på det sättet att jag är utforskad med ett sällsynt dålig rumsuppfattning ... eller enklare uttryckt: jag hittar inte! Jag kan en riktigt dålig dag gå vilse i mitt lilla förråd på en dryg kvadratmeter. Å andra sidan, när man irrar planlöst runt och försöker hitta så hittar man ofta en massa intressanta ställen som man aldrig trodde fanns. Problemet är bara att det oftast slutar med att man är totalt och hundraprocentigt vilse. Så idag när jag gjorde min entré i Kistagallerian skaffade jag mig snabbt en hållpunkt att utgå från, eftersom jag utifrån den visste hyfsat hur man hittade även utanför gallerian ... och ännu bättre hur man hittade tillbaka 'hem'. Alltså ... första bästa affär jag ser när jag kommer in i Kistagallerian ... Ah! Systembolaget! Det bör bli lätt att komma ihåg! Vandrar runt och tittar lite i olika affärer ... kunde naturligtvis inte låta bli att köpa några stycken CD i två olika skivaffärer ... SMISK! Jaja (suck) gjort är gjort!

Nå! Dags att återvända. Börjar vandra runt för att hitta Systembolaget. På så sätt får jag se ganska mycket av den berömda gallerian, fast nu vill jag inte se så mycket annat än Systembolaget. Irrar vilset och börjar bli irriterad ... har någon varit så gemen att han flyttat på Systembolaget bara för att jäklas med norrländska turister? Ser samma strumpstånd för femtielfte gången. Börjar titta på de utplacerade orienteringstavlorna (ett tecken på att man har förlorat) och börjar följa deras anvisningar ... innan jag upptäcker att dessa orienteringstavlor inte är riktigt är sanningsenliga vad beträffar den röda 'du är här'-pricken. När jag insett detta och istället börjar orientera mig efter vilka affärer som finns runt mig och var de finns på orienteringstavlan börjar det gå bättre. Jag hittar äntligen Systembolaget ... men ... men ... har jag inte redan varit här? Jo, det har jag, men då fanns här inget Systembolag! Saken är klar, någon driver med mig ... undrar just vem? 'Det är makterna' kanske Strindberg skulle skriva, men jag tror snarare att det är utsända rekryterare till Husby Vilseklubb som har fått höra underrättelser om min ankomst.