BeJis julafton

Ibland när det faller några cm snö i södra Sverige brukar ord som 'snökaos' nämnas flitigt. Undrar just vad sörlänningarna skulle ha sagt om det väder som Norrbottenskusten bjöds på under julaftonen ... ? 'Armageddon'? Tja, inte vet jag, men det var ett sådant väder där man både blev insnöad och urblåst. Det fick jag känna av redan på julaftonsmorgonen då jag promenerade de tio minuter som krävdes för att komma till min moders hem ... dvs det BRUKAR ta tio minuter, men denna morgon tog det nästan det dubbla. Snön vräkte ned och hade tydligen vräkt ned hela natten mot julaftonen, och plogbilarna kämpade tappert hela dagen, men ändå var det lite som att ösa Titanic med en dessertsked ... och eftersom det dessutom blåste en hel del så drev de nyss upplogade vägarna igen ganska snabbt. Nå, jag tog mig fram ändå till slut, och kunde stampa och borsta av mig snön i tamburen samtidigt som jag togs emot hjärtligt av den omåttligt söta kattan Jolie och hennes hårige kattvän Killen. Sedan var det dags för den traditionella julaftonsfrukosten bestående av Skinkblöta (som denna kulinariska specialitet kallas längs Norrbottenskusten - en variant av 'dopp i grytan') och julmust att dricka ... i sällskap med modern - en gammal tradition som sträcker sig tillbaka ända till 70-talet ... 1970-talet är det kanske bäst att tillägga.

Jag passade på att ringa en viss dam i Kista för att önska henne god jul (vilket är en NY tradition) ... och även modern fick sig några ord med henne, och en stund senare (när såväl blötan som skinkan och musten sjunkit undan en smula) drog jag på mig kängorna igen, drog ned Ängesbymössan över huvudet och gav mig ut i det strålande sommarvädret igen och begav mig hem. En dryg timme senare satt jag och modern på en buss som skulle ta oss till avfarten till Ängesbyn där vi skulle fira julen tillsammans med morbror Åke, hans fru Maud, deras döttrar (och mina kusiner) Malin och Lina, Mauds föräldrar och farbror, min mormor och Malins hund Ferdinand. Det blev en mycket trevlig julafton där alla verkade vara i god form och på bästa humör. Maten smakade utmärkt och sällskapet (vars medlemmar var mellan 19 och 86 år unga - Ferdinands ålder icke inräknad) var mycket trevligt på alla sätt och vis - trots att några gruvat sig för att ge sig ut i det förfärliga vädret.

Lite illustrerande bilder:























De tre yngsta i sällskapet.




















Malin och Ferdinand (som något ovillig tomte).

























Lina.
























Åke och knähunden Ferdinand.

















Ferdinand är trött. Det är jobbigt att vänta på tomten. Eftersom han var yngst var det han som fick till uppgift att tindra med ögonen - en uppgift han klarade med glans.



















Maud med sina föräldrar Inga och Helge.
























Jag trodde att det låg ett luftgevär i detta avlånga paket som min mormor fick, men det visade sig var något helt annat ... vad var det då i paketet? Äh ... ni behöver ju inte få reda på allt!
























"Öppna paket. Åh! Alfapet! Just vad jag önska' Hopp trallallala!" - apropå nyligen citerad julvisetext. Men i detta fallet var entusiasmen betydligt mer äkta, då jag blev utmanad att delta i ett parti Alfapet - tyvärr hanns det inte med - eller det kanske var lika bra ... det hade ju varit pinsamt om jag förlorat ...

En riktigt god fortsättning till er alla!