Tittar in för att säga Gul Jod ... eller nåt ...

... jag har varit en dålig bloggare på sistone, men IRL har fått gå före URL på sistone (vilket jag antar är ganska hälsosamt) ... Den här veckan har varit väldigt turbulent ... vill inte gärna säga mycket mer, men jag kan säga att det rör sig om jobbet (hemma råder Tomtebolyckan - fast kanske inte fullt så oskyldig :-P) ... hur som helst löste sig alltihop och jag fick ett gott bevis på att jag har väldigt fina arbetskamrater. Jag har just avslutat min första termin som lärare med många många nya erfarenheter, några nya ärr men framför allt många varma känslor för såväl arbetskamrater som elever. Jag har fått flera hempysslade julkort från många av mina söta och fina elever ... och till och med en julklapp. Då blir den strängaste lärare stum av rörelse och glädje. I morgon kväll bär kosan av till Luleå, där jag skall spendera jul- och nyårshelg för att återvända strax före trettonhelgen. Tyvärr utan min stora kärlek - men man kan ju inte få allt ... och Stockholm (i mitt hjärta) finns ju kvar ... men när är det tänkt att det skall bli vinter på det här stället?

Well whatever ... god jul och gott nytt år - everyhopa!

NYTT ALBUM: MOT MINA PRINCIPER

Eftersom jag varit gräsänkling detta veckoslut har jag ... heter det förresten gräsänkling den här tiden på året? .... tja, snöänkling kan jag ju knappast kallas eftersom snön lyser med sin retfulla frånvaro. Herre Gud. Det är 10 december - TVÅ veckor kvar till julafton och det känns mer som september eller oktober. Två veckor kvar att jobba denna min första termin som lärare - och det har varit rätt mycket att göra och det har samtidigt varit en händelsefull termin - såväl på jobbet som utanför jobbet ... men vad tänkte jag skriva om egentligen?

Tappade minst sagt tråden ... JO, eftersom jag varit gräsänkling (eller whatever - dvs sambon har arbetat dubbelskift och ungarna har varit bortresta hos släktingar) har jag passat på att fila vidare på min nya samling låtar "Mot Mina Principer". Jag börjar väl mer eller mindre vara färdig - och jag skall lite senare lyssna lite närmare på inspelningarna och eventuellt göra en sk slutmix. Eller så nöjer jag mig med allt som det är. Ser snarare ut som det senare, eftersom jag knappast kommer att ha tid att pyssla med sådant. Så småningom kommer jag att lägga ut låtarna i mp3-format i bloggen - lade ju ut några smakprov för några dagar sedan.

HÄR KAN ALBUMET AVLYSSNAS.


Nå, så var det med den saken. Och i morgon är det tillbaka till arbetet ... två veckor och sedan upp till Lule igen ... när är det tänkt att jag skall hinna köpa julklappar???? Hoppar nog över det i år ... men nästa helg blir det förhoppningsvis julkonsert i Sofia Kyrka - trevlig vana att lyssna på bloggpolaren Millroll och hennes kollegor.

Dags för lite nya BeJi-låtar bl a

Efter många om och men har jag äntligen börjat få ordning på kommande musikutgåva (när den kommer är ännu oklart - osäkert om jag hinner bli färdig före jul - men hoppas det i alla fall). Den nya utgåvan skall i alla fall heta "MOT MINA PRINCIPER" (vilket varit bestämt länge nu) och den skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor, då jag skrivit sångerna på annorlunda sätt än tidigare, samtidigt som utgåvan i sin helhet har ett mer elektroniskt sound än vad jag annars brukar använda mig av. Jag har dessutom nyligen införskaffat en liten portabel inspelningsstudio (så min gamla kassettporta inköpt 1994 kan äntligen pensioneras - tack för lång trogen tjänst), så det är min första utgåva som är helt digitalt inspelad. Omslaget till kommande utgåva kan ses längst upp.

Nå hur som helst, här kommer två smakprov (en första singel med tillhörande baksida - kan man kanske säga), nämligen titelspåret "MOT MINA PRINCIPER" och "ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR".

Klicka här:

MOT MINA PRINCIPER

ÖNSKAR ATT DU VORE HÄR

---

En sak har förresten hänt uppe i norr, vilket får min bloggpost om kommande utgåva att blekna i jämförelse. Mina två kusiner (tvillingarna Malin och Lina - som är adopterade från Sri Lanka) har just för första gången pratat med sin biologiska mor och dessutom ... (trumvirvel insättes här) .... fått reda på att de har en lillebror på sexton år ... TÄNKA SIG!

Innebär det att jag fått en plastkusin?

Strosarsöndag i Stockholm

Ibland ... inte så ofta måste dessvärre medges ... men ibland vill jag bara strosa runt i Stockholm. Utan något särskilt mål. Och (som i detta fallet) utan några större sekiner på fickan. Efter att förra söndagen varit i Sofia Kyrka på Söder, insåg jag att jag allt borde styra mitt strosande mot Söder någon gång. Tidigare har jag mest strosat i trakterna runt Vasastan och Norrmalm. Jag kom lite väl sent på att jag borde tagit med mig digitalkameran för att ta lite bilder av storstaden, men jag hade ändå den halvtaskiga kameran i mobiltelefonen - så lite bilder blev det - om än tämligen suddiga.

---

Nåväl. Jag hoppade av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen (uppgången vid Folkungagatan), strosade längs Östgötagatan, Skånegatan och vände sedan och följde Nytorgsgatan. I min lilla fickkarta över Stockholm såg jag att det fanns något som heter Cornelisparken, så jag styrde stegen dit, men tyckte nog att den lilla gräsplätten var i pluttigaste laget. Promenerade sedan nedför Albert Engströms trappa och stod ovanför Söderbergstrappan och beundrade utsikten. Till vänster Gamla Stan, Framför mig Skeppsholmen och dess lilla bihang Kastellholmen och till höger såg jag Djurgården med Gröna Lund i förgrunden och långt borta i fjärran stack Kaknästornet upp sin bekanta nuna. Jag följde Stadsgårdsleden mot Slussen och tog tunnelbanan till St: Eriksplan för att kolla upp om jag hittade till ett ställe där jag nog kommer att göra ett besök när plånbok och tid tillåter, nämligen Nostalgipalatset. Jodå, jag hittade palatset - ganska nära Vanadisplan. Efter denna lokalisering, bestämde jag mig för att följa S:t Eriksgatan söderut. Det blev en lagom promenad mitt i det lagom brusande Stockholmsvimlet, över S:t Eriksbron och sedan tog en ganska trött BeJi tunnelbanan från Fridhemsplan och hem till Husby.

---

Kul sväng i höstrusket. Fast de mest intressanta platserna jag såg längs vägen hade söndagsstängt ... och fast jag inte hade många slantar på fickan ... så det var nog bara bra att det var stängt.

---

När jag stod och tittade på utsikten från toppen på Söderbergstrappan slog det mig ... det här är mitt hem. Den tanken slog mig aldrig under trettio år i Luleå - men i Stockholm slår den mig ganska ofta. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så förtjust i Fjollträsk, men jag får nog citera Piteågruppen Euskefeurats ord om Piteå: "Det är hit man kommer när man kommer hem". Fast jag har ju inte Piijt i åtanke direkt.

Till minne av morfar ...

Idag är det tio år sedan min morfar Henry dog. Bror Henry Jakobsson blev bara 70 år gammal när den djävulska cancern släckte hans liv – och det var så orättvist. Det var en svår förlust som det tog lång tid att komma över. Det var nämligen som att förlora sin far, vilket jag i och för sig gjorde redan som sjuåring, men till skillnad från min stackare till far fanns min morfar alltid till hands om man behövde honom. Många av mina lov under min uppväxt spenderades tillsammans med morfadern i sommarstugan i lilla Laduviken norr om Luleå. Inte bara sommarlov utan även sportlov och påsklov och kanske till och med någon helg då och då. Vad gjorde vi då tillsammans? Tja, vi fiskade (med såväl spö som mjärde, nät och gäddsaxar), vi byggde (morfar hade alltid något nytt projekt på gång där man kunde hjälpa till), vi åkte skidor och paddlade ... vi hade det helt enkelt väldigt trevligt ihop. Egentligen hade vi inte särskilt många gemensamma intressen, eftersom jag nog alltid varit mer lik min mormor i de avseendena, men allt var roligt tillsammans med morfar. Jag fick till och med prova på att skjuta pistol tillsammans med morfar, och till och med det var roligt – och det kommer från en som ALDRIG lekte med några leksakspistoler som barn.

Ja, fast ett gemensamt intresse hade vi, nämligen intresse för teknologi. Morfar var nämligen elektriker till yrket – och mitt intresse för ljud- och bildelektronik känner nog de flesta av denna bloggs läsare redan till. Jag minns till och med att sista gången vi träffades, några dagar före hans insomnande, så pratade vi om stereovideoapparater, eftersom jag nyligen införskaffat en sådan av märket Sony.

Det finns några uttryck som morfar yttrade då och då som jag har gjort till mina egna (även om jag alltid stolt brukar uppge källan), bl a när han ville beskriva något som såg konstlat, onaturligt och konstigt ut så brukade han säga att det såg ut: ”som en korsning mellan lake och räv”, och om någon eller något var väldigt brokigt och färgglatt brukade han använda uttrycket: ”röd och grön som Skatamarkskalven”. Detta sista uttryck har på senare år intresserat mig, då jag undrar om det funnits en kalv i Skatamark (vilket är en liten håla i Norrbotten) som VAR röd och grön.

Morfar var en trygg, lugn, osjälvisk, hjälpsam, blygsam, snäll men samtidigt otroligt kompetent och respekterad man och han har alltid varit min främsta manliga förebild. Jag har alltid försökt efterlikna honom i många avseenden, även om jag inte alltid kan påstå att jag lyckats. Men jag tror nog att han är glad över att det har gått fint för mig så här långt och att de senaste tio åren har varit bra år.

För fem år sedan (dvs 16 november 2001) skrev jag en dikt (i form av ett brev, som hette ”BREV”), som jag kort därefter tonsatte och spelade in på en CD-EP 2002 (”Sång nr 309”). Där sammanfattade jag allt som hänt sedan vi skiljdes åt, och nu känner jag att jag skulle kunna lägga till ytterligare en vers som handlar om hur jag plötsligt träffades av himlens ljus och hur detta förändrade (”reformerade”, eftersom förändringen minst sagt var till det bättre) mitt liv.

Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag fortfarande saknar honom mycket ... så här tio år senare.

Ka-Booooooom 4-ever!

Ja just det.

Jag älskar dig så.

Inget ger mig en sådan livsglädje som att sola mig i skenet från Himlens Ljus.

Tillbaka efter en vecka i Luuuule.

Tja, då var man tillbaka igen - och även om det var fint att möta släkt, vänner och katter igen så är det skönt att vara tillbaka. Med på återfärden fick några hundra LP och halva DVD-samlingen följa. Nå, en sak i taget.

Det var en dryg tågresa till Luleå, mest för att min plats på Connex-tåget var väldigt nedsutten. Det var i stort sett omöjligt att sitta behagligt - dessutom hade jag plats vid gången, så varje gång någon gick förbi fläktade det till på mig, vilket gjorde att det var svårt att koppla av helt och hållet. Nåja, tidigt på måndagsmorgonen klev jag av tåget och möttes av en kall snöig vinterdag och dessutom av min underbart fina kusin Malin och hennes mysiga hund Ferdinand. Vi åkte hem till hennes lilla lya för att (som vi tidigare bestämt) äta frukost tillsammans. Efter några om och men (inkluderat en snabb tur och returresa till Rosvik) fick vi vår frukost. Sedan åkte vi ut mot Hägnans friluftsmuseum där vi träffade modern på hennes jobb. Efter att på egen hand lite senare besökt Christer Petterssons (nej inte DEN Christer Pettersson) trevliga café/skivaffär "Musica" och pratat bort en stund - samt köpt lite trevlig vinyl, åkte jag hem till moderns lägenhet och fick träffa katterna Killen, Jolie och naturligtvis MIN Rulle. Han blev först förbluffad, men sedan blev han väldigt glad och han var som parkerad i mitt knä nästan all tid jag spenderade hemma hos modern.

Tisdagen strosade jag runt i centrala Luleå och på Storheden (där jag köpte en bagagevagn - vilket verkar varit ett bra köp - eftersom den senare gjorde att jag kunde frakta hem säkert bortåt 50-60 kg skivor till Stockholm utan några större problem). I centrala Luleå passade jag på att titta på det omåttligt fula, men nu färdigbyggda kulturhuset och jag tittade in i en av mina favoritställen sedan tio år tillbaka - Fyndhörnan ... som dock bytt ägare sedan sist.

Onsdagen ägnade jag till stor del i min gamle kompis Rogers sällskap. Jag hade verkligen saknat honom, då han är som den bror jag aldrig fick. På kvällen var det dags att träffa min andra superfina kusin Lina (Malins syster) och hennes kille Mats. Såväl Malin och Lina har flyttat hemifrån sedan jag lämnade Luleå, så det var klart att jag var nyfiken på hur de hade det. Även detta återseende blev kärt och jag gillade även Mats, som jag tidigare inte hade träffat.

Torsdagen (ingen rast och ro här inte) åkte jag till Råneå och besökte min mormor, och hon verkade efter omständigheterna må ganska bra. Att det blev ett kärt återseende är såväl onödig information - eftersom det är en självklarhet, samtidigt som det blir lite tjatigt. Visserligen pratar vi ganska ofta på telefon, men det är ju ändå inte samma sak som att mötas IRL - så att säga.

Fredagen hade jag tänkt ta det lite lugnt och det gjorde jag också, förutom att jag gjorde en ny sväng till Lina som ville att vi skulle hinna träffas igen - och det är klart att det ville jag också. Hemresan var betydligt skönare än resan till Luleå. Plats vid fönster och något skönare och inte fullt så nedsuttet säte. Fast nog var man lite öm i akterkastellet ändå - trots att man gjorde sitt bästa att gå lite svängar då och då i tåget för att inte stelna till alldeles. Dessutom hade jag möjlighet att se mer av Sverige än när jag åkte upp, eftersom det då var mörkt hela vägen. Nu kunde jag se Sverige susa förbi hela lördagsförmiddagen innan jag anlände till Stockholm just efter kl 12. Där möttes jag av Galina och det kändes som om jag kommit hem igen.

Så har min vecka varit - hur har er vecka varit då?

Slutligen en liten coda. Idag gjorde jag ett misstag som jag inte gjort på drygt 20 år sedan. Någon gång i mitten av 80-talet blev jag ombedd att spela av en skiva på band åt en kompis. Det rörde sig om Kraftwerks "Tour de France" och det var en sk maxisingel - dvs LP-storlek, men 45 rpm. Jag hade aldrig sett en sådan tidigare och utgick från att det var en LP och spelade av den i 33 1/3 rpm - och jag erkänner att jag inte lyssnade utan gjorde andra saker samtidigt. Inte helt oväntat fick jag göra om inspelningen. Och denna gång med rätt varvantal. Och idag lyssnade jag på en av LP-skivorna jag köpte på "Musica", nämligen Walter (numera Wendy) Carlos musik från filmen "Clockwork Orange", och inte tänkte jag på att den vackra moogmusiken gick i hastigaste laget. När jag började spela en annan LP (som jag lyssnat på tidigare) insåg jag att jag lyssnat på "Clockwork Orange" på 45 rpm ... ... gissa vilken fd hasafot som höll på att skratta ihjäl sig? Just det ... undertecknad.

Luleå 29 okt - 3 nov bl a

Jag kommer att åka upp till Luleå och vara där under höstlovet, och jag erkänner gärna att jag behöver komma bort från saker och ting. När jag sedan kommer tillbaka till storstaden skall jag ta itu med att hitta någonstans att bo, eftersom det nu är fullständigt uppenbart att jag inte längre kan bo tillsammans med min fd kärlek. Jag blir nog så illa tvungen att flytta till någon av de södra förorterna, eftersom det inte är FULLT lika hopplöst att hitta bostad där som det är i de norra. Det känns vemodigt, men vad kan man göra. Det känns alltid tungt att släppa något som man lagt ned hela sin själ i under över ett års tid och inse att man har förlorat. Min fd kärlek hade märkt att jag piggnat till och blivit gladare under de senaste veckorna och tolkade det helt riktigt att någon ny kvinna hade kommit in i mitt liv. Dessvärre drog hon egna tolkningar om vem den kvinnan var - och dessa tolkningar var helt uppåt väggarna fel. Hon trodde att jag hade inlett ett förhållande med en kvinna i Stockholm (som jag visserligen gillar som vän, men enbart varit i kontakt med via Internet) som jag så småningom kunde flytta ihop med tämligen smärtfritt - men så var det ju inte.

Den nya kvinna som kommit in i mitt liv bor i själva verket på en helt annan kontinent, och visst har vi båda två lite löst börjat tala om hur vi ska göra i framtiden - men längre än så är ingen av oss komna. Vi har ju båda två våra liv och arbeten där vi bor, och ingen av våra yrken skulle vara särskilt eftertraktade i den andras hemland. Hon är lärare i amerikansk historia och jag är främst svensklärare. Så jag vet inte riktigt varthän det skall leda - om det ens leder till någonting. Jag hoppas och vill, men inser att det krävs en stor uppoffring från åtminstone någons sida.

Hur som helst. Det är bara att erkänna för sig själv att sagan "Björn och Galina" nu är helt slut, och att en eventuell uppföljare känns ganska osäker just nu. Det jag mest kommer att sörja är att mista familjegemenskapen, och eftersom jag av olika skäl har svårt att knyta nya kontakter så är jag rädd för ensamheten och isoleringen. Jag vet att det är upp till mig att ändra på detta, men har det varit svårt för mig i 30 års tid lär det inte bli lättare ... fast jag måste ju.

Min största mardröm har länge varit att leva så isolerat att jag kan ligga död i flera veckor utan att någon frågar efter mig. Detta hände min stackars granne i Luleå för några år sedan. Ändå, i Luleå var det ingen större fara, eftersom jag alltid haft mina närmaste släktingar och vänner där, som jag alltid kunnat vända mig till när det känts svårt i livet. I Stockholm är det (på gott och ont) lättare att bara försvinna i mängden ... om man inte är har ett socialt liv. Dags att skaffa det. På något sätt.

Från blAgg till blÖgg

Ännu en taggning - denna gång hämtad från Piteå och från Wimsas Bloggchateau.

A is for age: 31
B is for booze of choice: Absolut Hallonsaft
C is for career: Språklärare och cybergigolo :-P
D is for your dad’s name: Lars-Erik
E is for essential items to bring to a party: Ingen aning – blir aldrig bjuden på party
F is for favourite song at the moment: gnolar rätt mycket på ”Way down in New Orleans” just nu
G is for favourite game: Spelar rätt ofta Yatzy med mobilen – så trist är jag
H is for home town: Kista
I is for instruments you play: gitarr, bas, klaviatur och sjung
J is for jam or jelly you like: lingonsylt
K is for kids: inga egna tyvärr – men har ganska många genom min profession
L is for living arrangements: går det att arrangera sitt liv?
M is for mother’s name: Britt-Mari
N is for name of your crush: Lynn.
O is for overnight hospital stays: inte så många – och inte alls de senaste 20 åren
P is for phobias: höjder och instängdhet
Q is for quotes you like: ”Nose innan du gläfs” (morfarsmor Ebba)
R is for relationship that lasted the longest: ett år (trist men sant)
S is for sartorial style: har ingen sådan vad jag vet
T is for time you wake up: klockan fem på morgonen stiger jag upp och är vaken lagom till arbetsdagens början klockan åtta
U is for underwear: ja
V is for vegetables you love: allt.
W is for weekend plans: nästa veckoslut åker jag norrut
X is for x-rays you’ve had: luftrören 1983 och handleden 1984 och några hos tandläkaren under årens lopp
Y is for yummy food you make: raggmunkar – bäst i världen på den läckerheten
Z is for zodiac sign: Skytt
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Bosse Ringholm
Ä är för älsklingstrend: trender är för töntar
Ö är för en önskan just nu: tja, en kopp kaffe skulle smaka bra

HÖSTLOVET NÄRMAR SIG ...

... och både idag och i morgon är jag ledig, eftersom ca 90% av mina elever är muslimer och eftersom Ramadan tagit slut i dagarna - vilket betyder muslimsk helg. Första gången jag haft någon glädje av Islam, vad jag kan påminna mig.

Men, som sagt var, höstlovet närmar sig och under detta kommer jag att åka upp till Luleå för att träffa släkt och vänner. Snön har enligt uppgift kommit till Luleå och jag har inte ens några vinterskor för tillfället - så jag lär nog bli illa tvungen att göra lite skoshoppande innan jag åker ... jag som hatar att shoppa kläder och sådana saker ... men mina blåa gympaskor lär inte gilla det norrbottniska underlaget. Nå, det skall bli skönt att få se sina gamla trakter igen och att träffa lille Rulle (som kanske inte känner igen mig), diverse släktingar, lite kompisar och mina skivor (skall försöka släpa med mig en del på återfärden ... skivor alltså). Dessutom lyckades jag fixa nästan misstänkt billiga tågbiljetter ... undrar om man tvingas gå ut och skjuta på???

Vad händer annars i den BeJiska tillvaron? Tja, när nöden är som störst brukar alltid något intressant hända. Jag börjar misstänka att jag trillat dit igen ... och fallit för en rödhårig lärare med en massa skivor ... nej, jag har inte blivit förälskad i min egen spegelbild - utan i en omåttligt trevlig tjej på andra sidan Atlanten. Vem har sagt att man skall göra det lätt för sig? Och naturligtvis är det alldeles för tidigt att säga vad detta skall leda till ... om det överhuvudtaget skall leda till något ... men nog är det både inspirerande och spännande. Något som kan behövas nu i höstrusket.

LÅNGCHATT OCH SENDRAG (låter som titeln på en friluftsteaterföreställning med Stefan och Krister)

Tänkte egentligen vara flitig och försöka hinna ifatt i jobbet under helgen, och eftersom övriga familjen åkte till Nynäshamn förstod jag att jag i alla fall skulle få arbetsro ... men inte blev det såååå himla mycket gjort. Inte när det gäller arbete och sådana saker i alla fall - men förmodligen behövdes vilan mer. Jag jobbar ganska hårt och brukar vara ganska slutkörd vid slutet av veckan - men det är ju så det skall vara antar jag. Ägnade i stället hela lördagskvällen fastklistrad vid datorn och chattade med andra sidan Atlanten. Ibland glömmer man bara tiden och den trevliga upplevelsen gjorde att jag sedan hade lite svårt att somna.

Men så småningom somnade jag ... bara för att vakna vid tretiden av att någon stack en vass kniv i min vad ... sendrag. Jag brukar då och då få sendrag i foten, men det är oftast ingen fara. Men när jag någon gång om året får sendrag i vaden vill jag bara skrika högt, och det händer alltid mitt i natten när jag sover och jag kan tänka mig betydligt trevligare uppvaknanden. Och sedan känns det hela dagen som om någon slagit en i vaden med ett brännbollsträ. När jag för första gången gick sendrag i vaden för kanske fyra-fem år sedan blev jag livrädd, eftersom jag inte begrep vad det var. Nu vet jag och blir inte rädd längre ... men det kan ju inte ta bort faktumet att det gör (ursäkta franskan) skitont.

Det var väl straffet för att jag hade så roligt när jag chattade kan jag tänka mig ... somliga straffar vår herre med det samma.

....

Fast nog var det värt lite smärta ...

Jag ångrar ...

... förra bloggposten. Den borde jag inte ha skrivit. Men jag har ännu aldrig raderat en bloggpost och tänker inte starta nu heller. Det finns en framtid även om det är osäkert hur den ser ut. Jag var bottenlöst förtvivlad under några dagar och jag är en väldigt impulsiv människa trots min norrländska sävlighet. Men just nu känns det bättre. Det kan bli sämre igen, men det kan också bli bättre. Bara så ni vet.

Fast för att vara en nedlagd blogg skriver jag ovanligt ofta här ...

Cirkeln är sluten ...

Det var underbart så länge det varade.
Men nu är allt slut.
Jag började blogga för att ha något att göra för att tränga bort demonerna och känslan av hopplöshet och meningslöshet.
Inte kunde väl jag ana vad det skulle leda till.
Jag mötte den stora kärleken och lämnade allt, satsade mitt liv (inte för att det var så mycket att satsa men ändå).
Fick uppleva ett fantastiskt år i sus och dus.
Mitt bästa år.
Men nu är det slut.
Jag satsade allt ... och förlorade.
Och har inget kvar.
Och framtiden känns väldigt kort.

”Everything put together sooner or later falls apart”

Det började en sommardag för drygt 15 månader sedan, den 15 juni 2005. Det var tänkt att det bara skulle pågå några veckor som ett experiment utan några andra baktankar att bli en del i den växande bloggemenskapen – som ett tidsfördriv tills någon öppning skulle börja skönjas i den tillslutna lärarkåren i Luleå. Sedan många år levde jag som ’singel’ tillsammans med en katt och en vanvettigt stor skivsamling, och längtade efter något annat – även om jag inte direkt kunde formulera för mig själv vad det var. Jag hade börjat få alltfler cybervänner som jag uppskattade även om jag insåg att det var en bräcklig form av vänskap mellan vänner som aldrig träffats och förmodligen heller aldrig skulle träffas. Likafullt fyllde min blogg en viktig funktion för mig förra sommaren då den höll mig sysselsatt och fick mig att känna mig inspirerad och upprymd – när jag snarare hade förväntat mig en ganska jobbig sommar – utbildningen var över, alla studiekamrater hade gått åt olika håll och kvar stod jag och undrade vad i all sin dar jag skulle ta mig till med mitt liv.

Så ägnade jag väldigt mycket tid och energi åt sådant som jag vet att jag är ganska bra på – nämligen formulera mig i skrift. Alla nya vänner som jag fått genom cybern är jag så oerhört tacksam för. Ni har verkligen berikat mitt liv det senaste dryga året – och jag hoppas att det också har framgått i det jag skrivit, både genom den numera ’legendariska’ bloggarsången, liksom olika statistiska bloggar där jag skriver om mina bloggarvänner. Några av er har jag haft glädjen att få träffa i verkligheten, även om jag önskar att ni var många fler. En av er blev jag blixtrande förälskad i (och är det än i denna dag) och bor sedan ett halvår tillbaka tillsammans med, och även om allt kanske inte blivit som jag hoppats, så ser jag ändå vår framtid an med öppna och hoppfulla ögon.

Jag har sedan jag startade min blogg lämnat nästan allt som varit mitt liv i Luleå – vilket jag nog ändå hade gjort, även utan blogg – jag har börjat arbeta som lärare, och även om det varit svårigheter i portgången pga av olika orsaker, så tror jag ändå på en framtid inom detta yrke – även om vissa justeringar måste göras för att allt skall bli på bästa möjliga sätt.

Däremot har min bloggs betydelse minskat alltmer sedan årsskiftet – jag har skrivit sämre (eller rättare sagt mindre inspirerade) bloggposter. Jag har inte orkat (eller haft lust att) vara en lika flitig bloggbesökare och bloggkommenterare i andras bloggar – och det har även betytt att mina bloggläsare har minskat stadigt men säkert. Många gånger har jag tänkt stänga min blogg. Första gången redan i november i fjol, sedan flera gånger under våren och sommaren, och sedan i samband med skolstarten för fem veckor sedan. Den fyller ingen större funktion varken i mitt liv eller i andras liv längre, men jag har ändå dragit mig för att lägga ned bloggandet helt – om inte annat av sentimentala skäl. Jag har ju trots allt den här bloggen att tacka för väldigt mycket fint som har hänt mig under de senaste femton månaderna.

Just nu befinner jag mig i en kris. Jag tänker inte gå in på det närmare, eftersom jag alltid dragit mig för att bli alltför personlig i min blogg. Jag är det inte i verkligheten, så varför skulle jag vara det här. Dessutom har jag märkt att det är väldigt många som tycker att det är jobbigt att läsa om andras problem, och jag erkänner gärna att jag är en av dem. Man vill helst läsa trevliga saker – men allting är ju inte alltid så himla trevligt. Jag har i vilket fall som helst gjort upp en plan för mig själv vad som jag behöver göra för att kunna fungera ordentligt som människa igen, men jag känner att min blogg inte bör blandas in i den, och därför kommer jag (om jag inte kommer på andra tankar) inte att skriva något mer här.

Det känns helt enkelt som ett bra tillfälle att sätta punkt.

Men alla som vet vilken statistiknörd jag är anar naturligtvis att jag inte gärna kan göra ett sådant här ’bokslut’ utan att presentera en lättare statistisk analys (nej, inte Anna-Lys, utan analys). Jag skrev felaktigt att förra bloggposten var min 150:e, men vid närmare kontroll visade det sig vara min 151:a. Då är denna alltså den 152:a. 1375 kommentarer har skrivits, vilket ger ett trevligt genomsnitt på 9,0. Nu kan ju den statistiken förryckas något av inkommande kommentarer, men det bjuder jag så gärna på. Jag är inte den som är den. Robban har skrivit flest kommentarer, tätt följd av Soulway och en bra bit därefter kommer min stora kärlek Galina, som flitigt läst mina bloggposter, men som oftast numera föredrar att kommentera muntligt – vilket ju är helt i sin ordning. Det vore ju förfärligt om vi varit tvungna att fortsätta att kommunicera genom bloggkommentarer.

Topp tio fortsätter med Natricia på fjärde plats, Munin på femte, Jenny på sjätte, Millroll på sjunde, Pova på åttonde, Anna Lys på nionde och Aniara och Bigga på delad tiondeplats. Tack för alla era kommentarer och alla era vänligheter allihopa. Det är ganska intressant att konstatera att det krävs över femtio kommentarer för att ta sig in på ’Topp Tio’. Sedan följer ytterligare fina och trevliga bloggare som jag har haft stor glädje av att komma i cyberkontakt med under de senaste femton månaderna: Wimsa, Lillatanta, Fatou, Kär-Stin, Smultrondroppen, Agge, Mingo, Brummelisa, Qilin, Dolphin, Regnaska, Pärliz, Mimmi, Nitha, Ammie och många många många fler. Förlåt att jag inte nämner alla, men listan skulle bli så himla lång. Tack allihopa alla nämnda och icke nämnda (som dock INTE är glömda).

Jag kunde inte låta bli att göra en studie vilka ämnen jag skrivit mest om och vilka ämnen som lockat mest gensvar från kommenterare. Mest har jag skrivit om musik och skivor – och det är ju inte så konstigt – det skulle knappast vara MIN blogg annars. Kärlek har också varit ett viktigt ämne. Jag har också skrivit en del om just bloggande – sk metabloggar – och om vänskap och katter, samt lite grann om språk också. Några bloggposter har varit djupa och introverta – men inte särskilt många – de flesta har varit lätta och ganska glada. Mest kommentarer har mina kärleksbloggar lockat, och det är ju inte så konstigt, eftersom det är något som de flesta kan förhålla sig till – till skillnad från skivsamlande. Mest kommentarer fick min bloggpost ”Den bästa veckan i mitt liv” som jag publicerade 7 november 2005 och som handlade om mitt och Galinas första IRL-möte och vår första vecka tillsammans. Den hör också till mina egna favoriter, tillsammans med bloggposterna ”Våren är Här” (29 aug 2005) och ”Ka-Boooooom” (3 sep 2005), men det är ju inte så konstigt då jag har så sköna associationer till allt som de bloggarna handlade om och om hur livet kändes just då. En annan gammal bloggpost som jag gillar fortfarande är ”Den som finge ha sitt badkar på balkongen” från 11 juli 2005. På senare tid tycker jag inte att mina bloggposter varit något vidare, med vissa undantag, t ex ”Nå, hur var er söndag?” från 3 juli 2006. Den tycker jag fortfarande blev bra. Nu ska jag inte vara alltför grinig mot min gamla blogg. Den har varit bra överhuvudtaget, men som citatet av Paul Simon i rubriken säger: Allt som satts ihop faller en gång isär. Allt som har en början har också ett slut.

Och nu go’vänner, har denna bloggpost nått sitt slut.

Tack för mig. (bockar och lyfter på Notvikenkepsen).

/Björn "BeJi" Jakobsson

Kult?

Det är inte medvetet som jag försöker pumpa in energi i min blogg genom att skriva så här ofta - tredje bloggposten på mindre än ett dygn - utan snarare ett tecken på att jag börjar få tillbaka krafterna - och börjar bli lite rastlös - eftersom jag inte har någonstans att göra av fingarna just nu.

När jag satt och läste lite om min nya favoritsångerska Karen Dalton och googlade fram lite svenskt material om henne slog det mig att hon fått en kultstämpel - hon beskrivs som kultsångerska på flera ställen. Då började jag fundera kring begreppet 'kult' som dyker upp här och var utan att någon direkt verkar kunna sätta fingret på vad det egentligen är. Då menar jag inte de kristna eller allmänt religionssociologiska betydelserna (ej heller 'kult' som i 'rorkult') utan det mer allmänna slanguttrycket 'kult'. Jag började söka i diverse ordböcker efter en ordentlig förklaring av ordet. Bonniers Svenska Ordbok kom med förklaringen: "föremål för omåttlig beundran (i vissa kretsar)". Bra Böckers Lexikon 2000 menar att en film kan vara en kultfilm om den "dyrkas av speciella publikgrupper, många med rötter i olika subkulturer". Så långt allt väl. Kult är något som är oerhört omtyckt av vissa grupper - men alltså inte av den stora publiken. Då kan man väl säga att Karen Dalton är en kultsångerska i så fall, eftersom de flesta aldrig ens har hört talats om henne, men däremot är det väldigt många folkmusiker som talar väldigt varmt om henne - bl a som tidigare nämnt Bob Dylan. Jag kikade lite på onlineuppslagsverken "Wikipedia" och "Susning.nu" men de förklaringar som de levererar var rätt så förvirrade och förvirrande. Kanske är 'kult' inget annat än det gamla (numera nästan aldrig använda) uttrycket 'camp'? Tja, vad vet jag, men i vilket fall som helst tycker jag att uttrycket används lite slarvigt. Jag har t ex sett de finska hårdrockarna Lordi bli kallade en kultgrupp, vilket är lite missvisande då jag fått intrycket att de trots sin säregna stil har en väldigt bred (och stor) publik. Även Thore Skogman har blivit kallad en kultartist, liksom Tiny Tim. "Drutten och Krokodilen" har blivit kallat ett kultprogram i TV liksom "Kvinnofängelset". Jag börjar nog tro att begreppet 'kult' blivit så brett och allomfattande på sistone att begreppet egentligen tappat sin betydelse. Ungefär på samma sätt som med begreppet "kultur" som verkar kunna innefatta allt i från konstnärlig dans till att äta en korvmacka.

Tja, vad vet jag, jag bara grunnar.

PS. Detta var min hundrafemtionde bloggpost - såg jag nu i min statistik. I skrivande stund har jag fått 1373 kommentarer - vilket ger ett genomsnitt på 9,2 kommentarer per post. Där ser man. DS.

Ny Bloggpost om Musik

Tittade just igenom en för skivgalningar mycket trevlig och informativ hemsida som heter ’Rate Your Music’. http://rateyourmusic.com/

Där finns bland annat en förteckning över vilka skivor som hemsidans användare tycker är allra bäst genom tiderna. Naturligtvis kunde jag inte motstå att titta igenom den för att se vilka skivor jag har och vilka jag inte har …

Dessa har jag:

1) The Beatles: Revolver

2) The Beatles: Abbey Road

3) Bob Dylan: Highway 61 Revisited

10) The Beatles: The Beatles (‘The White Album’)

11) Bob Dylan: Blonde on Blonde

20) The Beatles: Rubber Soul

32) Johnny Cash: At Folsom Prison

35) The Beatles: Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band

44) The Beach Boys: Pet Sounds

51) Van Morrison: Astral Weeks

63) Marvin Gaye: What’s Going On

68) Van Morrison: Moondance

69) Stevie Wonder: Songs in the Key of Life

77) Elvis Costello: This Year’s Model

93) Jimi Hendrix: Axis, Bold as Love

108) Otis Redding: Otis Blue

118) Joni Mitchell: Blue

130) The Band: The Band

169) The Beatles: Magical Mystery Tour

203) Johnny Cash: At San Quentin

211) John Coltrane: Blue Train

225) Elvis Costello: My Aim is True

272) Frank Zappa: We’re Only in It For the Money

290) Simon & Garfunkel: Bridge Over Troubled Water

328) A Christmas Gift to You From Phil Spector

337) Paul Simon: Graceland

343) Creedence Clearwater Revival: Willie and the Poorboys

373) Johnny Cash: American Recordings

384) Elvis Presley: From Elvis in Memphis

385) AC/DC: Back in Black

388) The Band: Music From Big Pink

398) Gram Parsons: Grievous Angel

414) West Side Story

423) Carole King: Tapestry

436) The Beatles: A Hard Day’s Night

461) Neil Young: Harvest

466) John Lennon: Imagine

545) Simon & Garfunkel: Bookends

579) Wings: Band on the Run

583) Johnny Cash: With His Hot and Blue Guitar

585) Lee Hazlewood: Cowboy in Sweden

588) Janis Joplin: Pearl

597) The Band m fl: The Last Waltz

606) Sex Pistols: Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols

632) Bob Dylan: Time Out of Mind

649) The Pogues: If I Should Fall from Grace with God

691) Monty Python: Sings

722) Miles Davis: Relaxin’ with the Miles Davis

818) The Beatles: Help!

878) Bob Dylan: Another Side of Bob Dylan

944) Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme

969) Bob Dylan: Love and Theft

973) Elvis Costello: Get Happy!

Där ser man. Jag har 53 av skivorna från listan över de 1000 bästa genom tiderna, vilket innebär att jag bara saknar 947 skivor innan samlingen är komplett … nå, skämt åsido, smaken är ju som bekant liksom baken delad – och jag tycker nog att det är LITE överdrivet med fyra Beatles-LP bland de tjugo bästa. Visserligen var de bra – men ändå … dessutom tycker jag att det var alldeles för få Paul Simon-skivor med på listan – bara en endaste, till skillnad från Simon & Garfunkel som fick med tre album. The Bands två första skivor var dessutom väl långt ned på listan (130 & 388). En annan sak jag tänkte på att det var flera skivor som jag borde skaffa någon gång, t ex Bob Dylans ’Blood on the Tracks’, Elvis Presley’s första LP, och Jimi Hendrix ’Electric Ladyland’ (den sistnämnde inte enbart pga omslaget).

Slutligen dagens tips, en under så många år bortglömd men ack så fascinerande sångerska som äntligen börjat få lite uppmärksamhet så här över tio år efter hennes bortgång: Karen Dalton. Hon var en folksångerska som var en av Bob Dylans personliga favoriter. Nu har en av hennes ytterst få skivor (hon hatade att uppträda och att spela in) släppts på CD, ”It’s so Hard to Tell Who’s Going to Love You the Best”. Rekommenderas!

Det är jobbigt.

Jag har nu under nästan två veckors tid varit sjukskriven pga ett elakt virus – nej, inget datorvirus – de är trots allt ganska lätta att besegra. Nej, det rör sig om ett elakt litet virus som främst angripit luftrören, vilket givit mig en jobbig rethosta med övriga förkylningssymptom, dvs snorighet, trötthet, yrsel, feber och minst sagt misshandlade stämband. Det värsta är dock att problemen med luftrören betytt att jag haft svårt att andas på ett avslappnat och bra sätt vilket gjort att jag snabbt blivit trött och inte orkar just någonting. Nu är det dock bättre … peppar peppar ta i trä. Resten av veckan är jag sjukskriven och fan ta viruset om det blommar upp igen. Då är det nog kört … inte med mig, men med min arbetsplanering.

Men det är inte det som är mest jobbigt. När man är sjuk och blir så illa tvungen att hålla sig i stillhet så har man möjlighet till många reflektioner – och det är inte alltid av godo. Jag har börjat inse att jag nog bör erkänna – åtminstone för mig själv – ett problem som jag har haft i väldigt många år. När jag tidigare arbetat och studerat har jag kunnat bortse från problemet genom att helt enkelt förtränga att det finns – eller till och med förneka att det finns – och det går att göra, tro mig … det går alldeles utmärkt att vara en ickereflekterande robot som inte har något felsökningsprogram inmonterat … men det är definitivt inte nyttigt att göra. Samtidigt har jag så länge haft åsikten att: ’problem eller inte problem, det är ju ändå bara mig det gäller – och med mig är det ändå inte så himla noga’, men när jag numera lever ett familjeliv så går det inte bara att strunta i dem och låtsas som om de inte finns … för det går nog inte att dölja i all evighet. Om inte annat så märker omgivningen att det finns ett problem, även om det nog kan vara väldigt svårt att förstå vad det är för typ av problem och vilka uttryck det tar sig … bara ATT det tar sig olika uttryck.

Det sägs att det är ett stort steg att inse att man har ett problem – eller snarare erkänna för sig själv att ett problem föreligger (för att uttrycka sig puttenuttigt), eftersom man bara då kan ha en möjlighet att göra något åt problemet. Då kommer dock ett aber … man kan inte göra något åt problemet på egen hand … och för mig är det ett ganska stort aber, eftersom jag ALDRIG ber någon om någonting. Eller, visst har det hänt att jag har bett om något vid några tillfällen, men det har varit mycket svåra stunder för mig eftersom jag kan tänka mig få saker som är värre än att vara någon till besvär … tyvärr.

Ändå lär jag nog bli så illa tvungen att be om hjälp med mitt problem så småningom, eftersom det inte är bra att strunta i det … det kan till och med vara livsfarligt i många situationer. Men samtidigt är situationen så hisnande för mig att jag blir livrädd av bara tanken på att ta itu med problemet. Men det måste nog ändå göras … i morgon … eller om trettio år …

Jag ber om ursäkt för att jag är så himla hemlighetsfull om vad allting handlar om, men jag är nog inte riktigt mogen att öppna alla dörrar på vid gavel ännu. Jag har just börjat glänta på dörren så att jag själv skall kunna kika in … bara det känns ganska komplicerat. Dessutom är det nog bra om de allra närmaste först får kika in bakom dörren innan, för det har de inte riktigt fått göra ännu. Som sagt var, det ÄR jobbigt, men samtidigt är jag lite belåten över att jag trots allt börjar erkänna problemet – då finns det ju trots allt hopp om en lösning.

Slutligen över till något lite roligare, nämligen ett presenttips. Jag hittade en länk hos en cyberkompis till skojig hemsida där man kan designa och skicka efter knappar – alltså metallbadges med nål på baksidan. Jag testade att designa några stycken och beställde dem och fick dem efter en vecka. En av dem hade ett motiv med ett hjärta och texten ’lumen coeli’ – gissa vem som fick den? Väldigt kul idé för personliga presenter som inte kostar särskilt mycket.

http://www.knapp.nu/

Och efter att ha sagt ’slutligen’ i föregående stycke avslutar jag nu med att säga: ’till sist’ … Ähum … TILL SIST önskar jag min stora kärlek lycka till med tentan i morgon. Det lär gå som en dans … ty det brukar det göra när det gäller tentor och den tjejen.

Mitt liv i tjugo skivspelare ...

Jodå, jag lever … om än knappt. Jag skriver ingenting om jobbet, eftersom det ändå är sekretess på nästan allt. Dessutom gillar jag inte att ta med mig arbetet in i bloggen, på samma sätt som jag inte gillar att ta med mig arbetet hem.

För ett par veckor sedan löste jag ett av mina största problem sedan jag kom till Stockholm – nämligen bristen på vinylspelare och vinylskivor. Jag tror inte att några människor (förutom de som är vinylgalningar liksom undertecknad) kan förstå hur det känns att INTE spela vinylskivor under flera månaders tid. Ett sådant uppehåll har jag aldrig tidigare haft – kanske några veckor på sin höjd, då någon rar skivspelare varit trasig och jag inte haft tid eller råd att fixa den eller köpa en ny. Så det har känts MYCKET konstigt och onaturligt. Efterhand har jag ju tänkt forsla över åtminstone delar av vinylsamlingen till Stockholm, men det är en fråga om utrymme … och jag har dragit mig för att frakta ned någon av mina älskade vinylsvarvar från Luleå, då de är ganska ömtåliga. MEN … för några veckor sedan hittade jag av en slump en hemsida för försäljning av DJ-utrustning, och där fanns en liten skivspelare från det inom DJ-kretsar respekterade märket ’Numark’. Den var inte dyr och har ett fullt acceptabelt ljud, så nu har jag införskaffat lite trevlig vinyl från affärer i Stockholm med omnejder – bl a i Solna finns en härlig vinylaffär som heter ”Rainbow Music” som drivs sedan drygt 20 år tillbaka av Fredrik Hallberg. Att pyssla med vinylskivor är som att andas frisk luft och att inte göra det är som att sitta i fängelse. Det känns skönt att tagit på sig sina väl ingångna vinylnördsgaloscher igen.

Undrar vilken skivspelare i ordningen detta är för mig?

Nu får jag fundera lite … och jag bör väl räkna med alla sorters skivspelare i så fall – då jag ju även pysslat med gamla vevgrammofoner och CD-spelare. Få se nu …

1) Moderns Dux-skivspelare, beskriven i mitt sommarprogram. Den var inte stor, men den hade två högtalare, inbyggd radio och man var tvungen att ta av locket om man ville skriva LP-skivor. Den hade en sådan där enkel vändbar nål som fanns i många av Philips och Dux skivspelare under 60-talet. 1974-84***

2) Moderns och min morbrors batterigrammofon av märket Luxor – grå plast och högtalare i locket. Morfar hittade den undanstoppad i förrådet när jag var kanske fem-sex år gammal, kollade att den fungerade och gav den till mig, tillsammans med en ganska rejäl bunt gamla singlar och EP-skivor med allt möjligt på, bl a Thore Skogman, Cacka Israelsson och Hep Stars. Men mest gillade jag ”Fågelskådaren” med Stig Grybe. Ca 1980-84***

3) En otroligt liten batterigrammofon av märket Philips. Jag minns att skivtallriken var MINDRE än en singelskiva. Jag fick den av en väninna till min mamma, men tyvärr fungerade inte högtalaren, så jag behöll den inte särskilt länge. Ca 1981*

4) När Duxen gick sönder i början av 80-talet lånade vi först en gammal stereo (även den av märket Dux) av en granne, men tyvärr hade den något fel på tonarmen – eller om det var motvikten som var borta … jag minns inte riktigt, men den gick inte att använda. 1984*

5) Då fick vi morfars och mormors gamla Skantic-stereo, eftersom de köpt en ny Fischer-anläggning. Jag gillade den mycket, men tyvärr hade den något glapp i elförsörjningen, så ofta gick den inte att få igång … men när den fungerade var den mycket trevlig och bra. 1984***

6) Men nu var det dags att lägga ned pengar på något nytt … och 1984 köpte vi en stereoanläggning av märket Fischer – samma modell som morfar och mormor köpt kort före. Den skivspelaren jobbade hårt under några års tid och fungerade fint. Men när 90-talet började närma sig var det också uppenbart att en ny teknik var på väg … 1984-90****

7) … så 1990 köpte jag en ny stereoanläggning av märket Fischer, som även inkluderade en CD-spelare. Dessvärre var det ingen höjdaranläggning. Skivspelaren kändes billig och lyckades inte locka fram något skönljud under mina vinylskivor – fast jag spelade nästan ändå bara CD under det tidiga 90-talet. Men det var ingen höjdarkvalitet och bara några år senare var anläggningen slut. 1990-94**

8) Jag köpte en s k CD-limpa av märket Sony 1993, alltså bärbar anläggning med CD-spelare och kassettbandspelare, men jag hade ingen vettig vinylspelare… 1993-ca 2002***

9) … förrän jag beslöt mig för att välja bort stereoanläggningspaketen som jag dittills nöjt mig med och så köpte jag en Sony receiver och en Sony skivspelare vid årsskiftet 1993-94. Receivern hänger fortfarande med och skivspelaren fanns kvar ända fram till min flytt till Stockholm, även om den varit undanställd (pga att motorn var sliten) under många års tid. Men trots allt var det en skivspelare som hade ett bra ljud - trots att den var väldigt billig. Den var extremt bra på att spåra skivor som var buckliga och skeva. 1993-2006****

10) Jag köpte en CD-växlare av märket Sony (det var väldigt mycket Sony under dessa år) 1995, men den bara krånglade och fick mig att i fortsättningen undvika växlare. 1995-97**

11) 1997 hade jag ledsnat på krånglet och satsade lite extra pengar på en CD-spelare av märket Pioneer, och den har fungerat utmärkt sedan dess – vilket visar att det ibland lönar sig att betala lite mer för grejorna. 1997-*****

12) Senare samma år beslöt jag mig för att satsa lite pengar på en bättre vinylspelare också och köpte en engelsk spelare av märket Rega och gav mig själv i födelsedagspresent. Den finns fortfarande kvar i Luleå och fungerar utmärkt fint. Ett mycket bra köp. 1997-*****

13) På en loppmarknad i Luleå köpte jag hösten 1998 en batterigrammofon av märket Philips från slutet av 60-talet i orange plast och med högtalare i locket. Den skulle jag ha att spela 78-varvsskivor på, och det gjorde jag. Det var väl inget höjdarljud direkt, men den funkade i alla fall ända tills jag skulle hitta ett bättre alternativ. 1998-2004**

14) 2001 fick jag min mormors gamla resegrammofon från 30-talet (skulle jag tro). Det var en enkel modell med schweizisk Thorens-motor och amerikansk Victor-ljuddosa. Kul att plocka fram då och då och veva igång – men ljudet är väl inget att skriva hem till mamma om … men å andra sidan – vid totalt strömavbrott så är den mer användbar än de flesta moderna musikmaskiner. 2001-**

15) Mitt sämsta köp gjorde jag när jag sensommaren 2001 satsade en större summa när jag köpte en stationär CD-brännare av märket Philips och denna maskin var mer inlämnad på service än ståendes hemma hos mig. Fy fasen. 2001-03*

16) Samma år gjorde jag ett betydligt bättre köp när jag för en struntsumma köpte en radiogrammofon från ca 1954-55 av märket Stella Radio. Denna vackra pjäs har jag tidigare lovordat i min blogg och det var med viss sorg i hjärtat jag skiljdes från den när jag flyttade söderut. Så vacker den var och vilket varmt och organiskt ljud den kunde locka fram ur 78-varvarna – mums filibabba! 2001-06****

17) Jag tyckte att jag behövde en bärbar CD och köpte en billig modell (Aistar) från Clas Ohlson. Den dög att lyssna på, men den var knappast av någon högre kvalitet – men jag tyckte att den fick duga tills jag fick råd med något bättre. 2004-06**

18) Mitt livs bästa köp var nog när jag köpte min skivspelare av märket Lenco hösten 2004. Den var ursprungligen inköpt 1971 och var som i skick som ny. Vacker och elegant med schweizisk urverksprecision. Härlig känsla i tonarmen och kunde få fram underbart ljud ur såväl vinylskivor som 78-varvare. Jag har verkligen saknat den sedan jag for till Stockholm, men har varit rädd för att frakta ned den. För det första är den ömtålig, men den är dessutom väldigt tung. Men oj oj oj … jag minns att jag inte kunde somna av lycka efter att ha köpt den. En sådan känsla har jag nog aldrig känt tidigare för en skivspelare. 2004-*****

19) I Stockholm köpte jag ganska nyligen en ny bärbar CD-spelare av märket Panasonic som man dessutom kan spela mp3-skivor på. Den fungerar utmärkt så här långt. 2006-****

20) … och ser man på … min nya Numark-skivspelare är alltså min tjugonde skivspelare (DVD-spelare och CD-spelare i datorer oräknade). Lite av ett jubileum alltså … men nog lät det väldigt mycket med TJUGO skivspelare … men … är man en skivfetischist sedan födseln så är man …

Det var längesen jag var på Tunavallen ...

... och såg Notas göra livet surt för motståndarna. Notvikens IK vars stolta keps jag syns bära på fotot ovan var min närmsta granne under närmare tjugo års tid. Jag bodde på promenadavstånd från Tunavallen - den numera ombyggda och moderna, men då tämligen slitna fotbollsanläggningen i hjärtat av bostadsområdet Mjölkudden. Egentligen minns jag inte om jag tyckte att de var särskilt bra, och jag får erkänna att jag aldrig var någon hängiven Notasfan - istället tog jag min vita springare - dvs Crescentcykeln till Skogsvallen för att se IFK Luleå spela sina matcher.

En gång råkade det bli så att Notas mötte IFK i något cupsammanhang (förmodligen Svenska Cupen) och inte helt oväntat gjorde IFK (som då spelade i näst högsta serien) processen kort med de gulsvarta krigarna i Notvikens IK. Jag får erkänna att jag i lönndom faktiskt hejade på IFK under den matchen, men jag kände mig som en förrädare. En annan gång såg jag Notas spöa sk-ten ur Alviks IK (som inte har något med Alvik i Stockholm att göra) på Tunavallen. Då mådde man gott, men man fick göra det lite diskret då det var minst lika många uppretade Alviksfans på den glesa (och förmodligen livsfarliga) träläktaren.

Långt senare flyttade jag till bostadsområdet Hertsön där fotbollsklubben Luleå SK höll och håller till, men jag var faktiskt aldrig och såg dem spela. Det där glödande fotbollsintresset hade svalnat ... eller rättare sagt, tilltagande ålder och lathet gjorde att man hellre nöjde sig med att titta på fotbollsproffs på TV. Fastän småklubbar som Notas och Luleå SK ju innehåller spelare som har betydligt mera fighting spirit än vad de europeiska proffsligornas välpermanentade divor har. Och aldrig att någon spelare snackade skit om någon annan spelares mamma ... sådant gör man bara inte. Zidane gjorde helt rätt - och det säger jag bara inte för att ställa in mig hos den rabiata Zidane-fantasten som jag sammanbor med.

Nåja, det var inte om Zidane jag skulle blogga ... det känns ju lite inaktuellt såhär snart två månader efter det där dundertrista fotbolls-VM:et som väl de flesta redan har glömt. Det var om Notas. Alltså, jag var aldrig en Notas-fan, eftersom jag nog tyckte att klubben bodde liiiiiiite för nära. Notas var ingenting man dyrkade. Notas var snarare som en konstig granne. Man såg, upplevde och accepterade ... men knappast något mera. Fast nu kan jag ändå sakna de där gula tröjorna och svarta byxorna ... däremot känner jag ingen saknad efter IFK Luleås vitblåa svidar. Undrar vad det beror på. Och undrar när jag kommer att gå på en fotbollsmatch igen. Egentligen har jag ju alla möjligheter att uppleva tämligen hyfsad fotboll då jag bor nästan granne med AIK (som ju också är gulsvarta), men jag känner på mig att Black Army inte är någonting för mig. Dels gillar jag inte arméer och dels skulle väl bloggarkompisen Robban aldrig förlåta mig.

Gick och morsade på Herr Måns

Nu har min lärarbana äntligen startat. Rörigt. Men trevligt. Virrigt. Men spännande. Nog om detta just nu.

...

Förra veckan gick jag förbi nr 24 på Västerlånggatan - shoppingstråket i Gamla Stan. Varje gång jag har vägarna förbi brukar jag hälsa på herr Måns som poserar elegant ovanför porten. Denna mytomspunna katt finns beskriven av självaste August Strindberg i "Gamla Stockholm" från 1882.

Där berättas om ett svenskt skepp på väg hem till Sverige som råkade ut för stiltje. Styrmannen på skeppet offrade en slant i havet och då öppnade sig havet och en skön dam steg upp ur det blå och frågade efter befälet. Styrmannen steg fram och hälsade och fick ett brev av den sköna damen. Hon krävde att styrmannen skulle lämna brevet till Herr Måns som bor i hus n:o 24 vid Västerlånggatan, men styrmannen var tvungen att göra det DIREKT han gick i land.

Styrmannen lovade och vinden återvände och skeppet kunde segla vidare till Stockholm. Styrmannen dröjde dock med att överlämna brevet då han hade andra sysslor att utföra.
På Västerlånggatan 24 hade en katt stigit på en dag till tjänsteflickornas förvåning. Katten var väldigt tillgiven och fick stanna - och kallades Måns av tjänsteflickorna. Så en dag steg styrmannen på och frågade efter herr Måns. Tjänsteflickorna skrattade och sade att den ende Måns de kände var katten. Styrmannen berättade om sina upplevelser och den sköna damen som givit honom brevet. Då kom katten fram och sade med människoröst: "Tag hit brevet!"

Katten läste brevet och började gråta. Sedan spärrade han ögonen i styrmannen och sade: "Bättre hade varit för dig och mig, om du hållit ditt löfte och kommit genast!". Sedan rusade katten upp på styrmannen och klöste ihjäl honom för att sedan hoppa ut genom fönstret. Han stannade dock på blecket ovanför porten och blev förvandlad till sten. Vad stod det i brevet? Ja, säg det. Det var skrivet på ett obegripligt språk (Linnell: Stockholms Spökhus).

Därför tyckte jag att det var på sin plats att gå förbi och morsa på den mytomspunne stenkatten. Visserligen påstår Stockholmsexperter att stenreliefen ovanför porten föreställer en mård och att den skulle ha kommit till på 1700-talet som en sorts skylt för den skinnhandlare som då höll till i huset. Men det är ju inte lika roligt.

ETT ÅR HAR GÅTT ...

"well... här sitter en rabiat serietidningshatare (tycker att serier är värre än t o m Harry Potter :ds) - och garvar åt den sällsamma dialogen mellan galna möss/katter/hundar/(antagligen)människor. Snacka om att sammanfatta språkvetenskap i en enda sentens!:D Vad gäller den "fullständigt" blinda kärleken, säg mig om den någonsin inte varit den - fullständigt blind och oresonlig?:ds Det gäller att återfinna det där avundsvärda "icke-kär" tillståndet...:)Och nej, jag tänker inte börja läsa den serien, men läser gärna dina reflexioner om den och andra serier...:)Tack för en fantastiskt underhållande och innehållsrikt läsning, en sällsynt kombination, både här och i livet!:)"

/ lumen coeli 9 augusti 2005

Tack för att du kom in i mitt liv.

STOCKHOLMSUPPLEVELSER I BILDER

SOMMARPROGRAM

Så där ja. Så var det dags för mitt sommarprogram. Det är ett program som är ca 50 minuter långt, uppdelat i nio delar. Varje mp3-fil är mellan 1-3 MB stor - ljudet är alltså ganska komprimerat, men så går det förhoppningsvis också ganska snabbt att ladda ned.

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9

Nu är det bara att hoppas på att tekniken inte sviker. Håll till godo.

BLIXTAR OCH DUNDER

Det snurrar åskvädersmoln över delar av Sverige, bl a över Stockholm. Igår tog dessa åskvädersmoln undertecknad rejält på sängen. Jag har under veckan snabbpromenerat som en galning för att om möjligt vara i lite bättre form när det är dags att plåga kroppen med arbete, och många av mina promenixturer har gått Husby - Kista - Barkarby - Husby. I går hade jag glädjen att åtföljas av min käraste älskarinna och livskamrat då hon skulle arbeta ett eftermiddags- och kvällspass i Barkarby. När vi bepussat varandra till avsked så vände jag åter fören mot Husby. När jag hade några kilometer kvar till viadukten som leder stegen mot Akalla bröt ett våldsamt åskväder loss. När jag var där det var som mest öppet slog blixten ner väldigt nära mig. Det smällde utav bara helvete och ögonen bländades, en het pust blåste mot mitt ansikte och mina armar domnade bort under en kortare stund. Man kan lugnt säga att jag fick ganska bråttom mot viadukten där jag trots allt skulle kunna skynda mig mot det piskande regnet. Jag hastade ca 1 km bland blixtar och dunder innan jag kunde ta skydd. Efter denna urladdande upplevelse har jag haft huvudvärk till och från - och i dag känns det som om man blivit överkörd av en ångvält. Nå, det är inte första gången jag varit i närkontakt med åskan - men det är första gången jag haft så långt till närmaste ställe att ta skydd. Senare på kvällen gick ett våldsamt åskväder över Husby och idag har det också dundrat till och från. Inte mig emot.


Nå, det var väl allt jag hade att säga, förutom att jag (om tekniken och nätet tillåter) lägger ut mitt sommarprogram för nedladdning här på denna sida 1 augusti. Om de efterlängtade bloggarsommarprogrammen kan man också läsa i denna bloggpost på Millrolls sida.

Vad är att vänta annars den närmaste tiden? Tja, nästa lördag får jag besök av min älskade moder som skall stanna en dryg vecka fram till dess det är dags för mig att börja jobba. Vi ska titta på Stockholm tillsammans och leka turister. Det ser jag verkligen fram emot. Särskilt som min sambo, som jag älskar mer än något eller någon annan, trots att hon är det underbaraste som finns, är tråkig eftersom hon arbetar/studerar hela tiden.

Jag har för övrigt konstaterat att min gamla blogg snart håller på att somna in. Jag skriver här sällan, helt enkelt för att jag inte tycker att jag har något att skriva om längre och när jag börjar arbeta kommer jag inte att ha tid att skriva här. Men jag kör väl vidare ett par veckor till - i mån av tid och lust, och sedan får jag väl se hur jag gör.

EXTERMINATOR II - Bloggposten med STING!

Då jag ursprungligen fick en idé att skriva en blogg om en när och kärs envisa vendetta mot ett getingbo som byggts i en av springorna på balkongen där jag och en när och kär bor. Men då jag emottagit en varnande morrning angående min bloggidé så har jag fått ställa in den bloggen. Så jag kommer alltså inte att skriva om hennes försök att döda dem genom att hälla solskyddsmedel (med inbyggt insektsskydd förvisso) i springan där boet fanns, och sedan täppa till alla springorna med toalettpapper för att slutligen slå ihjäl getingarna en efter en med golvmoppen. Då hon erkände helt öppet att hon var en sadist som roade sig på ovan beskrivna sätt får jag erkänna att jag blev en aning betänksam ... men som sagt var, det var ju det jag TÄNKTE blogga om, men nu gör jag inte det.


Istället tänkte jag skriva lite om getingar. Jag har nämligen lärt mig att det bästa sättet att ta kål på dessa små raringar (som jag har intet otalt med - jag har aldrig blivit stungen en enda gång i hela mitt liv), är att sikta in sig på att döda drottningen ... alltså getingdrottningen - inte Silvia. Då tappar tydligen de övriga getingarna (nu att likna vid herrelösa ronins) all lust att leva och begår någon form av insektsmässig harakiri. Man kan ju undra varför inte getingarna protesterar mot att det tydligen skall vara på det här sättet. Vad säger egentligen getingarnas internationella fackförbund (WIU - Wasp International Union)? Man kan ana att getingarna i själva verket i mångt och mycket liknar oss svenskar - förutom färgen ... och antal ben ... och det faktum att vi varken har vingar eller gadd (förutom Eric Gadd då förstås - men han är undantaget). Men vi svenskar brukar ju sällan bråka över saker vi tycker är fel heller, vilket gör att vi är ganska lätta att hantera. Men det är klart, blir vi alltför trängda, då kan det hända att vi liksom getingen sticker ... oftast vår väg dessvärre ...


Dessutom är det en sak jag undrar. Varför säger så många att de blivit biten av en geting? En geting bits väl inte? Eller har jag missat något? Bromsar bits, liksom de i Norrbotten så hatade knotten och blinningarna, men inte getingar väl? Rätta mig om jag har fel. Vilket jag inte har. Tror jag.


Nä, nu tror jag att jag skall gå och kika hur det ser ut på slagfältet på balkongen ... om det finns några tappra soldater kvar ... kommer strax tillbaka ... ... ... ... ... ... ...


Jodå. Det är några tappra getingar kvar som undrar va fan som har hänt med deras bo. Då är förmodligen inte drottningen död ännu ... vilket innebär att kriget inte är över riktigt ännu. Detta var er krigskorrespondent Björn Jakobsson som rapporterar från en balkong i Husby.

Over and out.

En missbrukarsjäl tar till orda ...

Det är nämligen så här. Jag försöker just nu göra mig av med ett missbruk som jag haft under väldigt många år och som utökades kraftigt under mina många studieår. Men när jag nu märker att kroppen börjar ta skada av mitt missbruk skall jag göra ett allvarligt försök att ta mig ur det. Fortsättning följer säkerligen.

Det är nämligen också så här: Jag är utrustad med en missbrukarsjäl, som alltid går till överdrift när ett nytt intresse vaknat till liv. Jag överdoserar alltid utan att tänka mig för och det har satt sina spår i min personlighet, min miljö och i mitt allmänna liv. Det är bara att titta på min jättelika skivsamling, så får man bekräftat att här är en kille som verkligen gillar inte bara gillar skivor utan som också skulle kunna trycka upp dem intravenöst om det nu vore fysiskt möjligt. Under några år under min barndom var jag en akvariemissbrukare som visste allt som om möjligt gick att veta om akvarieskötsel och akvariefiskar. Den sortens missbruk är ju visserligen ganska harmlös och har väl mest positiva effekter, t ex en för en sjuåring imponerande kunskap om guppies, svärdbärare, platys och algätare. Under min lärarutbildning utnyttjade jag min missbrukarsjäl till att trycka i sig massvis med pedagogisk litteratur utöver de som användes i kurserna, och sommaren 2005, kort efter min andra examen, inleddes mitt bloggmissbruk - som i och för sig fått ett antal riktigt trevliga konsekvenser. Visserligen har alla dessa missbruk stannat av eller åtminstone lugnat ned sig, förutom skivmissbruket förstås. Jag erkänner gärna att de flesta av mina akvariekunskaper har flytt all världens väg och mitt bloggande har mattats under de senaste månaderna - och det har inte enbart berott på att jag inte haft tid till det - intresset har mattats helt enkelt. Jag erkänner lika gärna att innehållet i många av de extra böcker jag läste under min lärarutbildning försvunnit någonstans i samma riktning som mina en gång så skarpa kunskaper kring olika arter av pansarmal - trots att jag ändå idag skulle haft stor nytta av den extrapedagogiken. Mitt tämligen nya Tjohoo-Messengermissbruk kommer säkert att avta så småningom också, om inte annat för att jag inte kommer att ha någon tid över till det - men även för att jag har insett att jag gått på några nitar som väl avlivat ännu några av mina så omtänksamt vårdade illusioner.

Det senaste året har ett nytt missbruk utvecklats i form av en djup passionerad kärlek till en alldeles speciell kvinna, men jag tror nog (och hoppas) att detta missbruk inte kommer att mattas - åtminstone så länge hon inte ber mig dra åt skogen. Vilket jag inte tror kommer att ske, men det beror till stor del på att det är en såpass remarkabel kvinna - inte på att jag inte skulle förtjäna det.

Men ...

Nu kommer jag till det jag nämnde i inledningen. Under mina gymnasieår började jag dricka kaffe - först av rent sociala skäl: alla drack kaffe och man var bara till besvär om man ville ha något annat. Efter hand märkte jag att jag gillade den svarta drycken och som den missbrukarsjäl jag har ville jag naturligtvis ha den så stark som möjligt. När jag startade om mina studier för ca tio år sedan märkte jag vilken positiv effekt den svarta drycken hade på mina studier och följaktligen började jag dricka mer och mer ... och som i allt missbruk märkte jag att det bara hade effekt om det var så starkt som möjligt. Under mina studieår behövde jag inte alltför mycket i mitt hushåll för att klara mig: egentligen bara kaffe och toalettpapper, och jag brukade skämta om att min blodgrupp var Mellanrost.

Men under det senaste året (när mina studier varit avklarade) har jag lyckats skära ned lite på kaffet och till och med börjat med den tidigare otänkbara ovanan att skvätta komjölk i kaffet. Men nu har jag börjat märka att mitt kaffemissbruk inte varit så nyttigt för kroppen och att den börjat säga i från på olika sätt. Därför beslöt jag mig i fredags för att ha en kaffefri period. Senare samma dag fick jag en vink om att det nog var ett riktigt beslut eftersom kaffepannan exploderade när den skulle rengöras (lugn, inga personskador). Jag har fungerat förfärligt illa under några dagar, dels pga den olidliga värmen som höll på att ge mig värmeslag, men även pga kaffeabstinensen. Den har gjort mig retlig, deprimerad, irriterad och gnällig och tack och lov har min älskade jobbat hela helgen och sluppit bevittna de värsta momenten - även om hon säkerligen märkt att jag varit ur balans och även fått tillfälle att märka mitt dåliga humör.

Jag älskar verkligen kaffe, men jag har märkt att kaffet inte älskar mig och att det nog är bäst att ta det lugnt med den varan i fortsättningen ... även om det kommer att bli mycket svårt.

Samtidigt när jag skriver dessa rader slår det mig att jag kan vara jäkligt glad att jag aldrig haft något större intresse för starkare drycker eller för narkotika, för då hade jag nog utan tvivel fått svåra problem.


Så var det med den saken.

Nå, hur var er söndag?

Tja, inte vet väl jag, men så här var min:

Jag får väl erkänna att när söndagen inleddes så var det väl i våra själ och hjärtan ännu lördag, men eftersom klockan passerat midnatt så var det ändå söndag. Min kära livskamrat som blev ett år vackrare tilldelades en CD fullproppad med ryska favoriter med Röda Arméns kör och orkester. Då blev hon god och glad som guld, och vi sov gott ... så småningom.

Efter en skön halvslö söndagsmorgon ... dvs födelsedagsbarnet pratade telefon med sina systrar i öster och lite annat ... men för mig var den skön och halvslö, beslöt vi oss för att trotsa den gassande solen, genom att smörja in oss med så mycket solskyddsfaktor att vi riskerade halka ur skorna. Vi gav oss iväg till det närliggande och naturfagra Akalla för att ägna oss åt idrott ... dvs vi skulle spela minigolf (eller bangolf som de seriösa minigolfarna stolt kallar den ädla sporten). Vi fick olika färger på våra golfbollar. Min käresta valde den röda och gav mig den blåa och menade att vi skulle vara genusmässigt konventionella - men jag tror att det är hennes röda ursprung som fick henne att lägga beslag på den röda bollen - samtidigt som det ju vore högst onaturligt för en ägare av en blå blogg att ha en annan färg på bollen än blå.

Nå, efter att ha klarat av de första sex banorna och efter att undertecknad hade en ganska komfortabel ledning, förklarade min käresta att hon var sugen på glass, och när jag satte mig ned på en bänk i skuggan och med viss belåtenhet studerade resultatkortet traskade hon iväg till kiosken och köpte oss varsin utsökt glasspinne. Men jag undrar ändå så här i efterhand om det verkligen var så klokt att låta sin golfmotståndare utan uppsikt inhandla och distribuera glassarna - då jag efter vår glasspaus spelade betydligt sämre samtidigt som min motståndare blev betydligt säkrare i spelet - så säker att hon även gjorde hole-in-one på sista banan - den med väderkvarnen, och följaktligen stod som segrare i den bittra kampen. Inte för att jag är någon dålig förlorare, van sådan som jag är, men så här i efterhand börjar man ju ana ugglor i mossen. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att vi på något sätt var väldigt noggranna med poängberäkningen - och det hände väl också att vi fuskade oss fram här och där. Hade husets yngre son och moraliska samvete varit med och bevittnat det hela hade han nog blivit djupt upprörd över sina äldre förebilders sätt att genomföra spelet.

Strunt samma, det var en härlig och inte alltför kraftutömmande sysselsättning under den gassande söndagssolen. Efter detta promenerade vi stillsamt och njöt av den vackra naturen och kom så småningom fram till Kista centrum, där vi köpte biobiljetter och sedan innan det var dags för att avnjuta cineastisk konst, gick och avnjöt libanesisk (har jag för mig) grillkonst vid en av restaurangerna i Kistas välkända galleria. Mums filibabba var visst ordet.

Filmen var en svensk thriller med vaga anknytningar till Sjöwall/Wahlöös klassiska polisromaner - böcker som jag med glädje läste under tonåren, men som min käresta en gång i tiden totalsågade när hon gick sfi-utbildning, vilket tydligen sårade hennes sfi-lärare. Nå i alla fall, man skall väl inte påstå att filmen var något mästerverk, men den hade ändå sina poänger och sitter man bredvid världens underbaraste kvinna kan man till och med titta på en lagårdsvägg som torkar och finna detta tämligen stimulerande.

Annars vet jag väl inte om det är så mycket att rapportera. Efter hemkomsten, fika: cheesecake med björnbär och vitt vin. telefonsamtal med modern, lite tv och sängdags. Där ligger nu min tämligen trötta käresta och sover, men jag har inte kunnat somna (för varmt - och är dessutom lite misshandlad av solen) och steg istället upp för att skriva detta.